ASOIAF

Jag blev precis klar med A feast for crows, den fjärde boken i A song of ice and fire-serien. Alltså den bokserie som tv-serien Game of thrones bygger på. Egentligen var jag först inte så sugen på att läsa böckerna, det var mer att jag till slut kände mig "tvingad". Droppen var nog när jag tillbringade en helg med några av mina bästa vänner varav alla, utom jag, hade läst böckerna och/eller sett tv-serien. En stor del av samtalen handlade om ASOIAF och då hamnade ju jag liksom utanför. Man kan tycka att det var lite drygt av mina vänner att prata om ämnet så mycket trots att de visste att de därmed exkluderade mig...

... men men, så var det i alla fall, och jag tror det var efter det som jag kände tvånget att ge mig in i George RR Martins värld så att jag framöver skulle kunna vara med i mina vänners samtal om den. Kanske också för att känna mig som en del av något större än min vänskapskrets, som en del av samtiden. Eller egentligen är det kanske inte en längtan att vara en del av samtiden, kanske mer en slags allmänbildning? Eller både och. Vet inte riktigt. 

Jag kände samma sak med Harry Potter. Jag var inte sugen på att läsa böckerna, men eftersom det pratades och skrevs om honom överallt så ville jag liksom ändå kolla in vad all uppståndelse egentligen handlade om. Så jag läste första boken, men det var inte alls min grej. Resten har jag låtit bli. 

Men ASOIAF är mer min melodi. Jag gillar det. Det är skoningslösa och osentimentala sagor med färgstarka och komplexa figurer plus mäktiga världar och intriger. Och jag gillar verkligen att kapitlen berättas från olika personers perspektiv. Det mindre bra ligger väl (inte oväntat) i språket, att författaren inte har det bredaste ordförrådet och den snajdigaste formuleringskonsten. Många ord, uttryck och scener tycks återkomma. Auburn hair, mummers farce, och jag vet inte hur många män som har spent their seed on someone thighs, bara för att nämna några exempel. Och (nu kanske jag generaliserar) vad är det med fantasyförfattare och töntig humor? Som tur är ligger fokus inte på humor i ASOIAF. Bra! 

Om de fyra första böckerna kan jag säga att jag gillade de tre första mycket, de var riktigt bra. Fyran var klart sämre. Här saknas några av de bästa figurerna och GRRM snöar in på sidospår som man som läsare egentligen inte bryr sig ett skit om. Kanske kommer man förstå relevansen av det längre fram (det ska bli sju böcker varav fem har kommit), men det hjälper inte: fyran blir en oengagerande transportsträcka som var en riktig pina att ta sig igenom. I efterordet skriver GRRM att arbetet med boken var en "bitch" och det märks. Det känns inte som att han hade särskilt roligt när han skrev den. Nu hoppas jag att femman levererar!

Jag har ännu inte sett något av GOT (tänkte vänta med det tills jag läst klart femte boken), men däremot en rolig sketch om det. Många av er har säkert redan sett, men jag länkar ändå pga älskar humor.