tisdag 17 januari 2012

Du väntar på refrängen / Du väntar på poängen / Historien kan göras lång / Historien kan göras kort

Jag har börjat lyssna en del på Rasta Hundens skiva. Har faktiskt aldrig gjort det tidigare i mitt liv. Det har inte blivit av trots att jag vetat om bandets existens sen jag gick i högstadiet. Det gäller liksom att få lite feeling, bli lite sugen, att tillfället ska vara det rätta. Sådär är det ofta för mig när kompisar tipsar om musik. "Det här måste du lyssna på!" Och de vill ju bara vara schyssta såklart och dela med sig. Men jag lyssnar sällan på tipsen direkt när jag får dem. Inte för att vara dryg utan för att jag inte känner det där drivet som måste bottna i mig. Visst, ibland så synkar ju tipset med drivet, men inte jämt. Jag vill lyssna först när jag känner mig riktigt öppen och mottaglig. Det känns mest rättvist mot kompisen och tipset också. Att man ger det en ärlig chans när man själv verkligen har viljan.

Första gången jag hörde en låt med Rasta Hunden var nog när ett lokalt band gjorde en cover på "Jag spyr igen" på en samlingsskiva. På den tiden fick alla band som repade på fritidsgårdarna i stan en gratis dag i studio och sedan samlades inspelningarna till en skiva. Det kom kanske fem skivor innan projektet las ner. I alla fall, jag hörde den låten och tänkte direkt att de där Rasta Hunden bara var nåt plojband, utan djup alls. "Jag spyr igen" liksom. Och så bandnamnet på det. "Mina polare" var också en låt jag stötte på, men bara genom att jag hade kompisar som sjöng den för mig. Hörde nog aldrig inspelningen. Det här var ju tiden innan internet och det och om någon i närheten inte ägde skivan kunde det vara rätt roddigt att ens få höra en låt. Även om man ansträngde sig. Jag minns också att det snackades om att RH:s medlemmar var helt sönderknarkade och döda. Vilket ju inte alls var sant. På den här sidan kan man läsa några 90-talsartiklar om bandet från Sundsvallstidningen Dagbladet.

Men så för några veckor sen så la en polare upp en Rasta Hunden-länk och just då fäste tipset. Jag ba, yes, nu ska jag fan lyssna på Rasta Hunden! Nu har jag spisat skivan några varv och jag gillar den verkligen. Musiken har hållit för tiden. Det är något med tilltalet. Även om det är ett lite nött ord skulle jag vilja kalla det för äkta. Och oängsligt. Det är lekfullt och fullt med fantasi. De drar ju till och med in lite folkmusikinfluenser. Texterna är bra också. Har budskap, men är inte för pekpinniga och rätt mogna, i alla fall för att vara skrivna av kids i åldrarna strax under och strax över tjugi. De gör inte allt så enkelt för sig som man lätt gör i den åldern. Och visst finns det humor ("Strid är livet - Vägra muck!"), men inte på ett plojigt sätt. Gillar också att det är många Sundsvallsreferenser. Att man sjunger om sin lilla stad som om den är världens centrum, utan förklaringar och ursäkter. Inte på ett ignorant sätt (RH sjunger om världen också) utan mer för att det är ens verklighet. Lite som det jag skrev om här.

5 kommentarer:

  1. Exakt samma erfarenhet har jag: Rasta Hunden kändes pundigt och plojigt eftersom de sjöngs av bomberjackagänget på skolan (framförallt mina polare). Fick höra en hel skiva när jag klippte mig rätt nyligen. Fast jag blev inte helt sålt ändå.

    SvaraRadera
  2. Jag känner mig faktiskt såld. Men det kan ju vara nyhetens behag också. Att insikten att de inte var pundiga och plojiga (att det var fansen, iaf vissa, som var det) gjorde att jag överskattade dem. Nåja, man får väl se om ett tag.

    SvaraRadera
  3. Vad glad jag blir över att du upptäckt Rasta hunden. Jag lyssnade sjukt mycket på skivan under några år, upptäckte den på högstadiet ungefär då så som man ska ha börjat lyssna på oasis.

    Jag reflekterade inte alls över spexet, jag hade lyssnat mycket på trallpunk som ju har en tradition av ploj. Om man gillade punk så lyssnade man ju ofta på samma musik som bombarjackorna, de var ju sällan så ideologiska, kunde spisa både ultima thule och asta kask.

    Förutom det du skrev så tycer jag att de är pionjärer iaf i sverige rent musikaliskt. Jag lyssnade lite på skivan nu och jag tycker att en del låter lite som specials ungefär när de släppte ghost town vilket de gjorde efter att rasta hunden splittrats. Att de spelade någons slags ska så tidigt och sjöng på svenska måste ju ha varit rätt ovanligt. De tar ju upp en mängd ämnen i sina texter, kritik mot psykvården, grupptryck, att var amfetaminmissbrukare och den otroliga orättvisan i att man måste köpa fika för att få sitta på ett cafe på åhlens. Gillar sista låten på skivan den om spöket laban, tyvärr är ljudet så dåligt att man inte hör vad de sjunger. Bara refrängen.

    -Spöket Laban det är jag, och jag är rädd för vad jag är.

    SvaraRadera
  4. David: Ja, de var nog ganska före sin tid musikaliskt. Jag kan inte så jättemycket om svensk baktakt. Tänker att Peps Persson fanns ju och Kalle Baah. Fast de gjorde ju mer reggae. Möjligen att Dag Vag var inne på ska, jag vet inte, jag har aldrig lyssnat på dem.

    Håller med om texterna, väldigt blandade ämnen. Och med substans fast skrivna med lätt hand.

    SvaraRadera
  5. http://www.youtube.com/watch?v=ciw2MvlBihw
    /D3niZ

    SvaraRadera