Att vilja bli lurad

Min kompis Sara (som bloggar här) har skrivit en bok! Bara en sån sak. Tillsammans med Mats Strandberg ligger hon bakom ungdomsromanen "Cirkeln" som har fått väldigt mycket uppmärksamhet, och fina recensioner, de senaste veckorna. Nu har jag precis läst klart och tänkte skriva litegrann om mina tankar kring boken. Men egentligen blir det inte en recension utan mest om avtal mellan författare och läsare. För det känns väldigt brännande när det gäller en bok som "Cirkeln".

Till att börja med måste jag ändå nämna något om vad jag tyckte. Jag tyckte boken var väldigt bra! Historien håller verkligen ihop. Inga trådar lämnas hängande lösa och logiken är klockren. Huvudpersonerna är trovärdiga och Sara och Mats sätter sig aldrig till doms över dem. Bristen på moraliska pekpinnar är befriande, men ändå har boken en väldigt mänsklig ton, tack vare att figurerna får vara mångbottnade och genom den språkliga bredden. En trettonårig läsare kanske inte förstår alla ord, men hellre det och få känna sig tagen på allvar.

OBS! NEDANSTÅENDE STYCKE KAN ANSES INNEHÅLLA SPOILERS!!!

Dessutom inlemmas etnisk och sexuell mångfald på ett fullständigt avslappnat sätt. Det görs inte till en grej utan berättas som om det vore något helt naturligt i dagens svenska samhälle, som det ju är. Problemet kan annars vara att pk-viljan att visa upp människors olikheter blir så övertydlig att en del människor - trots allt - görs till "den andra". Det blir en slags välvillig rasism. Så är det inte i "Cirkeln". Det här antar jag att Sara och Mats har diskuterat mycket och de har hittat helt rätt balans.

Överhuvudtaget känns det som en väldigt genomtänkt bok med en genomarbetad text. Och då kommer vi in på det jag egentligen vill skriva om - själva hantverket. När jag pratat med Sara, som är extremt beläst när det gäller böcker som ofta kategoriseras som skräck eller fantasy, om mottagandet av boken har hon sagt att hon oroar sig mer för recensioner med spoilers än negativa recensioner. Spoilers-diskussionen verkar vara väl utvecklad bland människor som är insatta i den här typen av litteratur. Eftersom jag är dåligt bevandrad inom skräck och fantasy är det något nytt för mig. Men jag förstår resonemanget och rädslan mycket väl.

Böckerna bygger mycket på avslöjanden i etapper där författaren till viss del leker med läsaren och hela tiden är steget före. Så är det självklart inom all litteratur: Det är bara författaren som vet vad som ska hända härnäst och hur det ska sluta. Men när det är någon form av spänningslitteratur blir det kanske som allra tydligast. Författaren planterar saker varav vissa visar sig ha bäring senare medan andra är villospår. Den som verkar mest ond visar sig ofta vara snäll och tvärtom. Man undanhåller information och ger ibland läsaren små belöningar.

För att inte spoila något kan jag bygga upp ett helt påhittat exempel:

En mördare härjar i Östersund. Offren hittas hemma i sina bostäder med låten "Killing me softly" på repeat på sina stereoapparater. Polisen arbetar med teorin att det är mördarens "soundtrack". Polisinspektören Anna Hallgren, som jobbar med fallet, hälsar på hemma hos sin bästa vän Betty. Betty lyssnar på "Killing me softly". "Det här är min favoritlåt", säger Betty.

Som läsare tänker man "såhär enkelt kan det inte vara, författaren vill bara lura mig att tro att Betty är mördaren". Och oftast, nästan alltid, är det ett lur. Men samtidigt kan du som läsare inte heller släppa tanken. För när något är skrivet är det just skrivet. Du kan inte veta säkert. Jävla författare.

Eftersom jag är ovan vid att läsa den här typen av böcker kan jag ibland bli irriterad. Jag vill känna mig mer fri som läsare. Men jag tror att det är en vanesak, att de som är vana skräck- och fantasy-läsare lättare kan gå in med inställningen att vilja bli lurad, och trixad med, av författaren och verkligen uppskatta det. Att det liksom hör till. Kanske kan det också finnas en vilja att hitta de där tecknen som gör att man hänger med och nästan överlistar författaren, även om det såklart är omöjligt. Om tecken finns är det ju för att författaren planterat dem där, för att han/hon VILL hjälpa till.

Efter ungefär 200 sidors läsning har "Cirkeln" väckt många frågor, men gett ganska få svar. Som läsare är det då lätt att känna en frustration. Frågorna får en att vilja läsa vidare, men man måste få belöningar för att inte bli less. Och eftersom Sara och Mats kan hantverket så väl vet de det - bara några sidor senare läggs några pusselbitar på plats. Det här är en vansklig balansgång eftersom det finns en risk att boken bara blir ett briljerande i dramaturgi och teknik som går ut över spontanitet och berättarglädje. Bygget måste få luft för att huset ska kännas levande och jag tycker att "Cirkeln" trots allt gör det. Lever. För övrigt uppskattar jag att boken är skriven i presensform. Älskar presens!