Jag var i Uvesa för drygt en månad sedan. En av de absoluta höjdpunkterna där var besöket på utestället Puckett's Grocery. Det ligger ute på landet i det lilla samhället Leiper's Fork, drygt fyra mil från Nashville. Jag vet inte hur många som bor i Leiper's Fork, men kan tänka mig att det är några hundra. Det är väldigt litet i alla fall.
Som det hörs på namnet är Puckett's från början en mataffär och för några år sedan var det en snubbe som tog över lokalen och ville göra det till en plats för livemusik, men samtidigt behålla ursprunget. Så Puckett's är mataffär, restaurang (med enklare maträtter), bar och spelställe - allt i ett. Typ den coolaste bar jag varit på någonsin, genom tiderna, alla kategorier.
Flera dagar i veckan är det spelningar och eftersom Puckett's är omtalat åker folk dit från Nashville och bygden runtomkring. Det är som om det skulle finnas en svintuff klubb i Stugun som folk i Östersund åkte till. Det går ju typ inte att tänka sig och vi började snacka om det, de som jag var med, varför ett ställe som Puckett's inte skulle funka på landsbygden i Sverige. Och en av de klart största anledningarna, kom vi fram till, är synen på att dricka och köra. I USA är det helt socialt accepterat att dricka alkohol och köra bil efteråt. Så då kan man åka till något ställe ute på landet, dricka några bärs, kolla ett band och sedan åka hem. För några bussar går det ju knappt till/från landet, särskilt under kvällstid, varken i USA eller här hemma.
Kvällen vi var ute var det Open Mic Night, också något som inte är särskilt vanligt i Sverige. Och när det händer är det ju sällan bra, man blir sällan peppad på att gå på öppen scen i Sverige, i alla fall jag. Man vill se något man känner till. De som stiger upp på scen i Sverige är oftast, i alla fall enligt min erfarenhet, mest folk som vill synas och som kanske inte alltid har så mycket att komma med. Inte för att det bara är proffs som ska få lira, det är inte det jag menar. På Open Mic Night-kvällen vi var på verkade allt så himla prestigelöst och publiken var äkta peppade, inte sådär pliktskyldigt stela applåder. Och det var liksom allt ifrån proffs till en tonårstjej som spelade upp en egen låt för publik för första gången.
Det bästa under kvällen var familjen Eisenhauer: Amelia, 13 år, på fiol och sång, hennes brorsa Andy, 11 år, på banjo och morsan Rhonda på gitarr. Jävlar vad de lirade! Men framför allt, SOM Amelia sjöng. När hon levererade Dolly Partons "Coat of many colors" (första gången jag hörde den) var inte ett öga torrt i lokalen. En annan låt jag aldrig hört, som de spelade, var "Rocky Top", en bit från 60-talet skriven av låtskrivarparet Felice och Boudleaux Bryant. De har också, bland annat, gjort "All I have to do is dream" och "Bye bye love" och Boudleaux skrev även "Love hurts" på egen hand. The Osborne Brothers spelade in "Rocky Top" först och sedan dess har den blivit en slags inofficiell nationalsång för Tennessee. Sjukt svängig.
Jag hittade en film med familjen Eisenhauer på Youtube där de spelar dessa två låtar och roligt nog var den just från Puckett's i Leiper's Fork. Dock inte från samma kväll som vi var där, det här är filmat i september 2012. "Coat of many colors" börjar vid 5:05 och "Rocky Top" vid 10:00.
torsdag 27 december 2012
tisdag 18 december 2012
Topplistan
I brist på annat tänkte jag göra en lista över vilka mina mest lästa blogginlägg är, fram till precis nu (om man nu kan lita på Bloggers statistiksiffror). Och inte just för 2012 utan för hela tiden bloggen har funnits, alltså sedan september 2010.
1. "Underbara Suede!" - om den gamla "Voxpop"-programledaren Magnus Karlsson, med mera (895 sidvyer)
2. Frimurarna (334)
3. Palme och Pelle - om Olof Palme och Pelle "Dead" Ohlin från Mayhem (323)
4. Verklighetens center (307)
5. Soltempelorden (300)
6. Folkets tempel (289)
7. Gymnasieföreningar (246)
8. Heaven's Gate (225)
9. Blod eld död - om boken med samma namn, av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg (193)
10. World light center (184)
Man noterar några saker. Att nummer ett sticker ut väldigt mycket, har över 500 sidvyer mer än tvåan. Det kan ju vara ett mätfel. Annars är enda förklaringen jag har kunnat komma på: Andreas Johnson. I vintras var han med i Melodifestivalen med en låt ("Lovelight") som lät rätt likt "Beautiful ones" med Suede. Det skrevs mycket om det i medierna och jag kan tänka mig att en del av alla de hundratusentals (?) som googlade "Suede" i och med den nyheten råkade hamna på min blogg. För det var just runt festivalen som sidvyerna för den här posten sköt i höjden, innan dess hade väldigt få läst den.
Annars är det ju tydligt att det här med sekter är populärt. Sex av platserna är inlägg från min "serie" om sekter, där jag liksom följde varje kapitel i boken "Sekter och hemliga sällskap" av Clas Svahn. Märks att det är ett ämne som lockar, vilket väl inte var oväntat kanske. Kul att många läser sektinläggen! Jag la ner ganska mycket tid på dem.
1. "Underbara Suede!" - om den gamla "Voxpop"-programledaren Magnus Karlsson, med mera (895 sidvyer)
2. Frimurarna (334)
3. Palme och Pelle - om Olof Palme och Pelle "Dead" Ohlin från Mayhem (323)
4. Verklighetens center (307)
5. Soltempelorden (300)
6. Folkets tempel (289)
7. Gymnasieföreningar (246)
8. Heaven's Gate (225)
9. Blod eld död - om boken med samma namn, av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg (193)
10. World light center (184)
Man noterar några saker. Att nummer ett sticker ut väldigt mycket, har över 500 sidvyer mer än tvåan. Det kan ju vara ett mätfel. Annars är enda förklaringen jag har kunnat komma på: Andreas Johnson. I vintras var han med i Melodifestivalen med en låt ("Lovelight") som lät rätt likt "Beautiful ones" med Suede. Det skrevs mycket om det i medierna och jag kan tänka mig att en del av alla de hundratusentals (?) som googlade "Suede" i och med den nyheten råkade hamna på min blogg. För det var just runt festivalen som sidvyerna för den här posten sköt i höjden, innan dess hade väldigt få läst den.
Annars är det ju tydligt att det här med sekter är populärt. Sex av platserna är inlägg från min "serie" om sekter, där jag liksom följde varje kapitel i boken "Sekter och hemliga sällskap" av Clas Svahn. Märks att det är ett ämne som lockar, vilket väl inte var oväntat kanske. Kul att många läser sektinläggen! Jag la ner ganska mycket tid på dem.
måndag 17 december 2012
12 år sedan Kirsty MacColl dog
Man hör henne lite överallt i dessa tider, Kirsty MacColl, när hon sjunger julduett med Shane MacGowan. Och i morgon (18 december) är det 12 år sedan hon dog. Hon var på semester i Mexico med sina två söner och de var ute och dök på ett ställe där det var båtförbud. Ändå var det en jävel (en rik jävel) som körde omkring med en motorbåt. En av sönerna höll på att bli överkörd, men MacColl lyckades trycka undan honom. Själv klarade hon sig inte utan dog omedelbart. Man blir ju sjukt förbannad och ledsen när man tänker på det.
Jag har skrivit om Kirsty MacColl förut på bloggen, men ja, nu gjorde jag det igen. Gillar ju henne.
Jag hittade en dokumentär om henne också:
Jag har skrivit om Kirsty MacColl förut på bloggen, men ja, nu gjorde jag det igen. Gillar ju henne.
Jag hittade en dokumentär om henne också:
Slutstrid = striden med sig själv
Jag känner mig hängig, vet inte om det beror på mig själv eller allt annat. Svårt att skilja på. Men suktar liksom efter saker: energi, ömhet, samtal. Blir mest att man hänger på sociala medier. Där är folk engagerade, jävlar vad folk är engagerade, men det är liksom så automatiserat, oreflekterat, aldrig riktigt intellektuellt. "Engagemang." Massa åsikter som hänger löst. Kolla, jag är med i gruppen som är emot att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen nästa val. Kolla, jag gillar gruppen Vita kränkta män och skrattar åt idioterna som citeras där. Kolla, jag delade en artikel där nån skrev nåt bra. Och alltid för människor som tycker samma sak. Man visar för varandra hur fin man är, hur rätt man har, man dunkar rygg. Det är mestadels vita svenskar, som sällan möter "den andre", vare sig det är någon som röstar på Sverigedemokraterna eller kommer från ett annat land. Eller för all del, sig själv.
Känner du några människor som kommer från ett annat land än Sverige, eller som har föräldrar som gör det? Möter du mest bara människor som på de flesta sätt är lika dig själv? Är hudfärgen det första du ser hos en främling? Bemöter du människor olika beroende på hur de ser ut? Blir du mer skraj om en ung brunhyad kille går på nattbussen än om en ung vithyad kille gör det? Isåfall, varför? Vågar du tänka på det, ifrågasätta dig själv? Vill du inte bo i ett område eller en stadsdel där det bor många människor som flyttat eller flytt till Sverige från andra länder? Isåfall, varför? Vilka fördomar har du? Vilka rädslor har du? Det blir inget gjort, ingen ordentlig förändring, om du inte, på riktigt, vågar möta dig själv. Fast du kanske tänker att du är helt perfekt, helt tolerant, helt opåverkad av samhällelig struktur. Och om du är det, stort jävla grattis. Annars kanske det finns saker du sopar under mattan. Som Kjell Höglund sjöng: att ta sig själv på blodigt allvar är det svåraste av allt. Men det är ju lättare att bara klicka gilla på Facebook och strunta i att tänka på det.
Jag försöker att tänka på det och det är förjävla jobbigt.
