lördag 5 november 2011

Please don't confront me with my failures / I have not forgotten them

Bor hemma hos morsan och farsan för tillfället. Det är ganska ovanligt för folk i min ålder. Och jag vet ju såklart att det är patetiskt. Detta vet jag eftersom jag inte är dum i huvet. Men vissa verkar ju tro det, tro att jag är dum i huvet och att jag inte vet att det är patetiskt. Därför måste de påminna mig om det genom mer eller mindre humoristiska pikar, typ varje dag. Och visst kan jag skämta med och skratta, men det börjar bli tröttsamt nu. Kom med nåt nytt, snälla. Jag har inga större problem med boendesituationen (och att uthärda beskyllningar om patetik från mig själv + självhat är jag van vid och bra på). Det verkar som att en del andra stör sig mer på hur jag lever än vad jag gör. Det borde väl räcka för dem att leva sina egna, som de verkar tycka, härliga och fantastiska liv - i jämförelse med till exempel mitt då - utan att behöva pissa på andras. Skit i mig om det inte handlar om omtanke.

4 kommentarer:

  1. meh vilka as! folk som håller på så har ju uppenbara problem själva så det är bara att tycka synd om. yoga är ett bra sätt att stänga ute sånt där, man ba djupandas, hör valsång snurra i huvudet och ler lite bekymrat åt bitterfittorna. yin & yang!

    SvaraRadera
  2. Håller med, lite trist med såna där owitty pikar och tröttsamheter. När jag var mellan två lägenheter efter att jag bodde i Halmstad typ 01-02 nånting var jag tvungen att flytta hem. Då var det inte tal om pikar utan ren terror. Tror att päronen var rädda att jag flyttat hem utan någon direkt ambition att ta mig därifrån och var rädda att jag skulle bli kvar på obestämd tid. Det lär ju knappast dina föräldrar tro iaf. Men därför bestämde sig iaf mina päron för att göra min tillvaro till ett rent helvete, allt för att jag inte skulle bli för bekväm.

    * Fick tillbaka mitt pojkrum, men MEDAN jag bodde där började de i panik göra om rummet till något slags hemkontor (utan att ett sådant behövdes) för att markera att det verkligen inte var mitt rum längre.

    * De tvingade mig att RINGA arbetsförnedringen VARJE DAG, utan att det behövdes eller att det gav nåt.

    * Plus allmän psykisk terror a la "vad vill du med ditt liv?" osv.

    Kan skratta åt det nu och jag blev bara kvar i typ 2 månader men fy fan vad segt det var.

    /Stef

    SvaraRadera
  3. Ellen: Kanske ska pröva det!

    Stef: Det där låter inte kul alls, fyfan. För mig så är det turligt nog annat folk som håller på och terrar, inte päronen. Det hade ju varit outhärdligt.

    SvaraRadera
  4. Det kan ju också vara så här att de som säger sådant bara utgår från att ni är kompisar med högt i tak och att de - framförallt detta tror jag - inte alls tycker att du är patetisk, då skulle de nog inte skämta om det. Det finns ju lätt en sådan jargong mellan kompisar.

    Men den är ju rätt tråkig för det. Under mina arbetslösa dagar blev man ju rätt snabbt hyfsat less på skämt på temat "du har du gött du, din värdelösa parasit". Överlag är skämt på temat "det här ska du vara missnöjd med" en ganska dålig humor.

    Synd att man inte kan skoja om positiva egenskaper! Ett sådant skämt har man aldrig hört.

    För övrigt tycker jag du ska skita i vad dom säger, bo där du vill bo. Känns stolthet över att du är nagel i ögat på etablissemanget och deras förutfattade meningar om var hanet ska bo!

    SvaraRadera