Hüsker Dü "Everything falls apart" (1983)

Det här var den första Hüsker Dü-skivan jag köpte och redan här börjar det hända en del grejer jämfört med "Land speed record". Även om jag inte riktigt förstod det då. Det var väldigt svårt för mig att gilla den här skivan, kunde liksom inte förstå den. Minns ni den känslan? När man var ung och tyckte att en del musik var så himla konstig. Man fick lära sig att lyssna på den. Och sedan, efteråt, var det så svårt att förstå hur man inte kunde förstå.

"Everything falls apart" gjorde mig först besviken eftersom den inte alls lät som de amerikanska collegebanden jag gillade och som sa att Hüsker Dü varit en stor inspiration för dem. Senare fattade jag ju att de oftast refererade till musiken på "New day rising" och skivorna därefter, där popinfluenserna var så mycket tydligare.

Redan innan "Land speed record" kunde man fatta att Hüsker Dü ville variera sig musikaliskt och inte enbart spela fortast i världen. Deras allra första släpp var singeln "Statues"/"Amusement" som kom 1981 på deras egna bolag Reflex records. Bra låtar, särskilt "Amusement", och väldigt olika från "Land speed record". De går långsamt, har snällare gitarrer och tydligare melodier och harmonier. Hart och Mould pratar och sjunger snarare än skriker. På cd-utgåvan av "Everything falls apart" finns båda låtarna med, men "Statues" är inkluderad i sin originalversion som var drygt åtta minuter lång (den på singeln var bara fyra).

Nu kanske jag ska påpeka att jag skriver om just cd-utgåvan av skivan, "Everything falls apart and more" som förutom albumet också innehåller "Statues"-singeln, "In a free land"-singeln och några bonusspår. Själva vinylskivan, de 12 första låtarna på cd:n, var inte ens 20 minuter lång. Den gav HD ut själva på Reflex. Cd-versionen var en av de Hüsker Dü-skivor som var lättast att hitta i svenska skivaffärer eftersom den släpptes av Rhino som ägs av Warner (som gav ut Hüsker Düs två sista skivor) medan albumen som kom ut på SST bara fanns på import eftersom SST inte hade någon svensk distribution. Det tror jag gäller fortfarande.

Innan "Everything falls apart" gavs ut kom alltså en till singel, "In a free land" som kom på New Alliance records 1982, och jag tackar gud att den finns med. För det är en av deras allra bästa låtar och en av de första som visade deras bästa sida: Energin från punken, popkänslan, Moulds och Harts fantastiska röster, medlemmarnas egna stilar som instrumentalister och det lilla drag av vemod som finns i ackordföljderna i introt och refrängen där Moulds droningteknik, som var en så stor del av deras sound, kommer fram.

Grunden är fortfarande snabb punk, men nu är det mer variation jämfört med "Land speed record". Det hörs direkt i inledande "From the gut", med sin fantastiska marschtrumma. Det var också nu som deras coverkavalkad av gamla godingar började, i och med att de gav sig på Donovans "Sunshine superman" och gör den så otroligt mycket bättre än det saggiga originalet. Senare skulle de också köra Byrds "Eight miles high", Ramones "Sheena is a punk rocker", "Love is all around" (temat till "Mary Tyler Moore show", inte Troggs/Wet Wet Wet-låten), Beatles "Ticket to ride" och "Helter skelter" och säkert några till också. Vissa spelades in, andra kördes bara live.

Mould levererar höjdpunkter som det poppiga titelspåret och den fina balladen, eller vad man nu ska kalla det, "Gravity" medan Hart ger oss ren ångest i låtform med "Wheels" och "What do I want". Det som är bra med bredden på skivan är att när det väl kommer hardcorestänkare så får de en sådan effekt. Lyssna på "Obnoxious", "M.I.C." och kanske framför allt "Signals from above" (åh, när den extra gitarren kommer in på slutet blir jag toki). Så jävla bra. Sista låten, den melodiska dängan "Do you remember" med bluesgrund och ett hederligt rock 'n roll-gitarrsolo, är bra som låt, men nästan ännu bättre som bandets hälsning till sig själva.

BETYG: 8/10 (satte en sjua först, men ändrade mig)

BÄSTA LÅTAR: "In a free land", "Gravity", "Everything falls apart", "Signals from above"