tisdag 29 november 2011

SCUM och Knausgård

Pga mosig i huvet pga jobb vet jag inte om jag kan få ur mig mina tankar på ett begripligt sätt, men jag ska försöka. Det handlar i alla fall om konstverket och konstnären och om man ska skilja på dem och om man ska ställa moraliska krav på konstverket och konstnären. En diskussion som väl är ganska lik den som vi hade här på bloggen tidigare i och med inlägget "Konsten att hata alla lika mycket".

Jag lyssnade på Nya vågen i P1 i dag och det handlade bland annat om uppsättningen av SCUM-manifestet på en teater i Stockholm. En uppsättning som har lett till en uppdelning, folk känner att de måste ta ställning för eller emot. Det har till och med gått så långt att journalister har blivit mordhotade eftersom de har hyllat och/eller försvarat föreställningen. Jag har inte sett den, men jag har läst manifestet som jag tyckte var argt och roligt. Och jag kände mig inte personligen angripen och mordhotad av texten. Men jag vet inte, folk är väl olika. Och som sagt, jag har inte sett föreställningen. Om Solanas bok hade handlat om, säg, svarta människor som grupp (i stället för män) hade det nog varit mer problematiskt. Och jag skulle vilja påstå att det är en annan sak. Att det inte går att bara byta ut varje "män" i manifestet mot någon annan grupp och säga "aha, vad sa ni nu då?". För sammanhanget spelar roll.

I radioprogrammet pratade de också om Knausgårds Min kamp och att vissa i Sverige vill kritisera och debattera idé-innehållet i den. De menar att K. lägger fram vissa nazivänliga och antijämställda tankar i den. Ett exempel på det senare ska visst vara (jag har inte läst Min kamp) när Knausgård skriver om hur töntigt, tråkigt och omanligt det känns att gå runt med en barnvagn. För mig låter det bara som att han är ärlig med vad han verkligen känner och INTE att han lägger fram det som en åsikt som han verkligen står för. Typ "jag tycker inte att män ska gå med barnvagn". Det är väl olika saker att tänka och känna jämfört med att verkligen anse att något är rätt? Och ÄVEN om han verkligen tycker det är rätt så kan boken vara bra för det, eller? Ni som har läst boken/böckerna kan väl säga hur ni tolkade det.

Det intressanta var att i norskt kulturliv verkar de inte alls diskuterat Knausgårds böcker på det sättet. Där har den moraliska dimensionen mest handlat om att Knausgård lämnar ut sin familj och andra. En mer personlig, och mindre ideologisk om man så vill, debatt. Och då har ändå norrmännen en historia där de verkligen fick känna på vad nazismen innebär!

Om jag ska vara ärlig så kände jag spontant: Vad skönt det låter i Norge. Om konst bara kunde få vara konst. Vare sig det gäller Solanas eller Knausgård. Jag vet ju att det inte är så enkelt, särskilt när båda deras verk är så intimt sammankopplade med deras liv. Men ja, det var så jag tänkte. Jag skulle vilja läsa och uppskatta deras böcker oavsett om de kanske har värderingar som jag inte delar. Det blir så otroligt jävla fattigt om det moraliska och politiska filtret ska läggas över precis all konst. Det kväver. Eller jag vet inte. Vad tänker ni?

12 kommentarer:

  1. det är ju direkt osunt att tänka att man måste vara bästa polare med avsändaren för att kunna uppskatta verket. blir en rätt tråkig och liten bok/skivhylla.

    SvaraRadera
  2. Jag har pratat mycket om det där med Knausgård, när tvåan kom och dess chockartade uttalanden om att han tyckte en sångpedagog var snygg, att han kände sig kastrerad när han satt i ring och sjöng samt att Sverige är ett "fittland". Min tolkning var, precis som din, att det var hans KÄNSLA inte att det handlade om en ideologi. Förutom den rätt uppenbara skillnaden så handlar det ju även om en konstverk, och jag tycker att det är helt bisarrt att all litteratur ska läsas utifrån dess moral. Det är en konstsyn som känns väldigt sovjetisk. Om han är en sexist, borde han inte skriva in det i en självbiografi då? Man undrar också om det gäller all litteratur, eller bara den självbiografiska? Om hans fru hade beskrivit honom som en man med kastrationsångest, hade det varit bättre då, än när han gör det själv? Jag tycker att synliggörandet av det mänskliga, oavsett om det är sunda värderingar eller inte, bör betraktas som något vitalt i skönlitteraturen. Annars kan man ju läsa facklitteratur.

