Uttrycket "världens bästa låt" är ju lite roligt. Jag förknippar det alltid med tidningen Pop. Jag vet inte om deras skribenter faktiskt brukade använda det, men det är mer den storslagna känslan, att slå på stora trumman för något man tycker mycket om, som jag är ute efter. De gjorde ju ofta så. Det var en av skillnaderna mot den samtida tidningen Sound Affects, en annan var att Pop var mycket musikaliskt bredare. Sound Affects hade en mer korrekt, torr och humorbefriad framtoning och liknar på det sättet Sonic. Det känns som att läsa pressmeddelanden, typ. Om jag överdriver lite. I P. sken känslorna och kärleken till musiken igenom bättre. Mitt gymnasie-jag uppskattade SA:s inställning och som den konsekvensens riddare man ofta är i den åldern blev jag liksom förvirrad av att P. skrev att någonting var "världens bästa". "Men ursäkta, skrev ni inte samma sak om ett annat band/en annan artist/en annan låt i förra numret? Hur kan två saker vara världens bästa?" Så tänkte jag, då. Fyrkantigt. Supertråkigt. I efterhand gillar jag P. mer, för att de satte nuet och känslorna främst.
Och just nu är "Enemy" med Blithe världens bästa låt. Jag hörde den genom en spellista som Mattias Alkberg gjorde och la upp på sin hemsida/blogg. Jag skulle kunna göra en lång analys av vad som jag tycker gör "Enemy" så fantastiskt bra (låtens struktur, olika partier och så vidare), men jag nöjer mig med att lyssna på det vackra och vemodiga och vila i känslan av att låten känns mycket kortare än de 6 minuter den faktiskt är. Den är ett exempel på det jag skrev här, när något blir så vackert att jag nästan måste stänga av, att jag blir så gripen att det nästan gränsar till ångest. Lyssna bara på partiet som kommer vid 0.16 och sedan återkommer låten igenom. När den liksom "öppnar upp sig". Världens bästa låt.
UPPDATERING: Och den blir ju inte sämre av att killen på albumomslaget har en Inlandsbanan-tischa på sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar