Harassed by Celeborn

Igår gick jag och J. på hårdrockskonsert på Tingshuset i Östersund. My Own Grave, Aeon och Harassed spelade, i nämnd ordning. Det lokala gänget Harassed höll på i början av 90-talet och lade ner 1995 även om sångaren Thomas "Nim" Johansson i mellansnacket envist hävdade att det var "över tjugo år sen sist". Men då verkade han också ha gjort mer än bara luktat på glöggen innan spelningen. Inte för att det spelade någon roll, han gjorde sitt sångjobb ypperligt och var en riktig stjärna på scen. Efter några låtar rök den söndriga Motörhead-tischan och han visade upp sin kagge i all dess prakt, komplett med en stor tatuering av AC/DC-kanonen. Musiken var rå, slafsig och primitiv som dödsmetallen ofta var i början. Själv var jag inte alls med i matchen när Harassed var aktiva, men C., som såg dem när det begav sig, sa att återföreningen var bättre.

Som sagt, jag lyssnade inte på Harassed då på 90-talet. Då visste jag inte ens om att de fanns, än mindre hade jag hört deras musik. Men jag har förstått att scenen för extrem metall i Östersund under första halvan av 90-talet i princip bara bestod av två band: Harassed och Celeborn (Celeborn tog visst sitt namn från en figur i "Sagan om ringen", alltså vad är det med metallband och Tolkien?!). I alla fall om man pratar om grupper som fanns mer än ett rep och gjorde demoinspelningar. Men jag kan ha fel. Om du har tips på tuffa döds/svart-band från Östersund/Jämtland från den här tiden får du gärna tipsa i kommentarsfältet.

Varken Harassed eller Celeborn släppte några egna plattor och sistnämnda har kanske blivit mer kända för att både Hellacopters-Robban och Jon Jefferson Klingberg (Whale, Docenterna) var med där än för musiken. JJK skriver förresten en bok om svensk extrem metall tillsammans med Ika Johannesson. Boken har varit en snackis länge, men nu är den tydligen på gång på riktigt, lagom till bokmässan i höst. Vi får väl se hur det blir med den saken. Jag undrar också hur den kommer förhålla sig till Daniel Dellamortes bok "Swedish Death Metal" som kom för några år sedan. Det är ju onödigt om samma bok skrivs igen, menar jag. "S.D.M." var väldigt trevlig läsning även om den kanske kunde ha gåtts igenom av en redaktör några gånger till. Men samtidigt, inför sådana där uppenbara kärleksprojekt är det svårt att inte smälta. Jag vill inte ens tänka på hur många timmar det tog för författaren att skapa bandregistret i slutet av boken...

Nå, efter spelningen igår blev jag sugen på att ta reda på lite mer om både Harassed och Celeborn. Speciellt ville jag lyssna på C. eftersom jag hade hört nada. Sökte på nätet och hittade ett inlägg på den välinformerade, och ibland rätt roliga, bloggen Hatpastorns likpredikan. Där fanns en låt med, och text om, Celeborn. Musiken startade och jag blev helt knockad. Så rått! Harasseds dödsmetall i all ära, men när dödsen blandas upp med svartmetall är det mer min melodi. Väldigt ambitiöst med det akustiska partiet i mitten också. Blandningen av döds, svart, melodiskt och symfoniskt fick mig att associera till ett opolerat och inte lika tekniskt skickligt Dissection. Och nu kan jag inte låta bli att tänka på att Celeborn borde göra samma sak som Harassed: en återföreningsspelning.