Dumskallarnas sammansvärjning

Jag kände att jag ville skriva lite mer om det här med att känna sig dum, som jag skrev om i förra inlägget. Ibland (ofta hänger det samman med att jag hängt mycket på internet) känner jag mig dum. Alltså inte elak utan korkad. Men också att alla andra mänsker är dumma. Idioter. Ännu större idioter än mig. Nätet kan ju ibland framkalla den bilden. Saker som skrivs är korta, drastiska, i affekt. Det finns liksom inte tid eller plats för längre resonemang, för "å ena sidan, å andra sidan". Man tar ställning för eller emot saker, på ett dåligt sätt. Och efter långa sejourer på internet kan jag liksom tro det så starkt, att världen är sämst och alla människor är idioter, jag tror det så starkt att jag verkligen börjar TRO på det. Tills jag läser en bra bok eller kanske lämnar min äckliga, insvettade krypta och träffar trevliga, snälla, smarta människor och inser att, hallå, det var inte riktigt så farligt ändå.

Men det kan vara lätt att dras in i idiotin. Jag tänkte på det senast när det gällde Lars Vilks-debatten. Vilken av dem? Ja, då tänkte jag faktiskt på ursprungsdebatten, den som handlade om hans teckning av Muhammed som en rondellhund. Och när det blir en sådan infekterad debatt som runt den, då hamnar det ofta i ett för- eller emot-läge. Man måste ta ställning för eller emot. Är jag för Lars Vilks teckning eller är jag emot den? Väldigt länge visste jag verkligen inte på vilken sida jag skulle ställa mig. Det fanns (och finns) liksom argument både för och emot, tyckte jag. Dessutom blir jag i princip alltid provocerad när samhället, eller vad det nu är, ska avkräva mig att ta ställning för eller emot något. En tredje grej var att jag kände att jag inte ville göra mig till kompis med något av lägren. De som skriker högst FÖR och högst EMOT är ju oftast idioter. De som kan argumentera smart FÖR eller EMOT, de kan jag tänka mig att lyssna på. Men i en debatt är det kanske extremerna som sticker ut, som man minns. Och då kan jag känna "fuck it, jag tycker båda sidor är idioter, jag vill varken vara för eller emot för jag vill inte förknippas med någon av er". Förstår ni känslan? 

Samma känsla fick jag i går när jag tittade på nyheterna och såg att amerikanska ambassadören i Libyen hade blivit dödad. Tydligen på grund av en film som finns på nätet (jag har inte sett den) som sägs vara amerikansk och som smädar Muhammed. Eller ja, det kanske egentligen inte är PÅ GRUND AV filmen, men den används i alla fall som en ursäkt för attentatet. Förmodligen är den/de som gjort filmen idiot/er. Och samtidigt givetvis de som dödade ambassadören. Så varför måste jag välja sida? Jag vill inte. Allt är ju skit. 

Tillbaka till Vilks teckning av rondellhunden. Till slut har jag ändå kommit fram till att jag är emot teckningen. Eller, mer emot än för, kanske man ska säga. Jag menar INTE att Vilks borde ha stoppats från att teckna hunden, att teckningen borde förbjudas, eldas upp etc. Det är inte det jag säger. Bara för att jag personligen är emot något betyder ju inte det att jag tycker det ska förbjudas, att jag är för censur, eller hur? Jag säger bara att jag moraliskt tar avstånd från teckningen. Men egentligen inte för vad den innehåller. 

Konst måste få vara provocerande, måste få slå mot det etablerade, mot det heliga. Konst måste också få vara barnslig. Jag tänker till exempel på Carl Johan de Geers målning av svenska flaggan. Den där han har skrivit "kuken" och "skända flaggan" och allt vad det är. Det är barnsligt, provocerande, slår mot en viktig symbol. Jag tänker också på Ecce Homo, religiöst relaterad konst med bilder på olika HBTQ-personer i scener hämtade från Bibeln. Det är också provocerande och slår mot något heligt, i alla fall känner många kristna så. 

I fallen med de Geer och Ohlson Wallin är det också tydligt vad konstnärerna vill. För de Geer är det ett politiskt ställningstagande, mot nationalism och militarism. För Ohlson Wallin handlar det om tolerans och om vad/vilka det kristna kärleksbudskapet egentligen ska omfatta. Med Vilks teckning är budskapet mer oklart. Finns det ens ett budskap? Han har tecknat profeten Muhammed som en rondellhund. Varför just en rondellhund? Finns det någon fyndighet, någon vits i det som jag inte har förstått? Det man hakar upp sig på är ju just hunden, hunden som har ett så lågt rykte inom islam, vilket Vilks givetvis känner till. Så han tar det heligaste och blandar med det lägsta. Och det verkar vara hela poängen. Hans budskap verkar vara "nu jävlar ska jag jävlas". "Jag gör det för att jag kan." Lågt som fan. Men även den barnsliga, pubertala inställningen kan jag till sist köpa (även om den är svår att svälja), jag tycker att konsten ska få driva med, skämta om och förnedra religioner. Därför att yttrandet och konsten ska vara fri och religioner ska kunna tåla den behandlingen, annars är de inte så starka som de säger.

För att återkomma till innehållet, att jag skrev att teckningens innehåll inte var det stora problemet för mig. Till exempel, om en egyptisk konstnär i Egypten hade gjort EXAKT SAMMA teckning hade jag inte stört mig alls lika mycket (okej, kanske dåligt exempel eftersom rondellhundar kanske inte finns i Egypten, men något motsvarande då). I det sammanhanget hade teckningen fått ett riktigt budskap, och hade blivit ett slag uppåt. Mot den religiösa makten, kanske också mot den politiska makten. Den hade fått en poäng, känts meningsfull, och hade landat i konstnären själv.

Det som gör rondellteckningen till moraliskt dålig konst är att det är en svensk som gör den, i Sverige, just nu. Det handlar om vem konstnären är och om sammanhanget. Vilks är en etnisk svensk, Sverige är ett av tradition kristet land, där islam är en minoritetsreligion utan makt. Medan Ohlson Wallin kommenterade "sin"/"vår" religion, kristendomen, ger sig teckningen i stället på "den andres" religion och samhälle. Vilks sparkar inte uppåt och hemåt, han sparkar neråt och bortåt. Dessutom i en tid när islam utsätts för mycket kritik i Västerlandet och när många främlingsfientliga partier spelar på hat mot islam och muslimer.

Vilks kanske tycker att JUST DÄRFÖR ska teckningen ut just nu, just för att situationen är så känslig, då står konsten och yttrandefriheten på sin spets, JUST DÅ är det som viktigast att kunna få säga "det mest förbjudna". Kanske har han en poäng? Kanske är han modig? Uppenbarligen riskerar han dödsfot, men paradoxalt nog känns det samtidigt som att han inte riskerar något. Förstår ni vad jag menar? Det känns som att han är feg genom att vara en populist som stryker en högljudd grupp främlingsfientliga med vind i seglen medhårs. Jag ser inte det konstnärliga modet i det.

En konstnär ska inte ha några lojaliteter! Gör något sant provocerande och försök uppröra "the moral majority" i stället. Gärna med några mer djupgående tankar än "nu jävlar ska jag jävlas" och "jag gör det för att jag kan" bakom det hela. Och givetvis tycker jag att dödshoten mot honom är totalt förkastliga, fattar knappt att jag känner pressen att behöva skriva det. Men som sagt, det här är en infekterad debatt där man måste ta ställning tok-för eller tok-emot.

Nu ska jag nog inte skriva mer om Vilks. Börjar bli trött på karl'n. Vad tänker ni andra om hela den här soppan? Teckningen? Jamtli? Etc.

UPPDATERING: Apropå allt detta såg jag alldeles nyss det här.