Kungaboken

Min syster d.ä. tyckte jag skulle läsa boken om kungen – Den motvillige monarken – och skriva om den här på bloggen. Okej, tyckte jag. Jag hade varit småsugen på den tidigare, men lite less också eftersom den var så himla exponerad ett tag. Nu har medie-intresset lagt sig, skönare att läsa böcker då. Man blir inte lika påverkad av debatt, opinion och känslor.

Ärligt talat trodde jag att boken skulle vara helt kass, både journalistiskt och stilistiskt. Så mina förväntningar var lågt ställda och jag måste säga att boken var bättre än väntat. Både huvudförfattaren Thomas Sjöberg och Deanne Rauscher, som mest gjort research och intervjuer om jag förstått rätt (även Tove Meyer har gjort research till boken), har gjort sig kända för att skriva ”snaskiga” (om man vill vara elak) böcker. Sjöberg har skrivit om Knutby och porr-Milton, Rauscher var med och gjorde boken om bordellhärvan som jag skrev om här.

Det verkar rätt tydligt att både Sjöberg och Rauscher har ett litet sensationalistiskt drag. Det behöver inte vara något fel i det dock, kan vara bra att gräva fram skit i ljuset. Men det får mig ändå att läsa mer misstänksamt. Och som läsare är det lätt att hamna i svåra lägen med anonyma källor, anklagade personer som förnekar, spekulationer som uppstår och fler frågor än svar som ges. Det kan irritera mig. Jag vill ju veta helt stensäkert vad det var som hände.

Och precis som i bordellhärveboken hade man här kunnat vara bättre på att döda sina darlings och inte vara så kär i sin research. Det finns en redovisningsplikt med långa och tråkiga utdrag, ur till exempel tal, som känns omotiverade. Något man tar med kanske bara för att visa att man hittat det och sedan låter det gå ut över läsbarheten.

Bokens första del handlar om kungens liv från födseln fram till han blir kung. Och så litegrann om släkten, bakåt i tiden. Det är verkligen inte en fullödig biografi. Samtidigt som boken kan innehålla långa, tråkiga dokument som återges i sin fulla längd är vissa saker knappt med. Jag får inte veta hur kungen och Silvia träffas (det nämns bara i förbifarten) eller hur de hamnade på Drottningholm, istället för att bo på Stockholms slott. Och inte heller får jag veta riktigt ordentligt om hur kungen blev så god vän med Anders Lettström, Anders ”Aje” Philipson och Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt – tre personer som är extremt viktiga i bokens andra del. Möjligen har Sjöberg, Rauscher och Meyer resonerat så att de inte kan ta med allt och därför valt ut det minst omskrivna. Helt okej isåfall. Men den som vill lära sig om hela kungens liv behöver komplettera med andra böcker.

Argumenten som författarna använder för att skriva om så kallade kaffeflickor, älskarinnor, strippklubbar och svartklubbar är väldigt ädla när de beskrivs. Det handlar om att kungen i vissa fall varit utan bevakning och därmed i fara och att han gjort sig utsatt för möjligheten till utpressning genom att vistas i sunkiga miljöer. Och att han ska vara en symbol och representant för Sverige och svenskarna. Författarna använder alltså säkerhets- och demokrati-argument och uttrycker öppet att de inte velat moralisera. Jag vet inte, det där med säkerheten klingar rätt lamt. Då tycker jag att min vän A:s anledning till publicering var bättre: att det handlar om äldre män med makt (kungen och hans vänner) och hur de umgås med unga kvinnor utan makt. Att det kanske inte är ok, speciellt när det handlar om någon som ska representera oss – och vars lön vi betalar.

Men bokens moraliserande skiner igenom ändå. Och det kan väl vara okej, men stå för det då! I ett stycke använder Sjöberg det löjliga greppet att använda de löften som kungen gav när han blev kung och mitt bland dem spränga in frågor som insinuerar att kungen i sitt leverne har brutit mot dem. Det är ett moraliserande sätt att skriva på och framför allt skriver det läsaren på näsan på ett oskönt sätt. Det är nästan komiskt hur det ska spelas oskyldig. Sjöberg skriver i förordet till pocketen om hur han, Rauscher och Meyer togs helt på sängen av det stora allmänintresset för boken, ”något vi inte alls tagit i beräkning”. Yeah, right.

