tisdag 19 oktober 2010

Hüsker Dü "Metal circus" (1983)

Första skivan på SST records. Omslaget är ganska fint, tycker jag, med namnet i skyltfönstret. Men jag har aldrig förstått varför det står ett Mao-porträtt på bordet. Egentligen är det inget riktigt album utan en mini-lp med sju låtar, men det känns ändå som att den måste vara med i genomgången.

Från "Everything falls apart" var bandet inne i sin gyllene period där de skulle tokleverera i flera år framöver, till och med "Flip your wig". Det finns liksom en sådan övertygande kraft i musiken. På "Metal circus" hörs det direkt i inledande "Real world". Men genom att lägga bästa låten först gör de resten av materialet en björntjänst. Grant Hart går Animal-bananas på trummorna som vanligt och lägger själfulla sångstämmor, Greg Norton visar sina skills genom den snyggt uppåtvandrande basen under de instrumentala partierna och Bob Mould fyller ut ljudbilden med ett riff som jag knappt fattar hur han kan spela. Och lyssna på hur han ökar intensiteten i sången för varje vers. Han blir mer och mer förbannad ju längre låten lider, hetsar upp sig själv. Det är så snyggt gjort.

Texten handlar om hur Mould stör sig på anarkistisk retorik om våld, revolution och lagbrott. Folk håller inte på med sånt i den verkliga världen, menar Mould. Så typiskt Hüsker Dü att göra det där. De hade aldrig några problem med att göra sig ovän med folk. Det fanns nästan något obstinat i deras sätt att vägra låta sig begränsas av de "regler" som fanns i undergroundscenen. Att dissa anarkismen i sammanhanget som bandet befann sig i på den här tiden, punk- och hardcorevärlden, störde säkert en hel del folk. De blev hela tiden poppigare i sitt uttryck och droppen var väl att de var det första bandet från underjorden som skrev på för ett stort skivbolag, i och med "Candy apple grey" kom 1986.

Tydligen till stor del för att SST:s resurser inte räckte till. Bandet hade blivit ganska populära genom att deras musik spelades på collegeradio och SST hade inte möjlighet att pressa upp stora mängder skivor snabbt. Det gjorde att bandet visste att det fanns tusentals fans som ville köpa deras plattor, men att de ofta var slut i butik. Jag fattar att de blev frustrerade. Som jag förstått det fick bandet en del skit för att de gick till onda Warner. Några år senare, när både Sonic Youth och Nirvana skrev på för stora bolag, var diskussionen liksom överspelad. Hüsker Dü hade banat vägen.

Fast även Hüsker Dü gjorde en del punkklyschiga grejer. På "Metal circus" finns den obligatoriska antikärnvapenlåten med, "Deadly skies". Det ändå Hüsker Dü-iga i den är att den cyniske Mould inte kan låta bli att förlöljliga sig själv och sin insats.
I like to protest, but I'm not sure what it's for
I guess I've got no control over the threat of nuclear war
I made a sign to carry to show that I really care
I've heard it does some good if the television people are there


Förutom "Real world" är "Metal circus" en praktstund (oj, vad nära praktstånd det där ordet var) för Grant Hart. Hans två bidrag ligger inte långt efter "Real world" i kvalle. Popkaramellen "It's not funny anymore" är omedelbart självklar och treackordsrysaren "Diane" sorgligt otäck. Greg Norton tar upp plektrumet och spelar ett enkelt, men genialt, riff på basen medan Hart går in i rollen som textens sexmördare. "Die, Diane". Therapy? fick en rätt stor hit med sin cover på 90-talet och den är rätt ok, tycker jag. Men jag tror det var få som fattade att det var någons annan låt. Jag gjorde det då inte.

BETYG: 7/10

BÄSTA LÅTAR: "Diane", "First of the last calls", "Real world", "It's not funny anymore"

2 kommentarer:

  1. Hm. Det var inte mycket Hüsker Dü på Spotify surt nog.

    SvaraRadera
  2. Det kan jag tänka mig. Tror det överhuvudtaget är svårt med SST-skivor där.

    SvaraRadera