onsdag 20 oktober 2010

Konsten att hata alla lika mycket (uppdaterad version)

Var det någon som såg "Kobra" i går? Det handlade om Richard Wagner och ifall det är ok att lyssna på hans musik även fast han var antisemit. Intressant, tyckte jag. Skittråkigt kanske andra tycker. Att det liksom inte är en fråga. Att det alltid handlar om konstens kvalité och att det andra kvittar. Men jag vet inte, jag.

Själv struntar jag i att Wagner var antisemit, att Roman Polanski hade sex med eller våldtog en trettonåring (han erkände sex, nekade till våldtäkt) och att R. Kelly möjligen hade sex med och kissade på en fjortonåring (han blev friad). Jag lyssnar också på Burzum trots att Varg Vikernes har mördat en människa (sin bandkamrat i Mayhem, Euronymous) och bränt ner kyrkor. Jon Nödtveidt i Dissection, skitbra band, dömdes för medhjälp till mord. Eller, jag struntar inte i deras åsikter och handlingar, tycker ju såklart att det är fel. Men det kan inte få mig att låta bli att ta del av bra grejer som de har gjort. Om ni förstår.

Och det är väl konsekvent och bra så länge man håller sig borta från innehållet, till exempel låttexter. Jag kan lyssna på och digga misogyn gangstarap och när Cannibal Corpse sjunger om tortyr och våldtäkt, men skulle aldrig kunna stå ut med uppenbart rasistisk och/eller nazistisk musik. Kanske skulle jag kunna lyssna på en Wagner-opera om "den girige juden" (om det nu finns någon sådan) om texterna inte var så uppenbara och om de sjöng på tyska så jag inte förstod. Jag vet inte. Det finns ändå någon slags gräns som jag drar, men som är rätt luddig ibland.

I "Kobra" medverkade bland annat Christofer Johnsson från svenska bandet Therion, som är tydligt inspirerade av Wagners musik. Johnsson är också själv i en Wagnersk situation eftersom han fått kritik från en del hårdrocksfans på grund av att han är medlem och politiskt aktiv i Sverigedemokraterna. Men bandets låttexter berör inte,
som jag uppfattade det, sådana frågor som Sverigedemokraterna diskuterar.

Therion var det band inom svensk death metal som tuffingarna i norsk black metal, bland annat Varg Vikernes och Euronymous, hatade mest i början av 90-talet. Therion var posörer som spelade "life metal", tyckte norskarna. Ett tag var både Vikernes och Euronymous medlemmar i Mayhem där de privat stod för helt olika ideologier - de båda är utmärkta exempel på hur mycket musiklyssnaren kan tåla från en artist och ändå fortsätta lyssna. I Close-Up #4, juni 1992, säger E. att han lever och dör för stalinismen och att:

[...] äkta kommunism är jävligt bra för folk, det är total frihet. Därför vill vi att det icke ska ske. Världen kan gå åt helvete. Vi vill ha tillbaka de gamla stalinistdiktaturerna, där var det grått, dystert och ont. Berlinmuren ska upp igen!

I Close-Up #7, juni 1993, säger VV:

Euronymous är inte kommunist. Han stödjer kommunismen eftersom den gör att folk har det för jävligt. I alla "kommunistiska" länder är det grått och trist och jävligt dystert. Vi har en konflikt i frågan. Jag själv är till exempel rasist, Euronymous tycker att rasism är skit. Han menar att alla ska ha det lika jävligt.

13 kommentarer:

  1. Tycker att det där är skitsvårt. Jag kan inte hitta någon linje i hur varken jag eller andra resonerar. Tänker att man ändå måste utgå från tre synsätt: Antigen bedöms konst utifrån konstnärens privata ideologi och etiska värdegrund. Detta synsätt poppar upp då och då, nu senast i debatten kring om Vargas Llosa är ett as eller inte.

    Det andra synsättet skiljer mellan konst och konstnär. Då är ju Wagner och Phil Spector rätt safe. Men inte T.O.K. Om man hårddrar det lite.

    Det tredje synsättet frikänner konsten helt från ansvar, den är självständig. Som vi i praktiken behandlar litteratur för det mesta och annan konst som vänder sig till klasser som förväntas kunna göra en egen tolkning. Att en bok handlar om nazism gör den inte till nazistisk. Denna syn är ganska frånvarande när det handlar om musik, tv-spel och så vidare, där man föreställer en lättmanipulerad målgrupp.

