tisdag 26 oktober 2010

Jag tittar på tv

I vissa perioder tittar jag väldigt mycket på tv, det här är en sån period. Mest flänger jag runt mellan kanalerna, men jag har en tradition som jag skapat. Varje vardagkväll, mellan 11 och 12, är det "humortimmen", som jag väljer att kalla det, på 8:an. Då är det "Seinfeld" följt av "Simma lugnt, Larry" (gud vad det smärtar varje gång man nämner den där titeln). Man kan skratta och "må lite gott" i sin ensamhet.

Annars kollar jag rätt mycket på "Kungarna av Tylösand" och "Paradise hotel". Man kan ha synpunkter på de här serierna såklart. Man kan döma deltagarna för att de beter sig illa, kanalerna för att de är tokcyniker som utnyttjar folk som (åtminstone en del) verkar må rätt kasst, tittarna som vill hånskratta och/eller förfasas eller samhället som har skapat hela eländet. Men ibland blir det så kvävande att lägga ett moraliskt filter över allt, jämt. Då vill jag bara titta, rakt av.

Och när jag såg "Debatt" blev det svårt att se alla på femman som swin. Lars Beckung var där och det var ömkligt. Jag tolkade hans uppträdande som att verkligen skäms för att ligga bakom programmet, att han inte kan försvara det. Och därför blev hans argumentation så lam. Jag tyckte nästan lite synd om honom.

Det var en väldig hajp innan "Kungarna av Tylösand" bland en del människor jag känner. Det fortsatte också en bit under seriens gång. Säkert var det lill-Schulmans förhoppning, att få igång en snackis. Serien skulle vara gris-tv 2.0, något helt annat. Det var så jag gick in i tittandet. Och blev besviken. För det var ju inte värre än "Big brother". De super, ligger och småmobbar varandra. Egentligen är det bara en av dem som ligger, fd Weeping Willows-medlems-sonen Nemo Hedén. I "Big brother" fanns det krokar som höll en kvar: vilka skulle härda ut instängdheten, vilka skulle röstas ut och vem skulle vinna. Inget av det finns i "Kungarna av Tylösand". Det händer, egentligen, ingenting. Så jag har börjat tappa intresset.

Då är det bättre med "Paradise hotel". Faktiskt har jag till och med börjat gilla Alex Schulman. Han är nog inte pur ondska ändå. Verkar vass, rolig, rätt smart och ändå med ett uns empati. Här finns minskande deltagarantal och, framförallt, programledningens olika sätt att störa, jävlas och styra som lockbete för att titta. Det är också så himla rörande att höra deltagarnas ständiga prat om vilka som är de "bästa spelarna" och vilka som kan "spela spelet". Som att det skulle röra sig om en verkligt raffinerad egenskap. Det finns en, åtminstone i teorin, beundran bland deltagarna för den som kan manipulera, men när en person verkligen gör det leder det ofta till en slags svekdebatt. Ja, herregud.

I dag hörde jag ett tips om nåt annat på "tv", webdokumentärserien "Rebecca och Fiona" på SVT.se. Det var Eric Schüldt som vurmade för den i "Nya vågen" som fin, bra serie om två riktiga "charmtroll" (Schüldts eget ordval) som är dj:s, reser runt i Sverige och lever ungdomsliv. Så då blev jag ju lite sugen. Innan hade jag avfärdat den helt genom trailern på tv, som "jobbig". Och man fattade inte riktigt om det var doku, fiktion eller en blandning. Någon som har sett den?

2 kommentarer:

  1. Jag har sett och förfasats. Det är program som det där som får mig att inte vilja flytta till Sthlm. Jag har oerhört svårt för de i mina ögon bortskämda och störiga huvudpersonerna. Det som gör det jobbigt är nog att det ska vara dokumentärt. Samtidigt skäms jag lite för att jag hatar på två världsfrånvända barn från sthlm som vill göra musik. Det känns så trött att bli provocerad av det (speciellt när det rör sig om två unga tjejer) men jag blir det. Antagligen för att det ligger för nära en själv eller nåt. Att jag känner två som gjort programmet gör ju inte det hela bättre. Snygg produktion är det iofs men det spelar som ingen roll när innehållet bara får en att känna tomhet.

    SvaraRadera
  2. Pat: Fan vilken bra kommentar! Skönt att få den andra sidan. Nu gäller det bara för mig att titta på själva programmet också...

    SvaraRadera