Di beste skiverna undar årdi

Som vanligt när ännu ett jävla år börjar gå mot sitt slut så frågar folk mig vilka nya skiver som jag tyckte var bäst. Som vanligt har jag ingen aning. Jag är sämst på nya skiver! Vet ju till att börja med knappt när de kom, om det var i år eller i fjol. Som vanligt har jag mest köpt, och lyssnat ordentligt på, säkra kort. Artister som jag lyssnat på förut och/eller känner till på något sätt och/eller vill stödja.

Visst går det att lyssna ordenklit på skiver på Spotify, men jag kan det då inte. Blir för rastlös, börjar trycka på nåt annat, göra nåt annat. De enda jag kan grotta ner mig riktigt i (så pass att jag känner jag har på fötterna för ett uttalande) måste jag lyssna på i stereon eller cd-freestylen. Och DET har jag inte gjort med särskilt många album som släpptes i år: Bear Quartet, Säkert, Bedroom Eyes, Johan Borgert, Håkan Hellström, Masshysteri. Extremt fåtaligt, ospännande, bara svenskt dessutom. Kanske har jag köpt några fler skivor än de jag räknade upp, men det kommer jag inte ens ihåg liksom, så illa är det.

Grejen är, alltså, att de skivor jag verkligen lyssnat in mig på inte nödvändigtvis är de som jag tyckt varit årets bästa, knowhatimsayin? Om jag tagit mitt intresse på allvar hade jag kollat upp en massa nytt, annat, känt den Nicolai Dungerska hungern (Dungerhunger, fast för musik, inte för liggning) men jag har blivit dålig på den saken. Ny musik får jag oftast nys om såhär:

* Kompisar.
* P3:s specialpogram ("P3 rock", "P3 pop" och "P3 soul"), där hör jag ibland grymma grejer som jag sen oftast glömmer bort och/eller inte orkar kolla upp.
* Vanliga P3, ibland får man höra nåt nytt, bra.

Några musiktidningar läser jag inte, förutom Close-Up ibland. Rockmusiktidningen Sonic:s skribenter listar sina faboriter från året här, om man vill ha lite ispirazione.