Viktigt och "viktigt"

I januari recenserade Jens Ganman "Ja till Liv!", Liv Strömquists senaste seriealbum, i Östersunds-Posten. Han är överlag positiv till boken, skulle jag vilja påstå (recensionen finns här). Men i slutet av texten kommer han med en invändning som handlar om hur Strömquist ser ut på ett foto:
 
Intressant detalj: ytlighet och porrifiering av samhället verkar vara ett av hennes favorithatobjekt. Men när hon ska posera för det obligatoriska författarporträttet på bokens ”inner sleeve” så finns också det obligatoriska kåtsuget i blicken där.

Liv vill vara snygg, även hon.

Lite dråpligt i sammanhanget.

Men avväpnande mänskligt.

Jag har en annan åsikt än Ganman i det här fallet, men det är inte det jag vill skriva om. Utan om det som hände sedan på mikrobloggen Twitter. Där började folk skriva om Ganmans recension och "kåtsuget". Man länkade till artikeln och skickade vidare (retweetade) varandras inlägg. Det ledde förmodligen till att fler än vanligt hittade till ÖP:s hemsida och kunde kommentera där. Det skapades också en så kallad hashtag, ett ämnesord, på Twitter som hette #kåtsugsgate. Att sätta -gate som ändelse på olika hashtags är ganska vanligt. Jag antar att det kommer från Watergate. Det som krävs är att något ska vara en slags "affär" eller "skandal". Jag tycker det verkar variera hur pass allvarligt menade de olika gate är. När Björn Ranelid var med i Melodifestivalen såg jag att hashtagen #sädgate skapades eftersom Ranelid rappade om mannens säd i sitt bidrag. Och det var ju lite kul. Men ibland behandlas "affärerna" mer allvarligt, som med kåtsugsgate. Det kändes som att många som nämnde historien på Twitter verkligen tyckte att de höll på med något VIKTIGT. Var det viktigt? Även om jag tyckte Ganman hade fel blev följden liksom... löjlig. Och nästa dag var allt glömt. Då var det dags för nya gates.
 
Som tur är kan man ju välja själv vilka man vill följa på Twitter och vilken typ av nivå och ton man själv vill ha på det man skriver. Och då är det faktiskt ganska roligt. Men man undkommer såklart inte fullt ut den där "viktighetskänslan" som en del verkar leva i. Där man kan haka på ett nytt gate, där man kan retweeta något smart som någon annan har skrivit, där man kan länka till en artikel och lägga till orden "briljant artikel". Att signalera att man är del av något viktigt, något som betyder något, något som är smart. Och visst finns det människor som skriver smarta och roliga saker på Twitter (det är en konst att kunna göra det på så få tecken), men lika ofta handlar det om kollektivt hetsande. Men framför allt: Var är självdistansen och humorn? Insikten av att det här, kanske ändå, inte är en jätteviktig del av vårt samhälle. Visst kan man ha nytta av Twitter i sitt arbete (i vissa arbeten i alla fall) och visst kan kunskap spridas där, men jag ser det mest som en "chat" för vuxna. Ett roligt tidsfördriv.

För att tag sedan tittade jag på ett program på Kunskapskanalen som handlade om sociala medier (alltså Twitter, Facebook, bloggar osv) kopplat till den arabiska våren. Det var ett samtal mellan den svenska journalisten Yasmine El Rafie och den egyptiska aktivisten Salma Said (samtalet finns här). Yasmine El Rafie har gjort sig ett namn i svenska journalistsvängen som en progressiv röst. Det var hon som nominerade en tråd på Flashback till grävpriset Guldspaden och hon har profilerat sig som en förespråkare för sociala medier. I samtalet med Salma Said märkte man att El Rafie hade en tydlig agenda: Att slå fast att sociala medier var viktiga för revolutionen i Egypten. Salma Said - som själv var med på gatorna i Egypten, är ung och aktiv på nätet - höll inte riktigt med om det. Om jag minns rätt tyckte Said att jo, visst, det kunde hjälpa logistiskt med Facebook och Twitter för att få demonstranter att mötas på ett visst ställe vid en viss tid. Men att det viktigaste var att folk sedan faktiskt DÖK UPP, i kött och blod, och demonstrerade, ockuperade, slogs med polisen och därigenom tvingade Mubarak att avgå. Dessutom är det oerhört många i Egypten som inte håller på med sociala medier, särskilt äldre, och de hade ju också begett sig ut på gatorna, sa Said. Budskapet från henne var tydligt: Västerländska journalister överskattar hur viktigt internet och sociala medier var för revolutionen i Egypten. Men det kunde inte Yasmine El Rafie riktigt acceptera, hon fick ju inte sin egen bild bekräftad. Därför försökte hon gång på gång, "jo men det var väl ändå så att...", tills det nästan blev skämmigt att titta.
 
Jag förstod/förstår inte varför det är så himla viktigt för en del journalister att ständigt försöka slå fast att sociala medier minsann är så oerhört betydelsefulla. Varför? Ibland låter de mer som teknikentreprenörer än journalister. Är det någon annan som förstår? För jag skulle gärna vilja ha en förklaring.