"Zen arcade" kom i juli 1984, i januari 1985 släpptes "New day rising" och i september samma år kom "Flip your wig". Under 15 månader kom Hüsker Düs tre bästa skivor, det var 15 månader när precis allt stämde för dem. De är bäst och vet om det, det hörs i musiken.
Inledningen av "New day rising" är i nästan samma klass som den på "Zen arcade". Öppnande titellåten är liksom som en, ja, jävla ångvält. Som så ofta får Hart starta själv, den här gången med ett trumspel som ligger still i en slags upptrappning som skapar en frustrerad känsla. Så otroligt intensiv musik. Textmässigt är det ganska enkelt, bandet sjunger och skriker "New day rising", det är allt, och sedan kryddar de med wailande och skrik. Det låter inte som Aretha Franklin direkt, men är ändå en slags soul, tycker jag.
Efter kommer Grant Harts gravt störda blues i "The girl who lives on heaven hill", en av deras mest otäcka låtar med sitt mörka riff och text om en kvinna som man liksom inte greppar. Är hon prostituerad eller vad? Och det finns något mer i texten, känns det som, att den betyder något mer än de faktiska orden. Sen kommer låten jag hade valt ut till singel om det varit upp mig, "I apologize" (man släppte "Celebrated summer", men bara som promotionsingel). Mer om den snart.
Man märker att det är en slags renodling av uttrycket på gång. Tempot är lägre, melodierna tydligare och det finns egentligen bara en hardcorelåt på skivan, "Whatcha drinkin". På nästa skiva skulle det inte finnas någon. Ganska otacksamt att vara skivan efter "Zen arcade". Den var så mångsidig att det är svårt att tillföra något nytt. För vilket annat band som helst kunde "New day rising" ha varit toppen av karriären.
Men det finns en ny ton på skivan och det är det skamlöst poppiga tilltalet i låtar som "I apologize" och "Books about UFO:s". "I apologize" är på något sätt en mall som Mould skulle använda på skivorna framöver. Väldigt catchy och med en text som är ganska "opunk", om relationell kommunikation på mikronivå. Till Harts "Books about UFO:s" har jag väldigt svårt att inte göra jazzhänder. Det har nog mycket med det svängiga bar-pianot att göra.
En av bandets allra bästa finns med här, "Celebrated summer". Inte särskilt originellt att tycka så, jag vet att många håller den högt. Både Anthrax och Mark Kozelek har gjort cowards på den, man kan lyssna på alla tre versionerna här. Den är inte lika extrovert poppig som "I apologize", har en energi som ger hopp, samtidigt en liten melankoli också. Njutånger. När solot kommer, mellan 2:52-3:33, blir det på gränsen till för mycket, harmonierna som Mould jobbar med på gitarren är så outhärdligt vackra att jag nästan inte står ut.
Texten är kongenial med musiken, om glada häng på sommaren som inte har en chans mot vintern. Tiden går, underbart är kort, är det ändå värt det? Mould får också in lite humor med enradingen "just when I'm ready to sit inside it's summertime". Och ja, det var härifrån som Hospitalet snodde titeln "firar sommar".
BETYG: 8/10
BÄSTA LÅTAR: "Celebrated summer", "New day rising", "The girl who lives on heaven hill", "I apologize"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar