Med vissa artister ställs det på sin spets varför jag egentligen lyssnar på musik och hur jag gör det. Som med Deportees. Jag lyssnar på deras nya skiva som fått himla fina recensioner av många och jag känner inte så mycket. Det är väl bra sådär, bra låtar. Några av låtarna på skivan är bättre än de andra.
Men jag skulle ha svårt att slänga iväg en 5:a i betyg, det kan jag säga. Redan där är det väl fel? Att jag jämför med kritikerna när jag känner efter vad jag själv tycker. Men det är så svårt att skaka av mig när jag väl har råkat läsa recensionerna.
Musiken låter snygg också. Den är liksom "väl avvägd". På något sätt stör det mig. Det är också fel, tror jag. Att musiken är snygg ska ju inte spela någon roll så länge det är bra, så länge jag gillar det. Sedan ser jag bilder på bandet. De är väldigt snygga och har snygga kläder. Det bara spär på min skepsism. Musiken är snygg, de är snygga. "Deportees, sånt himla snyggband", tänker jag. Vilket såklart är orättvist. Det är lika förkastligt att vara skeptisk mot någon för att den är snygg som mot den som är ful. Visst?
Jag vet att jag tänkt liknande tankar om Feist. Att allt är snyggt med henne och hennes musik och att det har legat henne i fatet, från mitt håll. Med andra artister struntar jag i allt det här, då är det bara musiken som räknas. Tror jag. Eller är det någonsin bara musiken som spelar roll? Det är svårt att stoppa tankar när de väl har satt igång. Se samband, bygga förväntningar. Är det bara jag som tänker såhär mycket?
Precis så känner jag för Feist också! Jag tror att du och jag har pratat om det förr. och Deportees dömer jag utifrån gamla meriter. De har gjort låten "Not tonight", en av de töntigaste låtar jag vet, så jag kan inte riktigt gilla dem fullt ut.
SvaraRadera/Johnsson
Det kanske är en klyscha men precis så tänker jag om humor också! En hunk KAN vara asrolig men har liksom mer emot sig, mer att bevisa. Har även svårt för snyggt paketerad humor, dick in a box-klippet var jag jätteskeptisk till eftersom det var fräcka människor som delade det och tyckte det var jättekul. Det ska helst vara skitigt, kroppsligt, svärta och självförakt. Det tar liksom tid att bli övertygad om att en snygg cool person kan känna självförakt. Man gillar ju musiker och humorister som bjur på sig själv.
SvaraRaderaJag säger ja till allt, tänker precis likadant.
SvaraRaderaJohnsson: Ja, det känns bekant! Det där att vi pratat om Feist. Not tonight, just ja, den skulle vara lite soulig sådär. Och med falsett. De där soul- och countryinfluenserna är borta nu. Men en av låtarna på nya (sista) låter som Paul Simon!
SvaraRaderaEllen: Tror verkligen du är något på spåret där. Att det finns en föreställning om att snygga personer per automatik är ytliga och aldrig tvivlar på, och föraktar, sig själva. Och att det kan uppfattas som en pose när de gör det. Även fast det såklart kan vara "äkta", vad det nu är.
Jens: Skönt. Att jag inte är ensam.
Jag tycker att det är rätt åt snygga människor att de möts med förakt och får börja på minus! Det är ju bara att bli ful om det är ett problem.
SvaraRaderaMen jag tycker Feistskivan är toppen! Å andra sidan är jag en sexist: lyssnar bara på fula killar och snygga tjejer.