Jag läste precis ut "De skamlösa" av Sisela Lindblom. Det fanns ingen tanke med att läsa den direkt efter "American psycho", men i efterhand känns det nästan så. Böckerna har flera ämnen gemensamt: ytlighet, självupptagenhet och konsumtion. Men jag tycker att "American psycho" är så oerhört mycket bättre. En av de största anledningarna till det är att Easton Ellis är fullt ut lojal med sin huvudperson. Hos Lindblom märker man, även när hon skriver i jag-form, att hon själv föraktar människorna, deras liv och värderingar. Inte bra, för då får jag som läsare inget utrymme att fylla på själv med MITT förakt.
Det krävdes extremt mycket ansträngning för mig att orka igenom "De skamlösa". Inte för att Lindblom skriver dåligt (hon skriver inte skitbra heller, men ok) utan mest för att människorna är så ointressanta. Jag vill inte veta hur det går för dem och jag struntar i hur boken ska sluta. Det är flera gånger nära att jag lägger av. Ett klart misslyckande för Lindblom tänkte jag först. För alla författare måste det ju vara ett nederlag om läsaren inte vill läsa boken till slutet. Sedan tänkte jag ett varv till. Kanske är just det Lindbloms poäng? Det blir ju ett starkt bevis för den urbana medelklassens meningslöshet, att det inte ger mig något att läsa om den. Och då kan boken resultera i handling - jag lägger den ifrån mig för att göra något meningsfullt istället. Men nu kanske jag spinner det här för långt...
Jag var rätt taggad när jag började läsa. Hade hoppats på en riktigt skarp, rolig och välskriven kritik mot vår samtid. Den fick ju, trots allt, igång en debatt. Den så kallade "väskdebatten". En debatt jag följde med i halvt som halvt. Jag fick känslan av att den aldrig riktigt kom vidare. Det argument jag minns tydligast därifrån, som stannat kvar, är "Meh! Jag får väl köpa så dyr väska som jag vill". Att det sällan blev bredare och djupare än så. Något jag kan tänka mig att Sisela Lindblom ville, att det skulle handla om mer än priset på väskor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar