Märkligt hur snabbt man kommer nära vissa människor. På juldagen var jag som vanligt ute och sölade på den lokala puben. Vid pissoaren började en man prata med mig, kanske var han cirka 40 år. Hur det nu var kom vi in på barn, att han hade och jag inte.
- Men det är lugnt, sa jag. Jag är fortfarande ung, bara tretti.
- Tretti?! sa han. Då är det ju hög tid. Plus, om du väntar länge har tjejen du träffar troligen barn sen innan.
- Jaha?
- Och det funkar säkert bra, med henne och barnet. Men hon kommer ha ett ex också. Som kanske är svartsjuk och ringer på nätterna.
- Ja, jag vet inte. Du, nu måste jag nog gå tillbaka till de mina.
2011 är Bäbisens år enligt den kinesiska astrologin. Typ alla jag känner är på tjocken. Men jag har ingen stress över det. Kanske borde jag? Måste isåfall först bli ihop med nån. Det har inte gått så bra de senaste två försöken. Mina erfarenheter:
1. Bedragen
2. Brädad av latino lover
Så nu har jag anammat en inställning till saken som är lika delar dumglad som krass. Gör: försöka vara snäll och ärlig, ha roligt. Gör inte: gå ner sig i tjänsler, ta något för givet, se tillbaks. Hittills har det fungerat utmärkt.
* * * * *
L. tipsade om en blogg där psykologen Frida skriver om hur hon, och säkert andra psykologer med henne, inte riktigt bjuckar på sig själv. Kanske var det bara igenkänning för mig eftersom jag är halvpsyk. Tyckte ändå hon satte fingret på nåt.
* * * * *
Selfish Cunt, vilket fantastiskt bandnamn! (Nu tror ni säkert det här är en mygga mellan raderna till dem jag skrev om längre upp, men glöm det. Jag är inte arg, jag ser vad som händer. Det här är något annat.) För att inte tala om deras låttitlar: "Britain is shit" och "Fuck the poor".
Jag hittade SC på en topplista som The Guardian gjorde för ett tag sen, om bästa nutida band i Storbritannien. Etta? Det var Libertines. Men tillbaka till Selfish Cunt. Är det någon som har koll på dem? Vad är det? Är det bra?
* * * * *
Igår visade pappa ett bra klipp för mig. George Michael sjunger "Somebody to love" på hyllningskonserten till Freddie Mercury -93. Säkert gammart för många av er, men nytt för mig. Visst har jag förut fattat att GM kan sjunga, men ändå inte greppat förrän nu vilken pipa han faktiskt har. Nästan i Freddie-klass.
Väldigt rolig rubrik min vän, svart humor kan ju vara så svårt på svenska. Men som Johny brukade säga: "Det ordnar sig med skridskorna bara det blir is."
SvaraRaderaDen där hyllningskonserten till Freddie Mercury minns jag mycket väl. Den sändes på TV4 när kanalen precis blivit marksänd och det var ett himla jobb med att få in kanalen har jag för mig. Tror brorsan var uppe på taket och riktade om antennen bara för att vi skulle då se ren. Guns va med minns jag iaf Axel.
Åh, tackar för tv-minnet! Och det stämmer. Axl var med. Han gjorde, bland annat, Bohemian rhapsody. Tillsammans med Elton John! Älskar mixen.
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=i26406_EldM
Ja snacka om otippad kombo! Axl var väl lite känd för att vara en gaybasher också? Älskar hans scenkädsel btw, magtröjan och kilt? med Elton och sen tighta shorts, barre och vit läderjacka när han gör We Will Rock You, oslagbart.
SvaraRaderaSelfish Cunt var lite hippa i samma veva som Libertines blev stora. Samma sak med The Paddingtons, som lät som Broder Daniel. Med Selfish Cunt var det så att man ville gilla dem, ville de skulle låta om Big Black, fast de mest lät som Carter the Unstoppable Sex Machine. Lite obegåvat, tyvärr. Men intressanta i intervjuer och texter. Det verkar som, verkar, understryker det för jag har ingen aning och inget annat att gå på än det de sa om droger på den tiden jag läste NME och deras journalister brydde sig om de banden, alla de där banden från östra London gick ner sig i heroinmissbruk. Och att det egentligen var Pete Doherty som var den mest begåvade. Jag hävdar ju att han är ett geni, eller att han åtminstone var det en gång. I paritet med Morrissey/Marr, Ray Davies, Strummer/Jones etc. Detta på gott och ont. Bäst var de alla när de spelade/skrev ihop med någon som var liiiite mindre genial än de själva, men ändå såpass att de kunde hänga med och komplettera.
SvaraRaderaChops: Tackar för det! Älskar när folk steppar upp med kunskaper och bjuckar.
SvaraRaderaHåller med om Doherty, han var bäst med Carl Barat. CB var lite sämre, men mycket mer stabil. Dessutom höjde han ögongodisfaktorn rejält.
Libertines var ju faktiskt ett bra band sett såhär i efterhand. När de hände var det svårt att riktigt veta mitt i all hajp.
Däremot tycker jag att Babyshambles var/är mycket av ett luftslott. Minns när rockjournalister försökte höja upp "Fuck forever" till någon slags legendarisk nivå. Patetiskt. Det är ju inte en låt, bara massa ackord. Ljudet av en slö fylla.
"Ljudet av en slö fylla." Hehehe. Du får det att låta som nåt dåligt?
SvaraRaderaBabyshambles är ojämna, men inget luftslott. Tycker jag. Jag tycker att Fuck Forever är en klassiker, sådär som Shoreline med BD eller Passenger med Iggy Pop.
Gillade även Dohertys soloalbum. När kom det? 2008? 2009?
Också grymt att han fick liv i i Lee Mavers. Eller liv, men upp på scenen i alla fall. De spelade till och med nya La's-låtar, vad jag förstår.
Åh, jag VISSTE att du skulle hugga på den! Men jag får skylla mig själv, när jag bjuder på såna smash-lägen.
SvaraRaderaNär det gäller Babyshambles är jag rädd att vi inte kommer längre. Let's agree to disagree.
Soloskivan har jag inte hört så den håller jag truten om så länge. Frågan är, var det nödvändigtvis bra att han fick liv i Mavers? Jag menar, bara för att han var bra förr måste han ju inte va det nu?
Det låter lite bra... Eller om jag vill det bara. Finns på youtube. Orkar inte leta.
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=oJ9A5UmxmW4
SvaraRaderaRösten verkar ju hålla i alla fall! Allsången är en mäktmaskin också