Lite olika grejer

Jag tänkte testa en grej nu, att börja skriva om en grej och sedan se var jag hamnar. Eller, jag ska vara ärlig, jag vet var jag kommer att hamna. Ungefär. Men jag ska försöka vara öppen under tiden jag skriver också. Att jag kan haka på associationer som kommer efterhand. Nu låter det som att jag ska skriva värsta stream of consciousness-lyriken och så är det verkligen inte. Jag menar bara att jag inte kommer att hålla tråden så bra, texten kommer inte vara tydligt vinklad, som vi journalister brukar säga. Så det kan hända att allt känns väldigt splittrat. Å andra sidan, vad gör det om hundra år när allting kommer kring? Jag har också en känsla av att jag kommer verka ganska bestämd och tycka att jag har rätt om saker och ting, men då är det bara att tänka in ett ”tycker jag” efter varje mening. Orkar inte understryka det jämt, att det är mina åsikter, vilket borde vara uppenbart. 

Tänkte börja med Dinosaur Jr. De har ju precis släppt en ny skiva som jag har prövat att lyssna på litegrann. Och den verkar väl ok, precis som de två tidigare. Många av er vet ju det, att på de tre senaste Dinosaur Jr.-albumen är originaluppsättningen återförenad: J. Mascis, Lou Barlow och Murph. Rätt roliga namn, det där, låter som tre troll. Hur som helst, som man brukar säga, DET ÄR JU KUL ATT DE HÅLLER PÅ. Men musiken är ju verkligen inte lika bra som på de tre första skivorna som trion gjorde: S/t, You’re living all over me och Bug. Och det låter kanske som ett lite slött ”de var bäst i början”-uttalande, men då ska jag be att få tala om att mitt förhållande till Dinosaur Jr. är allt annat än slött. Och framför allt är det väldigt osentimentalt. När deras tre första skivor kom var jag bara ett barn som inte visste vad collegerock var. Jag upptäckte dessa album under senare hälften av 90-talet.

Annat är det med, till exempel, Belle and Sebastian för de släppte plattor SAMTIDIGT som jag lyssnade på dem. Förstår ni vad jag menar? Den där känslan av att vara i fas med ett band, att man är samtida, att man (det låter kanske ostigt) liksom växer tillsammans. Och då är det större risk att det skapas en sentimental och nostalgisk relation, tror jag. Jag skulle inte riktigt lita på mitt eget omdöme när det gäller Belle and Sebastian. Eller det kanske jag skulle... Skit samma!

Anledningen till att jag kan skriva att Dinosaur Jr.:s tre första album (eller åtminstone tvåan och trean, ettan är rätt ojämn, MEN Repulsion är en av deras bästa låtar någonsin) är klart bättre än de tre senaste är att jag har öron: Jag hör att de är bättre. Och jag tror att en del musikkritiker och fans inte riktigt kan göra det, på grund av att känslorna fuckar upp det för dem. Många är så himla glada över att ”grabbarna spelar ihop igen” och att de har tagit tillbaka lite av sin tidiga skivomslagsestetik, kritikerna/fansen VILL SÅ GÄRNA att musiken ska vara fantastisk. De lurar sig själva, för musiken är inte fantastisk. Den är inte skitdålig heller, den är liksom bara kött och potatis. Om vi ska vara ärliga så knäcker ju, exempelvis, låten Sameday - som J. Mascis gjorde med The Fog (och där Robert Pollard från Guided by Voices gästsjunger) - allt på Beyond, Farm och I bet on sky.

Jag har också sett, apropå Dinosaur Jr.:s tidiga skivor, att en del droppar Bug som den klassiska skivan. Vafalls! Det är ju You’re living all over me som är klart bäst av de tre tidiga (och, när jag tänker efter, förmodligen deras bästa skiva totalt sett). Visst, Bug är väldigt bra, men YLAOM är bättre. Varför? Som jag skrev tidigare, jag har öron att höra med. Låtarna är överlag bättre och det finns en annan laddning i musiken. På Bug kan man spåra en aning av trötthet ibland, att de börjar bli less, liksom. Och efter den splittrades bandet.

Parentes: Lou Barlow är en otroligt underskattad basist! Jag kan ju förstå varför det har blivit på det sättet. Gitarren ligger alltid i förgrunden och J. Mascis har fått otroligt mycket cred som gitarrist. Men det är orättvist! LYSSNA bara på hur LB spelar bas. Han är så fruktansvärt musikalisk, lägger så snygga toner. Tycker verkligen att han borde få upprättelse. Han är verkligen en av de mest säregna rockbasister jag hört. Nog om detta.

Tre år senare kom Green mind och namnet var fortfarande Dinosaur Jr., men det var ju ett HELT ANNAT BAND, mer ett soloprojekt. Nu var bara J. Mascis kvar, även om Murph fick vara med och sessionstrumma på vissa grejer, och musiken var inte densamma. Soundet var ett annat. Egentligen borde de/han kanske ha bytt namn. Dinosaur Sr. kanske. På de tre första skivorna framförde de ju någon slags skräckrockpop som kändes väldigt tilltalande och originell. Det var melodibaserat, men med en skruvad och otäck stämning över alltihopa. Ibland kunde det brisera: det kom helt plötsligt en gitarr från helvetet som låg tokhögt i mixen, ett ångestvrål, läskiga filmsamplingar. Och skivomslagen, åtminstone YLAOM och Bug, underströk det obehagliga. Det var liksom äckliga omslag. Mycket bra.

På Green mind är allt det där borta, soundet är mycket mer polerat och det har också hänt något med J. Mascis låtskrivande. Man hör det direkt på första biten, The wagon. Den är fantastisk, men den är något annat. Och den kan på något sätt sägas vara en mall för allt som J. Mascis har gjort sedan dess. Inte att han har försökt upprepa den, men han har fortsatt med DEN TYPEN av musik. Oavsett om han har kallat sig för Dinosaur Jr., J. Mascis and The Fog eller något annat så har han egentligen skrivit ”samma låt” ända sedan The Wagon. Vilken jag menar är väsensskilt från det han gjorde på S/t, YLAOM och Bug. The Wagon är inte nödvändigtvis sämre än det gamla (eller jo, det är den nog, marginellt), men den är annorlunda. Jag tycker ju att Where you been är ett skitbra album. Och jag gillar Without a sound väldigt mycket också, men i just det fallet kan jag inte lita på mitt eget omdöme. Det var den första Dinosaur Jr.-skivan jag lyssnade på i mitt liv och jag gjorde det NÄR DEN KOM, när Feel the pain och I don’t think so gick på P3 och MTV spelade golf-videon. Dessutom har jag många minnen, hur jag och min bästa vän lyssnade på den tillsammans och så. Plattan är helt enkelt indränkt i mycket annat som inte har med själva musiken att göra. Men FÖR MIG är den en av de bästa.

Efter Bug, när J. Mascis och Lou Barlow var ovänner, var det ju lite så att fansen skulle välja sida. Antingen skulle man lyssna på Dinosaur Jr. eller Sebadoh. Eller, jag vet inte om det var så, om några resonerade så. Om själva musiken. Men en har ju hört människor resonera kring deras relation. Vissa har sagt att ”J. är ju ett svin” medan andra mer har varit inne på ”Lou är en fjant och en lipsill”. Oftare har jag nog hört den senare, när jag tänker efter. Vilket är lite trist eftersom det känns som ett trist machouttalande. Men ja ja, förmodligen ligger det säkert något i båda ståndpunkterna. Vad jag har läst verkade det ju onekligen som att J. hade rätt svårt med empatin när han var ung och körde någon slags psykisk mobbning mot Barlow, MEN OCKSÅ att Barlow hade ett ganska starkt martyr-drag.

Men jag har inte haft några problem med att lyssna på båda banden. Fast jag ska erkänna att jag inte alls har lika bra koll på Sebadoh, och Barlows andra projekt, som på DJ. Med DJ känner jag att jag kan uttala mig med pondus, det gör jag verkligen inte med S. Jag har hört för lite, kan för lite. Men Bakesale är en bra skiva och Harmacy är en mycket bra skiva. Fast min allra, allra starkaste Sebadoh-upplevelse involverar en låt från Sedadoh III, Spoiled.

Jag har förmodligen skrivit om det här på bloggen tidigare, om det här med musik och film. Att jag har upptäckt så otroligt mycket musik den vägen. Alltså, nu handlar det inte om filmmusik/score, utan om låtar som hörs i filmer. Och jag har haft några av mina absolut starkaste känslomässiga upplevelser av musik på det sättet. Vilket inte är särskilt ovanligt, det har nog många haft. Det är ju inte konstigt liksom, att det blir starkare, eftersom det är två medier i stället för ett. Den ena förstärker det andra, och tvärtom. Det är en mäktig känsla när det händer.

Samtidigt finns det något problematiskt med det. Jag känner mig liksom lurad in i en känsla. Det blir spekulativt. ”Ok, i den här scenen vill vi att tittaren ska känna melankoli så då smäller vi på med en melankolisk låt för att få det riktigt jävla tokmelankoliskt.” Och ofta funkar det ju. (Backa bandet, så är det med "vanlig" filmmusik/score också, kanske ni tycker, men nej, inte samma sak, där är musiken skriven specifikt för filmen, för att vara en del av en helhet, den är inte tagen ur ett annat sammanhang.). Dels det, att mina känslor blir spelade på, MEN OCKSÅ att det är en lat grej att göra. I stället för att försöka få fram känslan den hårda vägen – med bara miljöer, skådespelare och dialog – gör hen det lätt för sig. Slänger in en svinbra låt och så blir scenen helt plötsligt mycket bättre. Man ”snor” någon annans konst för att förhöja sin egen  Det är ungefär som om man skulle filma en fantastisk målning i ett klipp. ”Gud vad vacker den där tavlan var i den där filmen…” Ja, men HALLÅ, det är ju liksom inte regissören som har målat den! ELLER skrivit låten.

I en del filmer går det så långt att det nästan blir komiskt. Att typ varje ny scen kickar i gång med en låt i bakgrunden. Det blir liksom som en enda lång musikvideo. Och vad var Garden State? Var den inte, egentligen, bara en chans för Zach Braff att få visa vilken kreddig musiksmak han hade? Nu raljerar jag, Garden State var ok. Men brutalt överskattad!

Spoiled, med Sebadoh. Den är med i Kids och det var där jag hörde den första gången. Den spelas under eftertexterna och jag höll på att smälla av. Just då var det den vackraste och mest hjärtskärande musik jag någonsin hade hört. Den är bra även utanför det sammanhanget, men den kommer ALDRIG bli lika bra som då. Det hade såklart med filmen att göra. Jag såg den på gymnasiet och det är en av de mest omskakande kulturupplevelser jag haft i mitt liv. Det känns som att den förändrade sättet jag ser på världen. Hur många filmer gör det? Jag var liksom helt knäckt efteråt. Är världen såhär rå? Är människor såhär elaka? Jag har verkligen svårt att beskriva det med ord, hur jag kände mig efteråt. Och det är ju inget lyckligt slut direkt, när Casper våldtar Jennie. Han vet inte att hon har HIV, vilket vi som tittar gör. Allt är bara totalt hemskt, på alla sätt. Och DÅ sätter Spoiled igång.

Det finns säkert ljuspunkter i Kids också (det var länge sedan jag såg den nu) och jag minns att jag tyckte att Chloë Sevigny med sitt korta hår var det vackraste jag någonsin sett. Även den känslan var så oerhört stark! Jag känner det sällan nuförtiden, att det blir så starkt att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. När någon/något är så vacker/t – en person eller en låt eller ett landskap – att man liksom blir ledsen. Man älskar ju det vackra här i världen, samtidigt som man förbannar det eftersom det får en att må piss. Jag vet inte varför. Vet ni det, varför man blir ledsen av det vackra? Är det för att man vet att det är förgängligt? Är det för att man vet att man aldrig kommer kunna "äga" det? Eller vad?