    Det som jag tycker är så problematiskt är att de flesta gör en egen osammanhängande mix av estetiska och ideologiska preferenser. Black metal kommer undan för att den de senaste åren har blivit ett pikant inslag inom etablerad kultur, som Kobra visar. Dess estetiska värden överväger det obehagliga i utövarnas privatliv, där såväl homofobi, rasism och sexism finns representerat. Dessutom tror jag att paketering gör det tillräckligt exotisk och teater för att de ska komma undan. Med naziband är det lättare eftersom de sällan verkar producera särskilt minnesvärd musik. Men det är ju mkt mer kontroversiellt att gilla Ultima Thule som tar avstånd från nazism än Varg Vikernes som tycker att gitarrer som är öppen rasist. På samma sätt som extrem sexism och homofobi funkar i hip hop och dancehall men inte inom gubbrocken på samma sätt. Eller som att Per Hagman och Stig Larsson kan skriva hur mycket de vill om sex med underåriga utan att riskera fängelsestraff medan innehav av mangaserier där figurer ser underåriga ut ses som barnporr.

    Den enda logiska konsekvensen är väl att acceptera allt utan undantag, men det är ju rätt svårt och deppigt på något sätt.

    Jag har fan ingen aning hur man ska tänka!

    SvaraRadera
  2. http://www.youtube.com/watch?v=kQ1u9Fno3jU

    /Stef

    SvaraRadera
  3. Fast det är lite skillnad på Hagman och Larsson, där det är mer safe för Hagman, för att han är yngre och snyggare. För att unga tjejer gillar honom tillbaka.

    Det där med Burzum och Ultima Thule är problematiskt. En väsentlig skillnad för mig är att jag uppfattar UT som populistiska. Vill ha allsång och interaktion. Varg, hela den världen, vill ju vara ifred. Hellre självmord än bekräftelse liksom. Även om jag fattar att det i sin tur gör det populärt, om än inte populistiskt.

    En hipsteranalogi som funkar är ändå den med gansterrap på 90-talet. Det man inte själv kan göra är tillåtet, det andra, som UT, är inte ok. Och just därför.

    SvaraRadera
  4. Jag har nog, iaf som utgångspunkt, tänkt på huruvida konsten ger uttryck för konstnärens åiskter eller inte. Vilket inte hindrat mig från att ha skamfyllda njutningar med band som sjunger om tveksamma saker. Fast, som martin skrev först, det där beror ju på konstform. Jag läser Bo Cavefors grejer där jag tycker att han är far out ibland, utan att resonera såhär lika mycket som kring exempelvis musik. Det är nog till viss del en fråga om ifall det känns populistiskt som chops skrev, men lika mycket en fråga om klass som martin var inne på.

    utöver det, för att inte bara sammanfatta andras antaganden och hållningar, kan det nog ibland handla om att man har en syn på vad man själv kan hantera och en annan syn på vad man tror att andra kan hantera. en slags intellektuell hybris, om ni fattar.

    SvaraRadera
  5. Martin: Bra att du delade upp i tre kategorier! Det gjorde det mer greppbart för mig, det här känns väldigt snurrigt annars.

    "På samma sätt som extrem sexism och homofobi funkar i hip hop och dancehall men inte inom gubbrocken på samma sätt." Där hängde jag inte med i tankegången, riktigt. Varför funkar det i hip hop och dancehall, men inte i gubbrock?

    Steff: Talande klipp. De använde det i "Kobra"-programmet också.

    Chops: Jag kan tänka mig att jag resonerar som du när det gäller Burzum och Ultima Thule. Även om, vad jag vet (precis det som Martin skriver om), så har inte Ultima Thule gjort någon musik med uppenbara rasistiska eller nazistiska budskap. De sjöng väl mest om Oden och Tor och hur fint Sverige är? (Precis som att Darkthrone har gjort en del låtar där man romantiserar vikingatid och nordisk mytologi.) Men alla har liksom antagit att de egengklien hade mycket mörkare åsikter. Jag vet inte om det är sant eller inte.

    Men anyway, no offence, så känns argumenten ganska kosmetiska. Som sagt, jag resonerar nog på samma sätt själv, men vet inte om det är så hållbart moraliskt. Så man kanske bara ska skita i det och gå på känslan? Att gilla det man gillar, bara. Haha, lät sjukt naivt.

    Jens: Det där med hybris är ju jävligt intressant. Jag tror jag skulle kunna hantera Ultima Thules musik. Samtidigt vill jag inte lyssna på den, även om jag skulle vilja, eftersom jag vet hur jag skulle bli uppfattad då. Och inte skulle orka förklara mig.

