Jag, A. och M. har diskuterat det här med Det osympatiska berättarjaget (DOBJ) en hel del genom åren. Vi är alla stora fans av det greppet inom låttexter. Det handlar alltså om att skriva låtar i jag-form där jaget har sidor och åsikter som inte är särskilt trevliga och som man själv inte sympatiserar med. Som låtskrivare är det kul och utmanande att skriva så eftersom man riskerar att framstå som ett as.
Det finns ju en lyssnarkonvention som säger att musiker "alltid" skriver om sig själva, i högre grad än till exempel romanförfattare. I början kunde jag bli otroligt less på att det var så, men nu har jag accepterat det och mer börjat använda det till min fördel. Man kan leka med den konventionen.
Ett bra exempel på det tycker jag är tidiga Magnus Uggla. På sina första skivor skrev han mest i jag-form och det var inte alltid jaget var särskilt trevligt. Möjligen skrev han om sitt eget liv, möjligen inte, möjligen blandade han, men det spelar ingen roll riktigt. Poängen var att han riskerade att få stå till svars för något. Och då blev det en särskild laddning i musiken. Senare började han skriva på ett mer betraktande sätt, häcklande om samtiden och kända människor och så vidare. Och det var ju kul och träffande ibland, men inte lika modigt.
Förstår ni vad jag menar? Håller ni med?
Det var väl inte det som det skulle handla om, men det är roligt det där med att lyssnaren utgår från att sångaren sjunger som sitt liv. Jag borde ju veta annorlunda, eftersom jag vet att du inte brukar sjunga och varken ditt eller mitt liv. Men ändå tänker jag "jaha har Jens Lekman en tjej som jobbar på kontor" om han skriver en låt som säger det. Men det är ju som du säger, det är en bra grej att utnyttja.
SvaraRaderaÄven i låtar av folk jag känner kan jag ha svårt att sortera fakta från fiktion.
Jag kommer ihåg att jag bloggade om en liknande grej för länge sedan, apropå låten Ruth Marie med Mark Kozelek som jag utgick handlade om att han inte ville att en tjej skulle lämna honom, i enlighet med föreställning om honom. Men när man läser texten handlar man att den är skriven från Ruth Maries perspektiv, en gammal gumma som sitter på ett hem och saknar sina barn och är ensam och rädd.
Vilken bild man har av sångaren färgar ju rätt mkt hur man tar emot en låt. Vissa har ju ett teaterkapital som gör att de kan sjunga vad som helst utan att folk tror att det handlar om dom, som typ Nick Cave. Medan vissa nog måste vaqra extrem tydliga med att det är fiktion. Som Håkan.
Kan inte du ge några exempel på låtar som du tycker är lyckade, i den genren?
Har såklart skrivit om det med. Nån krönika i NSD för länge sen. Jämför Magnus Uggla och Lukas Moodysson.
SvaraRaderaMartin: Kommer inte på några exempel såhär på rak arm förutom låtarna på Ugglas tidiga... Men det finns ju såklart.
SvaraRaderaTycker det där du skrev om Nick Cave var bra. Han skriver ju typ (nu överdriver jag) låtar i jag-form om massmördare på 1800-talet. Så uppenbart fejk. Det är inte riktigt vad jag vill åt. Det ska vara saker som mycket väl skulle kunna stämma in på textförfattarens egna liv. Det är då det bränner till, tycker jag.
Chops: Å fan. Försökte hitta texten för att länka den här, men gick bet. Kanske inte finns kvar på internet...
NSDs arkiv är till och med sämre än Kuriren. Men, here goes (skrev ingen rubrik, man gjorde inte det på den tiden):
SvaraRaderaJag tror nu inte han bryr sig, men jag oroar mig lite för Lukas Moodysson. Jag tycker han påminner mer och mer om Magnus Uggla. Och innan någon tror att jag är ironisk eller bara störd så skulle jag vilja medvetandegöra er en smula. Det fanns en tid när Magnus Uggla var nära på ett geni.
Varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra snacket efteråt? Det är en titel som heter duga, och där någonstans blev Uggla riktigt bra, för att kulminera med Vittring. Vittring är en av de bästa svenska låtarna någonsin. Det är värsta öset, värsta melodin och värsta texten. Han gjorde efter Vittring (skivan hette som låten) två skivor till som är riktigt bra: Den ljusnande framtid är vår och livedubbeln Godkänd pirat.
Sen kom allt det här kacket med IQ, Fula gubbar och så vidare. Musik som har mer gemensamt med saker som kommer ur arslen än det som kommer ur högtalare. Det är lite av ett mysterium, detta hur någon så bra till synes över en natt kan bli helt och komplett värdelös. Ibland tror jag att det helt enkelt handlar om att Uggla bytte perspektiv, att från att sjungit i första person började sjunga i tredje och plötsligt blev elak i stället för smart och självutlämnande.
Vittring, däremot, är bra på samma sätt som jag kan tänka mig att Ett hål i mitt hjärta är det. Jag har inte sett filmen, däremot såg jag den här intervjun som Stina vad-hon-nu-heter gjorde med Moodysson. Där kunde man ta del av Moodyssons mål och mening med filmen. Han visar upp ”sjukdomen” genom att så att sägas ”smittas” av den själv. Precis som Uggla gjorde i Vittring. Han tar på sig svinets kostym för att visa vad svinet gör.
Det är ett beundransvärt konstnärligt grepp, men vanskligt. Det är förstås inget nytt; exempelvis sa Tricky när hans första (och enda bra) skiva kom att han var rastafari fast Babylon. Alltså att han var en fallen kristen. Han trodde på gud men valde att skildra frestelserna genom att vältra sig i dem, om ni begriper. Och i det där tillståndet, eller vad man vill kalla det kan man inte befinna sig någon längre tid utan att bli komplett värdelös. Utan att bli det man vill skildra. Uggla ville skildra idioter och blev en själv. Tricky ville skilja mörkret och gick vilse däri. Moodysson vill skildra sexualiseringen av samhället men vill helst inte släppa sin film på DVD eller till teve för att ”fel” personer skulle se den på fel sätt då. Det tycker jag är bra. Det tyder på att han är medveten om problemet på ett sätt som Uggla inte var när det begav sig. Å ena sidan. Å andra verkar Moodysson känna en sådan skuld över att vara vit, heterosexuell och man att det nästan är olidligt att se honom. Och tydligen är hans filmer en slags spegel av det här.
Så jag oroar mig för honom. Jag tycker någon borde göra mer än att bara konstatera fakta, recensera filmen och skriva lätt elaka krönikor i Expressen. Någon borde fråga honom ”Lukas, hur är det egentligen”? Någon borde ta hand om honom. Trösta honom. Och sedan ta sig an världen tillsammans med honom. Idioter har vi nämligen alldeles nog av.
NSD, 040929
Darren Heyman i Hefner är ju iofs king på det där: hans fixering vid sex känns ju mer genant än glamorös.
SvaraRaderaJa, just. Och han i Arab Strap har väl en massa skabbiga sextexter i jagform som riskerar att smitta av sig på hans egen privatperson?
SvaraRaderaÄven fast det inte behöver handla om sex, såklart. Det kan ju vara elakhet, egocentrism, svartsjuka, girighet, massa saker som anses ofina som man sjunger om i jagform.
Nu kom jag på en text! Every breath you take med Police. Väldigt bra exempel på DOBJ. Och så snyggt att den texten är placerad i en ganska finstämd låt, det gör det hela extra förrädiskt.
SvaraRaderaTydligen ska Sting ha sagt att han blev förvånad över att låten/texten mottogs, i alla fall av vissa, som en fin kärlekstext. Han ba: "Jag ville skriva en låt om ett obehagligt ex, en stalker med kontrollbehov"