Skönt att det här snart är över, jag börjar tappa energi för hela Hüsker Dü-projektet. Krutet är bränt. Så var det också för HD vid den här tiden. Det här var deras första skiva på stora Warner, men det verkade inte spela någon större roll för soundet. Den är ju liksom inte mesigare än "Flip your wig", snarare lite mörkare isåfall. Balladkonceptet dras i och för sig lite längre än tidigare med "Too far down", "Hardly getting over it" och "No promise have I made".
Låtarna är det inget fel på, egentligen är det bara konturlösa förstalåten "Crystal" som inte riktigt håller. Det är bara ingen energi kvar i musiken längre. Bandet har liksom börjat göra "habil rock". Det räcker med att titta på skivans omslag för att förstå att man kommer serveras något tråkigt.
Oväntat nog är båda singlarna från skivan Grant Hart-låtar, "Sorry somehow" och "Don't wanna know if you are lonely". Se videon till sista på min nya favoritsajt GreekTube. Det finns ju rykten, och jag vet att jag har läst det också men minns inte var, om att Hart och Mould bråkade en del om låtskrivarfördelningen på skivorna, särskilt de sista åren. Och att det oftast var Hart som fick vika ner sig. Viktigast, förutom att få med flest låtar själv, var tydligen att få hamna på första och sista plats på varje lp-sida. Lite kul att kolla på just "Candy apple grey" för där har Mould alla de platserna.
Det är just det intrycket man får i varje historieskrivning om bandet (och det upprepas ju här också, jag skriver sällan om Greg Norton eller bandet som helhet), att det mer och mer blev en maktkamp mellan Hart och Mould och att det var en av anledningarna till att de la ner. Tillsammans med allt supande och knarkande.
BETYG: 4/10
BÄSTA LÅTAR: "Dead set on destruction", "I don't know for sure"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar