En klass för sig

Det här med att man blir smart av att läsa böcker, det är ju en jävla trött klyscha. Men under de senaste dagarna har jag verkligen märkt att det stämmer. Jag har liksom känt förändringen, i min kropp, i min hjärna. 

Mitt läsande brukar gå i perioder och den senaste tiden har jag inte läst så mycket böcker. Men så började jag med A feast for crows och när den var slut var jag liksom uppe i varv och högg direkt in på En klass för sig, av Curtis Sittenfeld. En bok jag tänkt läsa länge, men pocketen har bara blivit liggande hemma. Nu är jag nästan klar med den. 

A feast for crows satte väl inte igång så mycket hos mig, men sedan jag plockade upp En klass för sig har jag liksom fått en större tankeverksamhet, på ett helt annat sätt än annars på sistone. Då har jag mest surfat på nätet, hängt på sociala medier, kollat på tv. Men jag har liksom inte tänkt särskilt avancerade tankar, jag har känt mig rätt dum. Böcker alltså, vilken grej. 

En av många saker jag har tänkt på, när jag läst En klass för sig, är mitt märkliga förhållande till USA. Och jag fattar ju att jag inte är ensam om att ha det, tvärtom tror jag att väldigt många svenskar och andra har det. Bland annat har jag funderat på det här med historien och kulturen och att jag, som svensk/europé, känner mig kulturellt överlägsen gentemot USA. Och det är ju en ganska sunkig känsla, elitistisk och kanske nästan kolonial. På något sätt känner jag ändå att jag får bära den känslan, eftersom jag sparkar uppåt. Att det är okej eftersom USA är världens mäktigaste land och har världens bästa självförtroende. Så resonerar jag inför mig själv i alla fall. 

I En klass för sig går huvudpersonen på en internatskola i nordöstra USA. Husen är liksom byggda för att verka äldre än vad de är, de ska verka "europeiska" (just att klumpa ihop alla europeiska länder till bara "Europa" verkar vara populärt), eleverna ska klä sig som brittiska privatskoleelever, ämnena är bland annat latin, antiken och europeiska språk. Och när jag läser om det sitter jag liksom och ler överlägset. De försöker liksom härma "Europa", ett gammalt Europa som liksom inte riktigt längre finns och aldrig har funnits, det är bara en bild av Europa. Dessutom: människorna kallar sig irish-american eller italian-american osv bara för att få någon slags historisk förankring. USA har ju typ ingen egen historia och kultur, förutom populärkultur, landet är bara drygt 200 år gammalt. 

Så sitter jag och tänker och känner mig förmer. Men vem är jag? Jag som bara råkat bli född i Sverige, i Europa. Jag har knappast bidragit till det europeiska kulturarvet. Det här kanske blev ett förvirrat inlägg, men det kändes tydligt och smart när jag tänkte det nyss...