    Det är ju dessutom fullt möjligt att KÄNNA en sak men TYCKA en annan. Till exempel det här med att gråta som man. Jag vill absolut inte gråta offentligt, det skulle kännas väldigt förnedrande. Men jag tycker samtidigt att det inte är fel, utan tvärtom bra, att kunna göra det.

    I fallet med Knausgård tror jag iofs att han skulle åkt dit på något förr eller senare, man kan inte bli kanoniserad utan att bli bashad. Skulle han skriva att han var en supermysig pappa som älskade att vara pappaledig skulle han säkert få stämpeln på "förljugen" på sig.
    Framförallt är det väl så att de som är hårdast kritiker av honom är kulturskribenter som behöver en livlig debatt för att hålla i gång sitt varumärke. Lite som den sömniga debatten kring om von Trier hatar kvinnor eller inte.

    Med tanke på Playdebatten som rasar nu så känns det som att det här är något symptomatiskt för dagens kulturkritik: besattheten av budskap och motiv som konstens enda syfte.

    Solanis pjäs, samma sak. Men där är det ju bara moderater som vill förbjuda den, så det blir ju inte som mycket av en debatt så klart.

    SvaraRadera
  3. Samtidigt är alla vi tre vita män... Kanske är mer intressant att höra vad en kvinna eller en jude tycker om Knausgårds tankar?

    SvaraRadera
  4. untermensch är naturligtvis alltid välkomna med åsikter!

    SvaraRadera
  5. Vill du höra vad en finne tycker om knausgård? eller en småbarnspappa?

    SvaraRadera
  6. Skräddarn: Haha!

    David: Ös på! Alla ska kommentera.

    SvaraRadera
  7. jag har sett SCUM-föreställningen och tyckte att den var svinbra. extra bra att en vän av sk manligt kön ingick i mitt sällskap och jag fick sitta och tycka synd om/fundera hur det kändes för honom att sitta på de anklagades bänk på motsatt sida av scenen medan vi andra blev serverade godis och vindruvor på vår sida av scenen, omgivna av medelålders kvinnor som hånskrattade högt och glatt/högljutt utbrast "ÅH GUD VAD GOTT!" åt det som bjöds (medan man själv lite skuldfyllt och diskret plockade åt sig en godis). hann inte diskutera det så mycket med honom efteråt, därför var det här intressant att läsa i efterhand:

    http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/smallar-man-far-ta-i-patriarkatet

    SvaraRadera
  8. ok godisaspekten fick lite väl stort utrymme i min kommentar, föreställningen handlade ju om så mycket mer än så. låt oss säga att jag såg det som en symbol för hur individer inom den privilegierade förtryckargruppen förhåller sig till de samhälleliga privilegier man erbjuds. även om det inte var någon sån tanke från början....

    SvaraRadera
  9. Ellen: Grymt att få en kommentar från någon som var där. Och bra DN-länk.

    Spännande det där med hur publiken särbehandlades. "Låt oss säga att jag såg det som en symbol för hur individer inom den privilegierade förtryckargruppen förhåller sig till de samhälleliga privilegier man erbjuds." Menar du att kvinnorna i publiken på något sätt "gjordes till män"? I och med att de fick åtnjuta godis och andra privilegier? Snygg twist i så fall.

    SvaraRadera
  10. Du skriver så intressant, kommentarerna är så bra. Jag är här och läser, men lägger mig inte i,

    SvaraRadera
  11. ja precis så jag menade! vet inte om avsikten var att kvinnorna "gjordes till män" men för mig personligen upplevdes det så. precis som männen gjordes till kvinnor på det sätt som beskrivs i DN-artikeln.

    måste bara tillägga att jag älskar dina "vad tänker ni?". lika roligt varje gång.

    SvaraRadera
  12. Ellen: Vad bra att du tycker det är roligt! Och du måste väl hålla med om att det ofta blir mycket bättre med kommentarer? Det är ju den här tråden ett utmärkt exempel på. Den om Norge också.

    SvaraRadera