söndag 6 maj 2012

Kungen av Jämtland II

Under min uppväxt i Östersund/Jämtland har jag, vad jag kan minnas, aldrig träffat på någon riktig överklass. Och med överklass menar jag inte människor som har snuskigt mycket pengar, för sådana finns det såklart även i Jämtland, utan människor som lever det där extremt världsfrånvända överklasslivet. Det som stereotypt förknippas med champagnesprut, tryffel, pälsar, segling, golf, gå in med skorna på, veta vilken gaffel som hör till vilken maträtt, veta när man ska prata och vara tyst... och liknande. Ni fattar.

Det tror jag inte har specifikt med Östersund att göra utan snarare med det lilla samhället, var det än finns. I det lilla samhället går det inte att isolera sig i en överklassbubbla eftersom det inte finns några andra överklassare att isolera sig med. Man blir ensam, utan lekkamrater. Det är svårt att undvika ”vanligt folk” ute på byn och som snuskigt rik i småstaden eller på landsbygden är man liksom beroende av ”vanligt folk” och att hålla sig väl med människor. Och visst kan man hålla sig väl med människor och samtidigt fräsa runt i en lyxbåt, men det skapar ändå en distans. Då är det kanske bättre att skaffa sig ett till boende långt borta och där leva ut sina överklassdrömmar.

I städer som Stockholm, Göteborg och Malmö är sammanhangen så pass stora att överklassen kan skita fullständigt i vad arbetar- och medelklassen tycker om den. Där finns det tillräckligt med kompisar och där tvingas man aldrig möta ”vanligt folk” utan kan gå in totalt i en bisarr överklasslivsstil.

I Östersund och Jämtland, däremot, gäller det för snuskigt rika människor att försöka bete sig som folk gör mest. Man ska vara intresserad av saker som jakt, fiske och bärplockning samt kunna byta däck på bilen och hantera en vedklyv. Då kan det möjligen gå an med lite golf eftersom man har kompenserat upp. Det låter kanske som att det blir ett hårt socialt tryck på de rika att verka vanliga, men det finns också en stark social belöning i det. För då säger omgivningen såhär: ”XX, hen är ju en riktigt schysst person som är precis som oss andra TROTS att hen är så rik. Jäklar ändå, vilken rekorderlig person.” 


Parentes: Jag känner inte till särskilt många snuskigt rika jämtar vid namn. Det är typ bara Sven O Persson (som ju inte lever längre) och hans barn, Maths O Sundqvist, Bert O Sjödin… hehe, nej då, han heter bara Bert Sjödin. Utan O. Och så Zlatans kompis, IT-miljardären Dan Olofsson, men han har väl i och för sig inte bott i Jämtland på väldigt många år. Visste ni förresten att Bert Sjödin är en av de största privata ägarna av Ericsson-aktier? Det står i den bok som jag precis har läst och som jag försöker jobba mig fram till i den här texten. Men det borde ju finnas en hel del rikingar till i landskapet, inte minst folk som blivit täta på skog.

Att de rika görs till ”vanligt folk” i det lilla samhället kan i sin tur leda till att skillnader inom samhället inte riktigt märks eftersom alla är så måna om att verka likadana. Och att försök till att påvisa skillnader kan leda till ett stort motstånd. Jag tänker då på journalistiken och att den, i alla fall enligt konventionen, ska granska makten. Den ska berätta för medborgarna var makten och pengarna i ett samhälle finns eftersom det är allmänintressant information som visar hur vårt samhälle ser ut och vilka som styr. Men i det lilla samhället (och kanske inte bara där) kan till och med vanliga svenssons höja sina röster mot sådana granskningar som blottar rikedom och inflytande. ”Varför ska det rotas i det? Varför ska det dras fram skit om hen? Hen är ju en av oss!" Här används inte sällan uttrycket "dra fram skit", dessutom i en väldigt konstig betydelse. Som om det handlade om smutskastning när det egentligen bara är redovisande av fakta. Märkligt. Men vissa fakta ska tydligen inte fram.

De här tankarna har jag haft under många år och de kommer tillbaka när jag läser Kungen av Jämtland – ett reportage om makt och pengar i en liten stad i Norrland. Det är en bok om Maths O Sundqvist, skriven av Jens Ganman. Jag vet inte hur pass känd Maths O Sundqvist har varit utanför Jämtland genom åren, förmodligen inte särskilt känd alls. Men 2008 blev han det. 


Maths O Sundqvist var en av Jämtlands, förmodligen en av Sveriges, rikaste män. Genom aktiehandel och fastighetsaffärer hade han blivit svinrik. Men när finanskrisen kom 2008–2009 slog den hårt mot Sundqvist. Det visade sig han hade lånat massa pengar av banken Carnegie för att kunna köpa aktier. Som säkerhet/pant hade han lämnat aktier som köpts av lånade pengar. När finanskrisen kom sjönk aktierna i värde och var inte längre tillräckliga som pant. Carnegie ville då ha in pengar från Sundqvist, pengar som han såklart inte hade. Allt var ju liksom en lånepyramid. Med andra ord: Han han hade använt lån som säkerhet för nya lån. Det låter ju såklart helt orimligt att man ska kunna göra det, men så var det i alla fall. Och jag kan tänka mig att den historien inte är unik. Att banker, i goda tider, lånar ut pengar ganska lättvindigt och särskilt till fina kunder som miljardärer som Sundqvist. Carnegie hade dessutom satsat alla pengar på samma häst, en fjärdedel av deras samlade utlåningar fanns hos en enda person, nämligen Sundqvist. När han inte kunde betala gick Carnegie omkull och staten fick ta över banken. Skulden fanns kvar, men han fick skriva på ett avtal som gjorde honom skuldfri om han lämnade ifrån sig (nu förenklar jag lite) alla sina företag och alla sina aktier. Det enda han fick behålla var i princip några fastigheter.

Nog om det. Efter att Maths O blev rikskänd började Jens Ganman skriva en bok om hela hans affärsliv. Och det är intressant läsning, i alla för en östersundare/jämte. För här får man, förutom berättelsen om Carnegie, mer utförliga beskrivningar om händelser som svept förbi i det lokala nyhetsflödet under 2000-talet: Stadsdel Norr, Färgfabriken Norr, det märkliga ickebygget Björntanden och turerna kring Länstidningen och dess förre ledarskribent Peter Swedenmark. Händelser som Maths O Sundqvist på olika sätt varit inblandad i. Det är här boken har sina absolut största förtjänster, att den samlar massa fakta kring stora nyheter och fördjupar dem i en tillbakablick. Ganman kan också konsten att berätta och göra uppgifter levande.

Bristen är det som finns runtom sakförhållandena. Jens Ganman är ju inte en journalist. Han är en tyckare, en krönikör, en författare. Och det märks. Han har en väl avslappnad inställning till fakta. Eller snarare, han tycker om att fundera högt kring den. Jag hade önskat att det funnits en riktigt hårdhänt redaktör till den här boken som hade kunnat stryka friskt (och dessutom korrigera alla korrekturfel). För om det är något som irriterar så är det Ganmans spekulationer och semi-konspirationsteorier. Ofta formulerar han sig ungefär såhär: ”I det läget gjorde XX säkert såhär” eller ”då kan man tänka sig att XX tänkte” eller ”det var nog inte en slump att XX gjorde så med tanke på...".


Boken innehåller alldeles för mycket av Jens Ganmans egna tankar. Då är det nästan mer intressant med bokens allra sista del. Där har Ganman plockat ut några av alla de läsarkommentarer som skrevs till nätartiklar i bland annat Dagens Industri och Affärsvärlden om Carnegieaffären. Där får man en bra bild av hur många olika perspektiv det går att ha på Maths O Sundqvist, hans affärer och hans fall. Kul grepp av Ganman att ta med dem! De speglar debatten som pågick då på ett, antar jag, bra sätt och blir ett tydligt tyckande i motsats till Ganmans tankar som vävs in i fakta på ett för läsaren jobbigt sätt.
 

Det märks alltså att Ganman är en krönikör. Ibland liknar boken en gigantisk krönika, mer än det journalistiska verk som jag tycker att något som döpts till "reportagebok" ska vara. Dessutom innehåller den otroligt många citat från anonyma källor. Inget konstigt med det i sig, många är kanske rättmätigt rädda för repressalier, men man kan tänka sig att en del har tagit chansen att kritisera Maths O Sundqvist just tack vare ett löfte om anonymitet. Och vilka är de anonyma källorna, egentligen? De kanske har något otalt privat med Sundqvist? Det är något som författaren tydligt braskar för, men ändå. Med ett namn utskrivet kan läsaren i alla fall göra en bedömning av trovärdigheten på ett annat sätt och källan gör sig också tillgänglig för följdfrågor. Boken innehåller inga intervjuer med Maths O Sundqvist själv eller hans nära medarbetare under 2000-talet, Helen Olausson. Ganman har sökt dem flera gånger, men de har inte velat vara med i boken.

Förutom egna teorier om hur saker och ting ligger till gillar Ganman att trycka in citat och referenser som ska understryka hans teser. Han verkar ha ett slags bildningskomplex, eller åtminstone ett behov av att visa upp vad han kan, som nästan blir komiskt ibland. Inget konstigt med det heller, han är inte den enda författaren som gör så. Men när det blir obegripligt för läsaren då kan jag verkligen inte se funktionen. Till exempel skriver han såhär på ett ställe:

Märkligt nog verkar det inte finnas en enda person i hans närhet som har modet att påpeka detta.

Helen Olausson skulle kunnat vara den personen men hon tycks mest han (sic) fungerat som en bakvänd variant av Caesars slav på triumfvagnen.


Det här är det alltså meningen att man som läsare ska förstå. Författaren tar till många populärkulturella referenser också, bland annat använder han sig flera gånger av Percy Nilegård från Killinggänget och The Simpsons. Ibland inkastat från ingenstans och väldigt otydligt för läsaren. Som här:

”Release the hounds”, brukar mr Burns säga när han står på trappan till sitt slottsliknande hem.

”Right away, sir”, brukar Smithers svara.

Och det är inte utan att man kan tänka sig Maths och Helen i de rollerna.


För den som inte är insatt i Simpsons och vilka Burns och Smithers är måste det här verka totalt obegripligt. Precis som när något beskrivs som "månadens smak", en inte alls särskilt väletablerad direktöversättning av engelskans "flavour of the month", och säkert går över huvudet på 90 procent av läsarna.

Till sist vill jag skriva enbart om Jens Ganman. Man måste liksom det efter att ha läst boken eftersom han gör sig själv så himla synlig i den. Jag känner mig väldigt kluven till honom. Eller, jag känner ju inte honom personligen. Jag känner mig kluven till hans medieframtoning. Som krönikör och debattör har han gjort sig känd som en person som sticker ut hakan. Och det är nog ändå ganska bra att han finns i Östersund och Jämtland för han väcker frågor som många andra inte gör. Och han är inte rädd för att fingra på lokala heliga kor. Om någon säger ”snälla, skriv inte om det” eller ”det där behöver du inte peta i” till honom kan man ge sig fan på att det är det första han skriver om. Det var säkert en bidragande orsak till att han skrev boken om Sundqvist också, för att han märkte motståndet. Och jag tycker det är bra att sådana personer finns! De behövs. De är modiga och utan lojaliteter.

Samtidigt är det lurigt med en människa som ständigt är i opposition för man vet aldrig var man har hen. En person som alltid tar ställning MOT saker tar ju aldrig ställning FÖR någonting (möjligen byggandet av ett kulturhus, i Ganmans fall). Så samtidigt som Ganman är modig är han paradoxalt nog också feg. Han påminner i sin mediestil om Stefan Nolervik som tidigare var kulturredaktör på Östersunds-Posten. En stil som gör att jag som läsare efter ett tag kan misstänka att ambitionen att provocera och vara motvalls är större än ambitionen att vara ärlig. Och risken finns att sådana personer till slut inte tas på allvar.


I boken om Maths O Sundqvist beskriver Ganman hur han upplever att flera intervjuobjekt han söker verkar tycka han är ”näsvis” och ställer ”näsvisa” frågor. Det är författarens ordval, inte intervjupersonernas. Och det finns något kokett i det. ”Näsvis” är ju ett negativt laddat ord, men läsaren märker att Ganman tycker om att uppfattas som ”näsvis”. Han vill vara den där ”jobbiga jäveln”. Han liksom myser totalt i rollen, vilket för mig är irriterande. Men trots det, om jag måste välja, så vill jag nog ändå ha en jobbig jävel i närheten än ingen alls.

3 kommentarer:

  1. jag kan sätta fem spänn på att j.g. kommer läsa den här texten och komma med en kommentar på den.
    (om han inte redan har läst den.)

    SvaraRadera