Författarna verkar inte helt självmedvetna. Redan i början av boken försöker de distansera sig från journalististkåren som de menar verkat i väl stor symbios med kungahuset. De exemplifierar med hur reportrar helt oreflekterat började använda det märkliga ordet ”eklatering” efter att kungen gjort det. Sjöberg kritiserar hur andra skribenter gör sig till talespersoner för hela svenska folket, samtidigt som han vid ett tillfälle kan skriva något så godtyckligt som att det vilade ”hoppfulla stämningar […] över hela landet”. Märkligt nog visar Den motvillige monarken upp ett språk som i många stunder är väldigt stelt och monarkistiskt i sin ton – blandat med ett mer avspänt språk. Mycket märkligt. Det kan till exempel stå att ”det ankom på…” eller att någon ”hade embarkerat planet”. Det skrivs om ”nazistkoryféer” (vad det nu är) och helt skamlöst används ord som ”backanal” och ”amorösa eskapader” (!). Ibland undrar jag i vilket århundrade den är skriven egentligen. Sjöberg verkar inte riktigt säker på vilket språk han ska använda.

Tyvärr verkar Sjöberg, bokens researchers och förläggaren tyckt att bokens ämne och sprängkraft räcker i sig och inte brytt sig så mycket om rejäla genomläsningar och ändringar i själva texten. Synd. På sidan 138 finns, som exempel, ett långt citat som det inte framgår vem/var det kommer ifrån. Och gangstern Mille Markovic friges 17 juni 2010 efter två år och tre månader bakom lås och bok – skriver Sjöberg – men ändå lyckas han åka på Thailandsresa årsskiftet 2008–2009. Hade han en väldigt generös permission? Som läsare får man ingen förklaring. Det slarvas i texten, jag gillar det inte. På sidan 239 förekommer ordet ”kaffeflicka” för första gången utan att jag som läsare får en förklaring till vad det betyder. På samma sida stavas ordet jacuzzi med stort ”J” (slarv!). Och på ett ställe hänvisar man till källan ”Lokaltidningen i Östersund”. Jag antar att de menar Länstidningen. Det står också att det tidigare kunde finnas terrorhot mot statschefen från till exempel ”Röda armé-fraktionen och Baader Meinhof-ligan”. Att Sjöberg inte kollat upp – eller att någon redaktör inte sagt till om – att det faktiskt handlar om olika namn för samma organisation är ju liksom inte okej.

Det finns också en svårighet i att hålla linjen i texten. På ett ställe står det om kungens gymnastiklärare som var född 1916, ”född under brinnande världskrig”, en bisats som är helt irrelevant eftersom den inte följs upp. I beskrivningen av kungens barndom görs det till en väldigt stor grej att en av kungens systrar var avundsjuk på kungen när de var små. Precis som syskon kan vara, när en minsting kommer (kungen är ju yngst) blir ett eller flera syskon avis på uppmärksamheten. Men här försöker författaren misstänkliggöra det, som att hovet ville MÖRKA denna ”hemska hemlighet” eftersom tidningen Vecko-Journalen minsann rapporterade att det bara var frid och fröjd bland barnen i kungafamiljen. Sedan nämner Sjöberg också att i samma nummer av Vecko-Journalen som tidningen gjorde besök på Haga slott fanns det ett okritiskt reportage om den belgiske kungen Leopold III, som var kolonialherre och nazistmedlöpare. Och sedan är det meningen att vi som läsare ska dra våra egna slutsatser. ”Ja, då kan man ju bara tänka sig hur de friserade texterna även när det gällde kungen.” Ohederligt skrivande.

En annan ”spännande” detalj utan relevans gäller en pråm som kungen ska ha åkt på tillsammans med Camilla Henemark. Den här båten ägdes nämligen av en ”äldre, låghalt man”. Jaha! Att han var låghalt har liksom inget med saken att göra, men nog fan står det med ändå. Ett annat problem är att det kan vara utpekande, då är det väl bättre att skriva rakt ut vem det är eller istället strunta helt i detaljer som gör att folk ändå kan ta reda på vem det är. Ett ännu mer extremt exempel handlar om en person som vill vara anonym, men Sjöberg skriver ändå att personen heter Richard och har en egen strippklubb i Atlanta, på vilken gata klubben ligger och hur den ser ut inuti och utanpå. Jaha, helt plötsligt kanske den där Richard inte var så anonym längre.

Men jag lär mig flera saker. Bland annat att kungens morfar, Karl Eduard, var brittisk adelsman som flyttat till Tyskland – och vars farmor var drottning Victoria av England! Mina favoritkapitel handlar om kungens skolgång, först på Östermalm och sedan på internatskolan Sigtuna. Här har Sjöberg riktigt bra flyt i texten och det är först nu som boken griper tag. Jag känner att jag kommer nära kungen, åtminstone litegrann. Och när jag läst färdigt boken tycker jag att författarnas tes håller – att Carl Gustaf verkligen är en motvillig monark som helst av allt skulle ha velat jobba som grävmaskinist och varit en vanlig snubbe. Tänk om det hade varit möjligt, det hade ju varit det bästa. För alla. I del två av boken är kungen dock väldigt långt borta, som läsare är man inte nära honom längre. Tyvärr.

En annan fördel med boken är att den trycker väldigt mycket på dubbelheten hos omgivningen att försöka behandla kungen som vem som helst – samtidigt som han givetvis särbehandlats hela tiden. Bara faktumet att alltid kalla honom för ”ers kungliga höghet”, ”prinsen” eller ”kungen” omöjliggör ju en jämbördig relation med andra. Och det ÄR intressant vad en sådan sak gör med en människa.

Bokens andra del är ”den snaskiga delen”, den som diskuterades i debatten. Och här blir det en rivstart! Det är som att Sjöberg bara har väntat på att få köra igång ordentligt och det gör att texten blir stressig och slarvig. Tidigt står det om ”kvinnor som pekats ut som kungens flickvänner”. Jaha, av vilka källor då? Jag tvekar inte på att det finns källor (jag hoppas verkligen inte att namnen är tagna från tomma luften), men när det gäller känslig info då vill jag gärna ha källan inskriven i texten. Annars ser det bara skvallrigt ut. Det står också om en bloggare som har skrivit om att det på medlemsklubben Noppes, där kungen hänger, har suttit uppe sexistiska bilder. Det blir väldigt svajigt, långt ifrån källan. Det spekuleras också ifall det kan finnas övervakningsbilder och filmer från en svartklubb som kungen varit på. Men ingen har sett dem eller vet att de finns, förutom Mille Markovic som tydligen inte heller har dem – men är författarens enda källa för att filmerna verkligen existerar. Ja, herregud.

Två av kapitlen i boken handlar om ”kungavännen” Christer Gustafsson. Ett av kapitlen är i huvudsak en lång intervju med honom. Han behandlas hårt av författaren. På ett ställe står det om hur Gustafsson fick sitt ”lystmäte av tjejer” – det är som att Sjöberg är mer noga med att ha en värderande ton mot vissa än mot andra. Någon slags blinkning, en ”ja, ni fattar ju hur det är”-ton, man vill bli bli kompis med läsarna. Jag gillar inte det alls.

En annan blinkning handlar om de boxare som den rutinerade brottslingen och klubbfixaren Mille Markovic ordnade fajter med, där det också fanns strippor i lokalen. Sjöberg skriver att den som förlorat boxningsmatchen ”hade tagits väl omhand av stripporna”. Vadå ”tagits väl omhand?”. Låg de eller? Skriv det då isåfall! Hatar sådant där insinuant skrivande. Det står också om en lokal där man tydligen ”kände till att det förekom tjejer och knark”. Som om det skulle vara konstigt i sig med lokaler med tjejer i. Om det är prostituerade tjejer Sjöberg menar så tycker jag att han ska skriva det.

Men ursäkta, jag lämnade spåret, tillbaka till Christer Gustafsson. I intervjun behandlas han oschysst. Alla andra personers intervjusvar är redigerade på vanligt journalistiskt vis. Man har tagit bort tankepunkter och låter citaten vara relativt välformulerade meningar. Grejen är ju att de flesta skulle se ut som idioter om man ordagrant skrev ut precis vad de säger. Därför gör man inte det som hederlig journalist, förutom med Christer Gustafsson tydligen. Eftersom han ska vara ”bad guy” och misstänkliggöras står alla hans tankepunkter och omtag med. Verkligen inte okej! Bara för att det han säger ska se mer illa ut än vad det är. Han må vara världens största gris, men det där slår bara tillbaka på boken.

Är det någon annan som har läst Den motvillige monarken och har något att säga om den?