Jag var på middag i går och vi pratade om Norge, om att svensk populärkultur är så stor där. Så stor att den känns som en naturlig del av norskarnas eget kulturarv. Allt ifrån Astrid Lindgren och Cornelis Wreeswijk (hur det nu stavas) fram till Veronica Maggio och Bob Hund. Och frågorna vi ställde, och aldrig kom fram till några riktigt bra svar på, var: Hur kommer det sig egentligen? Och hur började det?
Vi tog till exempel upp faktumet att Sverige alltid har varit bra på att plocka upp strömningar utifrån, från England och USA. Det kan ju i sin tur leda till att mycket av musiken som görs i Sverige har ambitionen att verka i en större sfär, att artister inte känner att de bara gör musik för hemlandet. Det kan möjligen göra att musiken blir mer allmängiltig och plockas upp i andra länder, till exempel Norge. Och Sverige har ju haft många fler internationella framgångar när det gäller musik, och kanske film och tv också, än de andra nordiska länderna.
Men frågan är ju varför det är just Norge som tagit det till sig så mycket. För i Finland och Danmark är det inte alls på samma sätt. Där verkar det finnas en annan "kulturell stolthet" eller vad man nu ska kalla det. En anledning skulle kunna vara att Norge är ett mindre land än Sverige både befolkningsmässigt och geografiskt. Och att Norge historiskt länge varit i union med Sverige och därmed blivit mindre självständigt. Men alla de anledningarna passar ju in på Finland och Danmark också (Island utelämnar jag i diskussionen eftersom jag känner mig helt lost när det gäller det landet)! Mindre länder, utnyttjade av andra, krigshärjade. Det är så svårt att förstå, tycker jag. Särskilt eftersom jag upplever att det finns mer flaggviftande och patriotism i Norge än i Sverige. Det borde väl göra att man vill lyfta upp den egna kulturen också?
Det blir också svårt att inte komma in på frågan om varför Sverige behandlar kultur från Norden i allmänhet, och kanske Norge i synnerhet, så styvmoderligt. Det finns liksom inte på kartan att P3 skulle spela låtar på norska eller på danska förutom i undantagsfall. De enda exempel jag kan komma på från de senaste åren är danska Rasmus Seebach ("Natteravn") och norska Lars Vaular ("Rett opp og ned").
På 80- och 90-talen var det en våg av danska sångerskor som blev stora i Sverige. De spelades mycket i radion och var med på tv: Hanne Boel, Lis Sörensen, Sanne Salomonsen, Sös Fenger och Anne Linnet - The Big Five som jag och J. brukar kalla dem. Och då minns jag att man inte reagerade över att höra låtar på danska på radion. Men det klimatet verkar inte råda just nu.
Tillbaks till det här med Norge. Jag har ju många vänner som har jobbat i Norge, bott i Norge och vissa som fortfarande gör det. Har ni någon förklaring till grundfrågorna jag ställde i början: Hur kommer det sig egentligen? Och hur började det?
Parentes: För att råda bot på min ignorans gjorde P. en norsk låtlista till mig för ett tag sedan. Den kan du lyssna på här.
För övrigt: Ber om ursäkt för den höga Fredrik Lindström-faktorn i det här inlägget.
Träffsäkra iakttagelser Hanet. Älskar f.ö. Fredrik Lindström-faktorn!
SvaraRaderaAtt lyssna på norsk radio är ju i mångt och mycket som att lyssna på svensk radio. Kent har ju nästan en lika stor fanbase i Norge som i Sverige. Sedan är ju svenska tv-program sjukt stora i Norge också, på alla kanaler. Den svenska kulturimperialismen har ju löpt genom alla skikt av norsk kultur men de senaste åren har ju norsk kultur börjat ta det tillbaka och nu finns det väl både ett norskt musik- och filmunder. Såg du på kobra om butiken anti-Sweden. De driver en egen jeanslinje som kostar 999:- men lämnar man in ett par svenska jeans får men 333:- i rabatt och då kostar alltså jeansen 666:- istället!!! Humor!
SvaraRadera1. vi är brödrafolk
SvaraRadera2. vi är storebröder
3. vi är ängsliga svenskar och om vi ska gilla något måste det ta omvägen via och godkännas av ett engelsktalande land. ( ex Kings of Convenience, Röyksopp)
4. (nu hittar jag på lite men vafan) svenska är det tydligaste språket på skandinaviska språkstammen. de förstår oss, men vi är dryga storebröder som inte förstår och inte orkar anstränga oss. efter att de tagit till sig av våra winnerbäcks etc är de oxå programmerade att ta till sig engelskspråkig svensk musik.
5.de är lite mer som tyskar. flera typer av musik med varierande coolhetsgrad tillåts existera vid samma tidpunkt. ett band som var populärt för 10 år sen kan få komma och spela i Norge igen. de var bra då så varför skulle de inte va bra nu? I Sverige måste det gamla bandet isåfall ingå i rådande, auktoriserad, godkänd retro/sound/stil-trend.
ex) öya bokar Guided By Voices enda europa-spelning 2011. eller: ALLA svenskar går plötsligt bananas över Fleetwood Mac som ett år tidigare hade fått spela i typ Karlstad, varit en angelägenhet för nostalgiker och inte recenseras av någon alls.
Nu undrar jag: Ni jämtar. Ni måste ju sitta inne med hemligheten bakom allt detta. Ni är ju ändå halvnorskar. Eller kanske halvtrönder?
/jakob
Hell: Visst är det så. Du beskriver ju tillståndet. Men varför är det så? Och hur började det.
SvaraRaderaJakob: Tycker inte riktigt att du kommer åt de klockrena svaren på mina frågor. Varför lyssnar till exempel danskarna knappt på svensk musik på svenska? De är väl också lillebröder till Sverige? Sen så känner jag mig inte alls norsk. Så länge jag levt har Jämtland tillhört Sverige... Och ganska många år innan dess också.
Vafalls?! Pilgrimsleden till Nidaros? ok, det kanske var ett tag sedan.
SvaraRaderaMen dansken skulle väl aldrig erkänna sig som lillebror till Sverige? Jag har en föreställning om att de är mer självtillräckliga (eh självgoda) + att de inte har samma populärkulturella infrastruktur som Sverige och Norge så att svenska bands besök i Danmark blir mer som meningslösa strandhugg utan egentligt fäste i myllan. Men här är jag nere på indienivå och delvis egna erfarenheter.
Sen bröts väl deras band till Sverige för lika länge sen som Jämtland/Norges så
det är ändå en viss skillnad mot Norge/Sverige.
Det här med Jämtland-Norge är en helt annan diskussion och den kanske är mer P1 än Fredrik Lindström, men jag tycker den är intressant. Min erfarenhet av Värmlänningar är att de ändå känner sig rätt nära norrmännen, åtminstone västvärmlänningar. Är det annorlunda med Jämtar? Kanske ni är mer självtillräckliga likt dansken? (republiken, trappermentalitetn etc)
/jakob
Det finns nog inga givna svar på dina frågor Hanet. Jag har i alla fall inget klockrent trots två års boende i vårt grannland. Men en delförklaring som redan har snuddats vid är att jag tror att Svensk TV eller ”fjernsyn” som norrbaggarna säger har ett ganska stort finger med i spelet. Det var iaf standardförklaringen till varför norskar i våra föräldrars generation kunde svenska så bra, medan jag fattade typ vart tredje ord av vad norrmännen sa i början. Då jag bodde i Oslo i början på 00-talet var SVT fortfarande överlägsna sina norska kollegor gällande utbudet av populärkulturella program.
SvaraRaderaSjälvklart fanns det ett svenskt kulturimperialistiskt arv redan innan TV:n men om du vill ha en teori om varför svensk populärkultur är så stor i Norge nu tror jag det bottnar i att svenska program som Hylands hörna, och sånt därnt man bara hört talas om, fick en enorm genomslagskraft i Norge i samma veva som ”populärkulturen” växte fram. Sen har det liksom bara rullat på. Att svenskt är synonymt med coolt håller väl sakta och säkert på att suddas ut tänker på ”Partysvensk” och liknande kulturyttringar men känslan av att de svenskar gör är ”mer inne” finns nog nedärvt på något vis ändå. Vi fick ju ett försprång på alla fronter efter andra världskriget och när sådana strukturer satt sig så bryts de inte så lätt.
Jag håller med Jakob helt, speciellt när det gäller att vi svenskar inte litar på norsk cred. Vi kollar på våra storebröder, Uvesa och England, för få reda på vad som duger. Svenska tidningar rapporterar ju så fort ett svenskt popband landar i USA, men vad som händer i Norge tycker vi är helt ointressant, eftersom vi utgår från att de ska inspireras av oss, inte tvärtom.
SvaraRaderaKolla på black metal, vi har ju känt till den sedan 90-talet, men det var först när vice och annan amerikansk fräckemedia gjorde mode av den som den blev så pass populär bland icke-hårdrockare som den är nu.
Precis som hur alla svenska popband helt plötsligt känner ett skriande behov av att hylla medelhavets geografi och förmedla hur härligt det är att vara på semester. Det är ju ett helt sjukt hur ofta förekommande detta helt meningslösa tema har varit de senaste åren, speciellt med tanke på hur länge vi klarar oss utan det.
Tillbaka till Norge: NRK har dessutom en kvot på sina spellistor reserverade för svensk musik. Nu har jag inte källa på det, det var någon som sa det någon gång, får väl hoppas att det stämmer.
Att vi har varit ett slags kolonialmakt i Norge spelar nog ändå roll: jag tror att det brittiska inflytandet över deras kolonier är större än vice versa. Så är det väl i alla olika skalor. Vi jämtar är väl mer upptagna av att bli bekräftade av Stockholm än vad stockholmare är av att bli bekräftade av oss. Jag har aldrig hört än stockholmare skämmas över brist på kunskap om resten av Sverige, tvärtom brukar de ju stolt visa upp sin ignorans ("allt norr om Uppsala är okänt för mig!"). Själv får man skämmas om man inte vet alla gatjävlar i Stockholm, Göteborg och Malmö. Även om man inte ens bott där.
Så trots att Norge var de som bröt med oss kan det nog ändå finnas kvar en känsla av att vissa att de har lika bra koll som oss.
Men nog är svensk musik populär även i Danmark? Tänker på Cornelis, Lisa Ekdahl och Bo-Kaspers t.ex. Hur som helst, jag tror faktiskt att det har att göra med kvalitet också. Norskarna kanske tänker "oj, nu liker svenskerne en koslig jänta som heter Lykke! De har ju haft så kjempefine succeer med Abba, Roxette och Robyn och allt så denne Lykke är säkert också kjempefin!"
SvaraRaderaTack alla för kommentarer! Grymt att ni verkligen tar er tid. Som Pat säger så är det väl svårt att få några helt givna svar (tyvärr...), men jag tycker att många av trådarna här tillsammans förklarar ganska bra. Även om jag fortfarande tycker det är svårt att få ihop bilden av det Norge som sneglar på Sverige och det Norge som älskar sitt land, firar 17:e maj och viftar med flaggor. Men men.
SvaraRaderaAnonym: Du har rätt, jag har fel. Men om man ser på svensk kultur i stort (film, tv, musik och MÄNGDEN svenska band som är stora) tror jag man får i sig mycket mer sådant i Norge än i Danmark.
Jakob: Jag skrev en krönika en gång som handlar om skillnaderna mellan Västerbotten och Jämtland. Den kanske kan ge några förklaringar. Jag hävdar ju (nu flyger generaliseringarna) att jämten är mer sur, skeptisk och kritisk mot auktoriteter än västerbottningen som gärna söker det kollektiva sammanhanget och inte sällan samlas kring starka ledare. Vare sig det är pingstpastorn eller Dennis Lyxzén. Så visst finns det en typ av självtillräcklighet i Jämtland, likt dansken, det tror jag absolut. Men det här med republiken känns det som att folk utifrån tror att jämtar tar mer på allvar än de flesta av oss gör. Faktiskt.
http://op.se/ettan/2.9626/1.1233054-artisten-i-jamtland-ar-det-fornuftet-som-styr-i-vasterbotten-kanslan?articleRenderMode=default
Vadå, "går inte att få några helt givna svar", du har ju fått svar. Tycker det är klart som korvspad. Om det inte räckte med hipster metal som bevisföring, så kan vi ju erinra oss artisten Annie från Bergen, som jag tror vi svenskar kunde ta till oss för att hon släppte debuten på ett engelskt bolag och dessutom bor i Berlin.
SvaraRaderaAtt vi gillar Kings of convenience beror nog på att han med glasögonen var i Sverige jämt och hängde med svenska artister.
Att jämtar inte känner sig norska beror kanske på att vi länge var någon slags bonderepublik, som var självständiga från både norskar och svenskar. Sedan har de bollat oss fram och tillbaka så mycket att någon nationell stolthet kanske inte har lyckats fästa. Fast jag tror inte riktigt att man kan förklara det så. Det har ju funnits mycket norskvänliga strömningar, i alla fall på ett idéplan, i jämtland, men i praktiken ser man ju inget av det. Hur ofta åkte man till Trondheim som barn, till exempel?
Meh! Att du pratar om black metal och Annie säger ju inte ett skit om hur det började. Du håller dig ju typ bara i samtiden. Det säger inget om bakgrunden, ursprungsanledningarna, att de har älskat Wreeswijk och Astrid Lindgren i tusen år, eller hur?
SvaraRaderaJag såg mina exempel som symptom på en struktur, inte som själva förklaringen. Var ju inte med på Cornelis storhetstid, men det lär ju ha varit samma sak då. Om han sågs som helsvensk i Norge vet jag dock inte.
SvaraRaderaFinns ju ingenting som talar emot den här teorin i alla fall. Undantaget från regeln att de måste bli godkända av utländska organ är ju om det på något sätt är ett norsk-svenskt samarbete. Då kan de glida in i Sverige direkt, till exempel Jon Skolmen, Skavlan och Sha-Boom. Vi hade ju aldrig lyssnat på Sha-Boom om de var helnorskar.
Alltså om jag var otydlig: jag menar att den här tendensen fanns lång innan vice fotade black metal eller Annie gjorde tuggummihits, men att de var bra exempel på hur det funkar.
SvaraRaderaNi borde ha åkt till Trondheim oftare. Sjukt trevlig stad. Som ett litet gbg.
SvaraRadera/jakob
Vi åkte till Trondheim varje sommar! Då var ju kronan stark tom. Bodde på Royal Viking och åt pannkakor till frukost. Men det är ju ändå helt sjukt hur lite utbyte det finns mellan Östersund och Trondheim! Lika långt till som till Sundsvall (nåja) fast med universitet, hav och grejer. Fast nu glider jag från ämnet.
SvaraRaderaJag känner att jag har varit lite hård här, men jag tyckte att det var dags att få in lite dynamik i relationen Martin/Martin. Nu är en av oss frågvis och ödmjuk och en obstinat och gubbsäker.
SvaraRaderaKanske mer min familj det var fel på. Det är ju helt sjukt att man åkte till Sundsvall och åt korv på ikea istället för härliga Norge.
Ja, mitt intryck är också att de flesta östersundarna åker till Trondheim alldeles för lite. Där tycker jag Skräddarns familj är en mycket fin förebild! De få gånger jag varit i Trondheim har jag haft det mycket trevligt. Eller, så trevligt man kan det ha det i Norge rent ekonomiskt med tanke på att det går typ 1 miljon om dagen när man är där. Man måste ju fan bo och jobba i Norge för att inte bli ruinerad där.
SvaraRaderaMartin: Bra att du jävlas lite. Vi har ryggdunkat varann liiiiite för mycket den senaste tiden.