Svenska deckare

Jag läser inte deckare så ofta, men fick Leif GW Perssons "Den döende detektiven" i julklapp. Och läste. Den var så bra att jag direkt var tvungen att skaffa en till, "Faller fritt som i en dröm". Också väldigt bra, hittills.

Innan dess har jag bara läst en av hans deckare och det var "En annan tid, ett annat liv". Minns inte riktigt handlingen, valde den mest för att den delvis handlade om Röda Armé-fraktionen. Det fanns några år av mitt liv när jag knarkade allt som hade med RAF att göra. Böcker, filmer, allt. Fakta och fiktion.

Nåväl. Det skulle handla om GW Persson. Han är en av mina två svenska nutida deckarförfattarfavoriter. Mycket beror såklart på att han har kunskaper om brott som märks i texten. Men han skriver bra också, har ett effektivt och naturligt språk och en hel del humor.

Hans huvudperson, polis Lars Martin Johansson, är möjligen en önskedröm för GW Persson. En människa som han gärna velat vara. Bondpojk från Ångermanland som fick lära sig jaga som spädgris, men ändå hade läshuvud. Flyttade till Stockholm, började som patrullerande polis och jobbade sig upp till toppen. Själv växte GW Persson upp mitt i Stockholm. Hans ständiga jaktväst talar om längtan till något annat.

Men Johansson är ingen osårbar hjälte som, till exempel, Jan Guillous protagonister. Vilka, när jag läser, ger mig känslan att de är självgoda idolporträtt av författaren själv. Förtäckt när det gäller Hamilton och Arn, helt öppet i "Ondskan". Hos GW Persson slipper man också vapenporr och piniga sexbeskrivningar.

Man undrar lite över hans självbild. När jag läser böckerna får jag intrycket av att han har ett knegarkomplex. Eller så återger han bara strömningar inom "kåren". Det uttrycks ett förakt för jurister och "pappersvändare" och en stor respekt för "riktiga poliser". Och själv har GW, vad jag vet, aldrig jobbat som polis. Bara som forskare och tjänsteman. Som "pappersvändare". Det skulle vara kul att diskutera de här frågorna med honom någon gång. Men det lär väl aldrig hända.

Något störande i böckerna är det ständiga kommenterandet av kvinnors utseende och förlöjligandet av kvinnofrågan. När Lars Martin Johansson för triljonte gången tänker på kollegan Lisa Mattei som "din lilla speta" vill jag nästan lägga ner boken. Det blir så tjatigt. Kanske handlar det bara om ett karaktärsbygge. Fair enough. Men jag tänker på vad Belle and Sebastian sjöng.

If you're a storyteller
you might think you're without responsibility
And you can lead your characters anywhere you want
You have immunity

Min andra favorit är Åsa Larsson. Jag har läst alla hennes böcker, gillar "Det blod som spillts" bäst, och väntar otåligt på nästa som ska komma senare i år.

Åsa Larsson skiljer sig en hel del från Leif GW Persson, om man säger så. Det de har gemensamt är väl gedigna kunskaper om brott. Han som kriminolog, hon som jurist. Men i stilen brer hon ut sig mycket mer. Istället för att hålla sig till brottstråden och det jordiska lämnar hon ofta själva detektivarbetet och låter både de döda och djuren stå för berättandet. Det gäller att ha tålamod när man läser, men det är värt det.

Vi får också mycket självklara, och välskrivna, kvinnor som huvudkaraktärer. Rebecka Martinsson som är uppvuxen i Kiruna, men sedan flyttat söderut för att plugga till jurist, och som jag ser som Larssons alter ego i bokserien (om hon nu nödvändigtvis måste ha något). Och så polisinspektören Anna-Maria Mella.

En stor behållning är miljöerna, de fantastiskt exotiska scenerna från Kiruna. Jag kommer från Norrlands inland och känner mig bekant med klimatet och naturen som Larsson tecknar. Men ändå, att få läsa om det. Det händer så sällan. Polishuset på Kungsholmen har ju beskrivits så in i helvete i svensk kriminallitteratur. Känns fan som att man varit där nästan. Här får vi något annat, nytt, fräscht.

Och vi får också den kristna symboliken som (väl?) är bland de bästa kuslighetshöjare som finns. Om jag minns rätt hade Larsson själv en kristen uppväxt. Hade såklart kunnat bli ostigt, detta, men hon får det att funka. Det känns som en naturlig del av hennes böcker.

Så: Vad tycker NI om Persson och Larsson? Och vilka svenska nutida deckarförfattare tycker ni är bäst?