Jag läste nyligen Liv Strömquists "Prins Charles känsla". Det gick inte att sluta, jag var tvungen att ta hela i ett nafs. Efteråt kändes det bra: Jag hade blivit road och fått veta smarta grejer.
Som "Seinfeld"-fan kunde jag inte låta bli att störa mig på en grej. Första serien i boken handlar om fyra sitcom-karlar i USA, varav Jerry Seinfeld är en. Strömquist gör ett väldigt ambitiöst bygge när hon visar upp hur dessa fyra män tjänar miljoner genom att göra serier som "vi kan känna igen oss i". Det mesta är snyggt gjort, men när hon talar om modershatet i "Seinfeld" tar hon en genväg. Hon argumenterar ohederligt, just där. Eller så har hon helt enkelt inte riktigt "full koll på sina populärkulturella referenser".
För att kunna driva sin tes utelämnar hon informationen att "Seinfeld" har ett generellt föräldrahat, inte ett specifikt modershat. Jag är den första att medge att en av seriens grundpelare är sexism (både mot män och kvinnor), men jag kan inte blunda för sånt här. Hugger som en kobra! Tar inte den skiten!
Både George och Jerry hatar (ok, starkt ord, ogillar kan vara bättre) båda sina föräldrar. Kramer har svårt för sin morsa, Babs, men å andra sidan finns det ingen far med i bilden alls. Om han fanns med skulle han säkert vara asjobbig, han med. Och Babs kan man, om man vill, se som en atypisk karaktär: en femtiplussarkvinna som är alkad och gillar att ligga. Plus på pk-kontot.
Elaines pappa är bara med i ett avsnitt, "The jacket", så deras relation får vi inte veta så mycket om. Men det verkar inte finnas någon stor faderskärlek direkt och både George och Jerry ogillar honom rejält, eftersom han är en riktig machotölp som får folk att känna sig illa till mods. Hans karaktär bygger på författaren Richard Yates som jag inte läst något av, men jag såg filmatiseringen av "Revolutionary road". Bra film! Deppig, men bra.
Jag ogillar Liv Strömkvist just för att hon är ohederlig. Om man, som hon, väljer att propsa på att det man gör är undersökande och gärna vill ge det en akademisk tyngd med fotnötter så kan man inte vara så medvetet slarvig med analysmaterialet. Visserligen är det en väldigt framgångsrik argumentationstaktik att bara se det man vill se, men det är ju skittråkigt med det endimensionella.
SvaraRaderaJag fattar inte varför det är nödvändigt heller, det är ju inget problem med att hitta sexism i samhället som det är.
Hon fick väl idén först, sen fick materialet skarvas in i idén. Jag förstår henne verkligen, för idén är väldigt lockande, väldigt övergripande, stor och snygg. Och mycket sitter ihop, men inte allt.
SvaraRaderaHm, fast jag tycker det är stor skillnad på Jerry och George. George känns ju underlägsen - och blir förnedrad av - sina föräldrar medan Jerrys position mer går ut på att förvånas och skaka på huvet åt sina föräldrars stolligheter.
SvaraRaderaOlle: Jag håller med, absolut. Jag gjorde en generalisering. Det jag framför allt ville få fram var att både Jerry och George tycker att båda sina föräldrarna, inte bara mamman, är rätt så jobbiga. Om än av olika anledningar.
SvaraRadera