När jag läste Martins krönika om Bert Karlsson började jag tänka på Paolo Roberto. Det känns som att de har vissa likheter. De tillåts "hålla på". Båda kan liksom komma undan med vad som helst, få medieutrymme, få syssla med precis vilka projekt de vill, debattera valfritt ämne.
Tänk Paolo. Han började med att leva rövare i Kungsan på 80-talet, belöningen för det blev en filmroll. Sedan dess har han glidit fram i livet på en medial räkmacka. Han har spelat i fler filmer, fått vara programledare, proffsboxats, sportkommenterat i tv, kockat i tv med sina mustiga mostrar, har också fått ge ut böcker om sina mustiga mostrar, gett ut träningsböcker, sommarpratat, varit politiker för sossarna (numera stödjer han KD, strategiskt i och med alliansens medvind). Nu är han programledare för "Robinson". Härligt med sådana där självpåtagna renässansmänniskor som har sådant barockt stort självförtroende att de tycker sig kunna ge sig in i det mesta. Men självklart skulle det inte funka utan ryggdunk från mediebransch och publik. Det tror inte jag i alla fall.
Han ser sig också ha rätten att diskutera alla ämnen han har lust med, oavsett vad han kan eller inte. En klassisk intervju är den som Hanna Fahl gjorde med Paolo för P3 Poppelär. Man märker att Paolo gör exakt samma som vår minister på området: vattentäta skott mellan jämställdhet och feminism. Många av er har säkert redan hört den, annars finns den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar