Ett nytt försök

Jag gör ett nytt försök med inlägget om skatepunk. För säkerhets skull skriver jag i Word först, sparar, och kopierar över till bloggen.

Inledningen var något i stil med att jag tycker om all musik jag någonsin gillat. Fortfarande. Ibland kan jag höra människor säga ”jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur jag kunde tycka om Babylon Zoo”. Babylon Zoo var bara ett exempel, det skulle lika gärna kunna vara Stiltskin eller Clash. Eller vilken artist eller vilket band som helst. Det där sägs om gamla kärlekar också: ”jag kan verkligen inte FÖRSTÅ hur jag kunde vara ihop med honom/henne”. Meh! Det kan du väl visst det! Det handlar bara om att du inte vågar tänka efter av rädsla för världens skamsköljningar över vem du var och kanske fortfarande, åtminstone delvis, är. Stå för det så är du kung.

När jag var barn, innan tonåren, lyssnade jag bland annat på melodiös hårdrock och på det som hördes i radion. Hits. Ett av mina favoritprogram var ”Svensktoppen”. Det här var tiden innan det blev väldigt mycket dansband på listan som senare följdes av att även låtar på engelska fick vara med. Tomas Ledin och Christer Sandelin (som jag minns det) var några av dem som hade låtar med. Jag tyckte till exempel mycket om ”En del av mitt hjärta” och ”Kom in i mitt liv”. Nu var det ett tag sedan jag hörde dem, men om de spisades skulle jag digga även i dag. Det vet jag.

I tidiga tonåren lyssnade jag på skatepunk. Mest i åttan om jag minns rätt. Innan dess var jag inne på gangstarap. När jag gjorde bytet var det viktigt att framstå som om jag ”inte förstod” hur jag kunde ha gillat gangstarap. Nästan som om det aldrig hade hänt. Jag gjorde mig av med de flesta skivorna och gömde undan resten. Skivsamlingen skulle vara helt konsekvent. Samma sak när jag bytte från skatepunk till alternativ pop och rock, i nian. Jag sålde massa skivor för struntsummor, sådana jag hade älskat året innan. Det var ingen som tvingade mig att göra det. Även om enkom orden ”fan vad det där bandet är töntigt” sagda av en mäktig person kunde vara enormt viktigt. Det gällde att förekomma den kommentaren, att förbereda allt så noga att ingen skulle få möjligheten att säga det. Några år senare ångrade jag såklart bittert att jag gjort mig av med skivorna. Fyfan vad dum i huve man var.

Det jag tilltalades av hos skatepunken var att det var ganska hårt med tuffa gitarrer och snabbhet. Samtidigt var melodierna väldigt viktiga. Det irriterade mig mycket att många kallade band som Green Day, Blink 182 och Rancid med flera för skatepunkband. Hallå, de spelade ju inte tillräckligt fort! För mig var snabbheten ett krav. Alla låtarna hos ett band behövde inte gå i 190, dock merparten. Jag gillade Green Day och flera av de andra banden som släpptes på Lookout Records, men skatepunk var det inte. Och Rancid fick jag lära mig spelade streetpunk.

I USA var det skivbolagen Epitaph och Fat Wreck Chords man höll koll på. I Sverige Burning Heart, Bad Taste och några till. Man fick också tips av kompisar och via skateboard- och snowboard-filmerna blev man introducerad till massa grym musik. Jag minns särskilt filmen ”Coming down the mountain” som förutom fin åkning och snyggt foto hade ett helt fantastiskt soundtrack. Varje låt var otroligt bra och väl vald till scenerna.

Det fanns också ett svenskt bolag som hette Ampersand. Egentligen var det en underetikett till Desperate Fight – som hade startats av bland andra José Saxlund i Abhinanda och Dennis Lyxzén från Refused – som gav ut hardcoreband från Umeå. Men Ampersand var deras poppiga sida. Där släppte bland andra Adhesive och Stoned skivor. Stoned var vid den här tiden (typ mitten av 90-talet) ett av Sveriges mest hånade och bespottade band i genren. Jag brukade läsa Close-Up och där var det helt legitimt av skribenterna att både kissa och bajsa på det stackars bandet. Konstigt det där, hur vissa väljs ut och sedan hänger alla på i förnedringen. Det blir någon slags mobbningsmekanism. De kanske var kassa (jag lyssnade aldrig på dem), men proportionerna av diss var så orimligt riktade och taskiga.



För några veckor sedan såg jag ett klistermärke på en trafikstolpe. Det var bandet Adjusted som gjorde reklam för sin nya skiva. Det gjorde mig lite glad och överraskad att det fortfarande finns band som spelar skatepunk (och varför skulle det inte göra det?), men roligast var hur de sålde in sin musik, tyckte jag. ”Snabb” är såklart bra, men ”högkvalitativ”? Det låter så väldigt produktmässigt. Mer som en beskrivning av en dieselmotor än av musik.


Jag gjorde nyligen en spellista med musik jag lyssnade mycket på i åttan. Den är verkligen inte ”äkta” eftersom flera av låtarna går halvsnabbt. Vissa av artisterna är inte ens ”äkta” skateband (!). Men jag orkar inte tänka på det. En låt jag verkligen ville få med var ”It’s not enough” med Youth Brigade så jag slänger med den som tub. Osäkert om Youth Brigade kvalar in som ett äkta skatepunkband. De var nog mer ett föregångargäng kanske, ungefär som Bad Religion. Nåja, lyssna om ni vill. Och om ni kommer på något viktigt som saknas från första versionen av inlägget så är det ju bara att hojta i kommentarerna. Hörs då.