Jag lyssnade på en gammal favoritskiva i dag, "Hourly, daily" av You Am I (alltså, lyssnade på den fysiska cd-skivan, men den finns här också). Tänker att det är ett album som aldrig fick supermycket uppmärksamhet i Sverige så den kan väl vara värd några rader.
Minnet sviker mig ofta, men jag tror att jag köpte plattan under gymnasiet på en av de legendariska skivreorna som Åhléns och Domus i Östersund hade. Det var riktiga grisreor där man kunde hitta supermycket bra grejer för typ tjugi kroner styck. Och eftersom typen av musik man gillade inte var superpoppis i stan behövde man inte hänga på låset heller. Stod man där troget och bläddrade ett tag dök man alltid på någon guldklimp. Möjligen kan jag ha köpt albumet på någon av Skivhörnans reor, i så fall gick den nog på mer än en tjuga.
Det här är liksom en skiva som har varit med mig länge, hela mitt vuxna liv. En otroligt fin popskiva med ett band jag inte vet så mycket om, alls. De kommer från Australien och har släppt massa album, men jag har bara hört "Hourly, daily". Om man ska försöka beskriva musiken kan man ställa den mot Teenage Fanclub, som är ett ganska bra jämförelseobjekt. TFC:s musik är ju liksom så "plain", i ordets bästa bemärkelse. Om TFC har mer amerikansk powerpop i sig så är You Am I en mer brittisk variant. Mer modsiga, lite riffigt ibland, fler 7-ackord, mer brittisk snottyness, fast med en märkbar australiensisk dialekt. Och fler oväntade vändningar i ackorden och melodierna. Så där som kan vara lite störigt i början. Jag minns till exempel hur jag i början irriterade mig på Elvis Costello (som You Am I har likheter med) och hur han i mina öron alltid krånglade till det, inte alltid tog det väntade ackordet, kom med någon twist. Men sedan vande jag mig och efter ett tag lät hans musik också självklar, efter ett tag ville jag inte det på något annat sätt. Det var en vanesak, samma som med You Am I.
Och insprängt bland dängorna på "Hourly, daily" finns superfina ballader som titelspåret, "Heavy comfort", "Please don't ask me to smile" och "Who takes who home". Men huvudspåret för mig är nog ändå "If we can't get it together", ett sådant där tydligt exempel på när allt sitter ihop. Kongenialt heter det väl, känslan är samma i alla delar. Ackordföljden, mängden durackord kontra mollackord, BPM:et, texten, allt skickar ut ett budskap om vardagshopplöshet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar