måndag 20 augusti 2012

Auteurer och förvaltare

När jag läste filmvetenskap fick jag lära mig vad en auteur är, att det är en regissör som liksom har möjlighet att genomföra sin kreativa vision fullt ut. Att hen har stor konstnärlig makt över filmen, helt enkelt, och att filmen då får en speciell stil, en personlig stil. Ingmar Bergman kan ju sägas vara en auteur till exempel, och Fassbinder och Godard. De är liksom inte "bruksregissörer". Lite outtalat har det också varit så att en auteur helst ska skriva manuset själv för att verkligen kunna vara en films "författare". Även om det är svårt att jämföra bokskrivande med film, film är ju per definition ett lagarbete.

Men det där är inget måste, varken med bruks eller manus. Till exempel har Hitchcock auteurifierats i efterhand, mycket tack vara de franska nya vågen-regissörerna, varav många startade som filmkritiker. När Hitchcock var som mest aktiv sågs hans filmer verkligen inte på som konst, de var ju bara underhållning, "fulkultur". Inte för att han brydde sig, allt han ville var att underhålla, även om han tog sitt jobb på extremt stort allvar och var extremt förberedd inför varje film. Och han var inte rädd för att testa nya grepp. Hursomhelst, fransoserna började skriva om Hitchcock för att lyfta fram hans egenart. Vissa regissörer har ju ingen tydlig stil, men det har ofta Hitchcock. Man kan liksom kolla på en film och direkt se att det är han som har gjort den.

Och det är väl på något sätt essensen av auteurgrejen, när man tydligt kan SE och MÄRKA vem som ligger bakom en film. Så är det med H., med Bergman, Fassbinder och Godard. Och många fler såklart. Medan andra är mer "bruksregissörer" som "bara" försöker göra ett bra hantverk och föra fram berättelsen, typ. Även om det kanske är att hårddra det, finns ju säkert en del som ligger i något slags mellanläge också.

Ibland brukar jag tänka på den här auteur-teorin och föra över den till annat, till exempel musik. Att det även där finns auteurer och förvaltare. Jag tänkte på det häromdagen när jag lyssnade på Yo La Tengos"I am not afraid of you and I will beat your ass". För mig är de ett förvaltningsband (även om de har det där försiktiga och släpiga som ett eget, auterigt, inslag). Ett band som, på gott och ont, har förbannat bra koll på musikhistorien. Den goda sidan av det är att det ofta är roligt och varierat att lyssna på en skiva med dem: från distad pop, till kraut, till folkballader, till psykedelia, till soul, till... , ja, det mesta. Det är kul liksom, som att vara på en buffé med bara god mat. Och ibland när de gör en väldigt uppenbar hyllning så kan man nicka till bandet och säga att "ja, Paris 1919 med John Cale är en väldigt bra skiva". Lyssna på deras låt "Black Flowers" om ni inte redan gjort det.

Det tråkiga med förvaltningsband är ju att de inte har en särskilt egen stil, de är inga auteurer, de är inte så originella. Det blir så spretigt och det känns inte som att bandet har någon tydlig vision (förutom att försöka göra bra musik samt förvalta). Och det kan uppfattas som lite fegt att bara "vårda musikhistorien" i stället för att försöka komma med något nytt. Om man drar det till sin spets, varför behövs de? Som Yo La Tengo, de är på något sätt fångna av alla sina referenser, de vet för mycket om musik och kan inte bryta sig ur det. Det blir för internt, för mycket "musiknördar emellan".

Å andra sidan kan man gå tillbaka till fördelen - variationen - vilken samtidigt blir en nackdel för auteurbanden. Det kan bli upprepning. Tänk till exempel på Pixies eller Velvet Underground. Pixies lät som inget annat, men efter tre skivor kändes det nog. Den fjärde, Trompe le monde, var inte alls lika bra och konceptet var liksom tömt och uttjatat. Det var bra att det inte kom någon fler skiva. Och med VU, där är ju sista plattan inte dålig, men den är kanske den minst originella, eller? Den var liksom mer rak rock n roll. Och när man hör Lou Reeds tidiga soloskivor så är ju mycket av det, åtminstone i mina öron, tydliga fortsättningar på Loaded. Ett femte Velvet-album hade förmodligen inte gett så mycket "ny" Velvet Underground-musik.

Hänger ni med i mitt resonemang? Vad tycker ni?

4 kommentarer:

  1. Jag både håller med och inte om Lou Reed. Han har ju i stort skrivit samma låt i alla år, men vilken låt sen! Och han har slitit och slitit med att stöpa om den. Med produktioner och musiker som både passat och inte. Därför är han helt unik, tycker jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag menade inte riktigt så, tror jag, att LR inte är unik. Och jag har lyssnat alldeles för lite på honom för att uttala mig om hans karriär i stort. Försökte mest få fram att VU hade gjort sina mest banbrytande grejer redan när Loaded kom, och att den på något sätt verkar vara "Lou Reeds första soloskiva" mer än ett VU-album. Är du med mig?

      Radera
  2. Jo, jag är nog med på vad du menar, och jag tror att svaret på den frågan är John Cale.

    SvaraRadera