Dystert. Som vanligt, vid alla tankar och känslor, är det så svårt att säga vad som beror på mig (mina serotonin-nivåer och allt det andra som är "jag"), vänner, närmaste omgivning och all medieinformation. Jag i samhället och samhället i mig, omöjliga att skilja åt.
Jag läser fortfarande Zygmunt Baumans "Flytande rädsla" och den spär på. Han skriver om döden, det onda, otrygghet, globalisering och terror. I slutet av boken, dit jag inte har kommit än, ligger ett konstruktivt kapitel: "Hur rädsla kan bekämpas eller ett förslag till handlingsprogram". Det ser jag fram emot.
Det känns så hopplöst i Sverige och världen, nu och längre fram. Det gäller politiken, våldet, fattigdomen, orättvisorna och miljön. Allt är splittrat, samhället sitter inte ihop, vi bryr oss liksom inte om varandra längre. "Känslan av att ingenting man gör spelar någon roll", som Jenny Aschenbrenner sa i gårdagens fina "Nya vågen" som handlade om framtiden.
Inga nya tankar, jag vet det. Det jag undrar: Är det såhär eller är det bara jag?
Nä, jag håller med. Men jag ser något positivt i det också, att vice-generationen håller på att gå sönder. Det går inte längre att vara blasé och ironisk. Det känns som att allt blivit sämre de senaste åren, men det kan ju också vara ett tecken på uppvaknande. Och det är positivt.
SvaraRaderaDet tuffaste är väl på något sätt att se hur Sverige går sönder. Som du säger kan man inte skilja individen från kollektivet och att folkhemmet rasar påverkar grundtryggheten som individ.
det är inte bara du.
SvaraRadera