Skellefteå i rosa ljus

När jag bodde i Umeå träffade jag en del folk från Skellefteå, som flyttat till Umeå. Nu tänkte ju då jag att "Skellefteå och Umeå, inte så stor skillnad att bo i dem, Umeå är lite större, that's it". Men flera av dem jag pratade med målade upp Skellefteå som en riktig skitstad och att komma till Umeå var som att kunna börja andas ordentligt. Universitetet, massa roligt folk, ett helt annat kulturklimat och sånt var väl det de lyfte fram om jag minns rätt. Förmodligen hade jag tyckt samma som dem om Skellefteå om jag växt upp där, men nu har jag ju inte det. Så då kan jag odla min romantiska bild av staden hur mycket jag vill.

I mitten av 90-talet var Skellefteå som bäst, bra band och Sveriges bästa skivbolag. All musik var ju inte bra, förmodligen var det ganska mycket som var dåligt, men jag vill minnas det såhär, ok? Det kändes som att det var där det hände, då. Jag satt i Östersund och lyssnade på musiken och hade aldrig varit i Skellefteå. Det kändes mäktigt att ännu längre norrut än där jag bodde fanns det skivbolag och rockstjärnor som knatade omkring.

Tänk liksom, under ett tag måste ju Pär Wiksten, Christina Bergmark, Urban Holmberg, Janne Pettersson, Kathrine Bergström, Magnus Ericsson och Mats Eriksson bott i stan samtidigt och vandrat på stadens gator. Ni kanske inte vet vilka de är, men för mig var de mäktigt folk på 90-talet. Och jag tyckte det var så konstigt att de fick Popstad i P3 långt efter att allt var som bäst. Då West Side börjat sacka och många musiker flyttat från stan. Måste varit en kompensationsutnämning.

Då: Folk från Umeå, Piteå och Luleå kom dit och festade på Musikfabriken (tror jag det hette), kollade band och drack sprit. Minns att jag tyckte det verkade så mäktigt, Östersund hade inget som var ens i närheten. Sedan dess har jag varit i Skellefteå några gånger: en vacker höstdag på museet vid älven, en grym sommardag bland glada kids på Trästock. Och en deppig afton på Pinkerton med kanske 20 inlösta. Säkert nån mer gång också som jag inte minns. Men den där första bilden av stan kommer nog alltid finnas kvar, hur motbevisad jag än blir.