Hüsker Dü "Zen arcade" (1984)

Det här är den bästa skiva jag vet. Därför så svår att skriva om. Till att börja med: Jag kan tänka mig att alla "alternativa" band i USA sneglade på Hüsker Dü nu. Förstår inte hur det skulle kunna ha varit på något annat sätt. Att de avundsjukt fascinerat såg på dem, hur produktiva de var, hur överlägsna de var, hur egna de var, hur musikaliska de var, hur modiga de var, hur de kunde blanda genrer så oansträngt. De var i ett sånt otroligt flow vid den här tiden.

De tog verkligen i, tog en risk med skivan. Det är ett dubbelalbum med tema, typ som en rockopera. Handlar om en ung man som lämnar sitt trasiga föräldrahem, ger sig vilsen ut i världen. Han reser, går med i en sekt, träffar en tjej som tar en överdos, blir medveten om hur våldsam och smärtsam världen är. På slutet blir man som lyssnare osäker, har han drömt allt? Två av de sista spåren heter "The tooth fairy and the princess" och "Reoccurring dreams". Jag vet, det låter ultraklyschigt när man beskriver det såhär, men det går inte att förneka skivan när man väl hör den. Allt är levererat med sån övertygelse. Man hör att det är ett band som har ett otroligt musikaliskt självförtroende.

Samtidigt visar de fortfarande var punkskåpet ska stå. Mitt i skivan kommer, på rad, den mest laddade punk jag någonsin hört: "Beyond the threshold", "Pride", "I'll never forget you" och "The biggest lie". Ramones och Clash är bra, men de har aldrig lyckats kondensera (och har kanske inte velat det heller) så här mycket känslor och överföra det till lyssnaren. Texterna ser kanske banala ut på papper, men hör bara på Mould i "Pride" och "I'll never forget you". Äkta eller inte, han låter helt förtvivlad. Det är som att han ska börja gråta närsomhelst, som att han är mitt i en panikattack. Jag romantiserar inte svåra psykiska tillstånd, försöker bara beskriva hur omtumlande upplevelse det är att lyssna på den här musiken.

Inledningen på skivan är knäckande. Första låten, "Something I learned today", börjar med att Grant Hart presenterar sig med ett marschliknande beat. Sedan kommer Greg Norton in med en grym basgång, strax efteråt Bob Moulds taggtrådiga gitarr. Det är en låt som är svår att definiera, är det punk, pop, rock? Spelar ingen roll såklart, men ändå. Och det är samma med albumet som helhet. Det är himla svårt att säga vad det är. Även om vissa låtar såklart är mer genretrogna än andra.

Efter "Something I learned today" kommer skilsmässoångestlåten "Broken home, broken heart" med sin obarmhärtiga ackordföljd i moll. Efter det bandets, förmodligen, snällaste låt hittills, folkvisan "Never talking to you again" där Grant Hart verkligen får visa vilken vacker sångröst han har. Sen den hypnotiska poppsykedelian i "Chartered trips" med en flåsig, på ett bra sätt, Bob Mould bakom micken. Det här är den bästa albumöppningen jag vet!

Och även om allt nu är "hittepå" om den här fiktiva killen så är det utomordentligt fint skådespeleri av Mould och Hart. När Mould sjunger i "Whatever":

Mom and dad, I'm sorry
Mom and dad, don't worry
I'm not the son you wanted
But what could you expect
I've made my world of happiness
To combat your neglect

Då tänker jag ju så mycket att det handlar om honom också, att han "hjälper till" med sina egna känslor. Om hur han inte tog ett jobb efter universitetet utan spelade rock istället. Hur föräldrarna bemötte hans homosexualitet. Det är bara spekulationer och jag tror verkligen inte att all rocklyrik är självupplevd eller måste använda sig av någon slags "method acting" genom att tänka på liknande situationer ur sitt eget liv, men det är så lätt att tänka det. Kanske för att det är så svårt att förstå hur någon skulle kunna göra så otroligt stark musik bara från tomma intet.

Även om det var en väldigt storslagen och pretentiös idé de hade så lyckades de bra med att inte överarbeta skivan. Den spelades in på, motsvarande, fem arbetsdagar och mixningen tog också fem dagar. Och då är det ett dubbelalbum med 23 låtar och över 70 minuter musik. Fatta! Alla låtar är förstatagningar utom två, "Something I learned today" och "Newest industry". Jag kan inte säga att alla låtar är bra, för det är de inte. En del är till och med rent dåliga. Men allt sitter liksom ihop, det är skiva som verkligen ska lyssnas på i sin helhet. De flesta spåren låter inte lika bra tagna ur sitt sammanhang. Vad mer kan jag säga? Köp den.

BETYG: 10/10

BÄSTA LÅTAR: "Broken home, broken heart", "Never talking to you again", "I'll never forget you", "Something I learned today", "Whatever", "Chartered trips" och många fler!