    SvaraRadera
  6. Hybris. Helt korrekt. Men man har ju en föreställning om att han som är mobbad i Bispgården lyssnar på Burzum, och de som mobbar honom lyssnar på Ultima Thule. Och man hatar dem. Sen, när han gör en Elephant eller hänger sig på Flashback, fick man någonstans rätt. För man "fattar" ju att Bloods måste försvara sig mot Crips. Det är rörigt, jag kan inte uttrycka det jag tänker, men det är rätt i min skalle. Intellektuell hybris och utanförskap: påtvingad och självvald.

    Men skinheadmusik, alltså jag älskar ju engelsk Oi men hatar UT. Kanske har det helt enkelt med avståndet att göra.

    Äh, jag, äh. Glöm det, jag vet inte. Så länge man kan sova om nätterna.

    SvaraRadera
  7. Chops: Det där med avstånd, geografiskt och på andra sätt, är nog viktigt, ja. Och din slutsats är kanske så långt vi kan komma. Fan, hatar när man inte kan få tydliga svar på frågor. Men det är säkert "nyttigt"

    SvaraRadera
  8. Det är ju det jag menar, det är rörigt. Jag tror inte man kan hitta en moralisk linje i hur man resonerar. Det handlar nog mer om förklaringar och det tror jag alla har varit inne på något. Med gangsterrappen handlar det nog om ett avstånd: det är lättare att inte ta saker om de känns exotiska. För oss är ju gängvåld i LA mer populärkultur än någonting verkligt. Det är mer som att verklighetens våld passar bra in i dikten än att dikten beskriver verkligheten, om ni förstår vad jag menar. Det synsättet går ju inte att applicera på UT eftersom de typ gick i samma klass som än själv. Inget romantiskt skimmer. När debatten om hur man skulle förhålla sig till sexism inom hiphop var mer aktiv framhölls oftast något slags sociologiskt frikort som var lite löst grundat på "en annan kultur" och "svåra förhållanden". Vilket bara visar att det är lättare att förhålla sig till konstiga värderingar om man gör något exotiskt av det.

    Det konstiga med black metal är ju att den inte är särskilt främmande för oss. Kan det vara så att hela indiegrejen gör det mer acceptabelt? Att det på ytan kan se ut som att de bara är ute efter det harmlöst subversiva, som vilka andra punkare eller hårdrocka eller synthare som flörtar med misantropi och hat (även om det är lite skillnad i att leka mördare och vara mördare). Om Varg Vikernes var lika stor som Winnerbäck kanske man hade haft lättare att känna ilska istället för fascination.

    Hanet: med att gubbrocken inte kommer undan på samma sätt menar jag att Uffe Lundell inte skulle kunna sjunga om att han har "prostituerade i olika riktnummersområden", för att citera Strage.

    SvaraRadera
  9. Martin: Ok, då är jag med. Haha! förresten. Strage, rolig.

    SvaraRadera
  10. fast samtidigt upplever jag att många vill att black metal ska vara lite farlig. att folk gillar att gilla black metal mer än de gillar black metal. det ska liksom färga av sig lite på den egna personen att man gillar nåt farligt. på mayhem verkade folk lite besvikna över att de sa tack efter låtarna typ. ett JVVF-ande som kanske ibland handlar mer om självbild än att man råkar tycka att musiken är jättebra. dessa intressen kan ju såklart kombineras också.

    kajsa ekis ekman skriver i sina nya bok om prostitution om hur alternativa ungdomar gärna festar på klubbar i områden där de prostituerade är. men man byter aldrig plats, möts aldrig. man är ute efter lite snygg smuts på kläderna bara. jag tänker mig att fenomenet är lite likt, förutom att man kan gilla musiken samtidigt.

    SvaraRadera
  11. Jens: Jo, så är det nog. Att det kan bli tidningen Vice över det hela.

    Är den bra förresten, ekis-ekman-boken?

    SvaraRadera
  12. Ja, den är väldigt bra. Har bara läst halva än och förutom ösigt uppgörande med bl a Petra Östergren och Don Kulick tydliggör hon hur liberalerna devalverar ords innebörder och sedan tar över dem; lex "das neue arbeiterpartei".

    SvaraRadera
  13. Låter bra. Jag läste en recension i Aftonbladet som jag tyckte verkade vettig (utan att ha läst boken då). Stahre tycker den är bra, men väl snäv ibland.

    http://www.aftonbladet.se/kultur/article7622818.ab

    SvaraRadera