Känner du några människor som kommer från ett annat land än Sverige, eller som har föräldrar som gör det? Möter du mest bara människor som på de flesta sätt är lika dig själv? Är hudfärgen det första du ser hos en främling? Bemöter du människor olika beroende på hur de ser ut? Blir du mer skraj om en ung brunhyad kille går på nattbussen än om en ung vithyad kille gör det? Isåfall, varför? Vågar du tänka på det, ifrågasätta dig själv? Vill du inte bo i ett område eller en stadsdel där det bor många människor som flyttat eller flytt till Sverige från andra länder? Isåfall, varför? Vilka fördomar har du? Vilka rädslor har du? Det blir inget gjort, ingen ordentlig förändring, om du inte, på riktigt, vågar möta dig själv. Fast du kanske tänker att du är helt perfekt, helt tolerant, helt opåverkad av samhällelig struktur. Och om du är det, stort jävla grattis. Annars kanske det finns saker du sopar under mattan. Som Kjell Höglund sjöng: att ta sig själv på blodigt allvar är det svåraste av allt. Men det är ju lättare att bara klicka gilla på Facebook och strunta i att tänka på det.
Jag försöker att tänka på det och det är förjävla jobbigt.
onsdag 7 november 2012
Every rose has its thorns
Har ni sett "Teeth"? En är ju inte direkt bortskämd med feministisk skräck. Rolig är den också.
måndag 5 november 2012
LIVET
Jag har nyligen kollat på de fem första filmerna i "Saw"-serien. Skräckisarna alltså. Inte särskilt bra. Jag vill ju bli rädd när jag kollar på skräck, men det blir jag inte av "Saw". De är mest bara äckliga. "Varför har du då sett 5 fucking filmer i serien?" är såklart den högst relevanta frågan att ställa till mig. Tja, det blev väl ett slags beroende. Jag såg den första och ville fortsätta, för att se hur det går. Jag vet inte riktigt. Man gör så mycket dumma saker. Det här var inte huvudsaken.
Huvudsaken var att mördaren i "Saw", som kallas Jigsaw, har någon slags idé om varför han kidnappar människor och tvingar dem att tortera sig själva. Det är människor som han tycker inte tar tillvara på livet. Typ. Det är någon slags moral, om än störd som fan, som ligger bakom. Och efter att ha dränkt mig i fem rullar på temat började jag tänka på mig själv, på min situation. Om Jigsaw härjade i Stockholm skulle jag nog ligga bra till att bli kidnappad. Eller, det är i sammanhanget kanske mer rimligt att säga att jag skulle ligga dåligt till. För det känns inte som att jag tar vara på livet.
Jag har ingen partner, jag har inga barn, jag har inget jobb, jag har inga drömmar. Jag har en lägenhet dock, vad det nu kan vara värt. Det känns inte som att jag gör någonting, varken för samhället eller folk i min närhet eller för mig själv. Det känns som att jag inte behövs, på alla plan. En meningslös människa. Ofta tycker jag mycket om att vara ensam, men ibland slår den andra sidan av myntet tillbaka. Och den här gången var det "Saw" (av alla jävla grejer) som utlöste det.
Ibland tycker jag det är orättvist att det blivit såhär, för mig, i alla fall när det gäller jobb. För inte särskilt länge sedan hade jag ett arbete, där jag hoppade runt mellan olika vikariat, på samma arbetsplats. Det var ett ställe som jag trivdes väldigt bra på. Det var trevliga kollegor, jobbet var roligt och meningsfullt, jag kände att jag klarade av uppgifterna och att jag gjorde dem bra också, minst lika bra som någon annan. Både kollegor och chefer gav mig beröm. Vid ett tillfälle bytte jag avdelning och då kom en annan ung vikarie och hoppade in på platsen där jag hade varit.
Inte långt senare visade det sig att det behövdes folk på den avdelningen och hen som ersatte mig blev "inlasad". Egentligen var det ingen riktig inlasning, för att bli det ska man ha arbetat två eller tre år på samma jobb inom en femårsperiod. Men innan dess kan man hamna på vikarieförtur. Det innebär att när man arbetat i ungefär ett år passerar man en gräns (som är på ett visst antal dagar, 300 någonting) och efter det är arbetsgivaren tvingad att ge den personen fler vikariat, om det skulle dyka upp några. Vilket det ofta gör på ett jobb eftersom folk går på föräldraledighet, tar tjänstledigt, blir sjukskrivna och så vidare. Därför är chansen ganska stor att den som gått över strecket för vikarieförtur senare blir inlasad eftersom hen har förstatjing på de vik som dyker upp och kan hoppa runt mellan dem tills man når två- eller treårsgränsen. Alltså, om det hade blivit så att jag stannat på den tidigare avdelningen hade det ju kanske blivit jag som i förlängningen fått passera vikarieförtursgränsen och inte hen som ersatte mig. Men men, jag tänkte inte så mycket på det då. Jag hade ju fortfarande jobb på stället, ett annat vikariat på en annan avdelning.
Snart närmade sig min "deadline", jag hade jobbat på arbetsplatsen i nästan ett år. Och mina chefer var tydliga med mig, jag skulle få sluta innan dess, det fanns inget utrymme för fler vikarieförturare som i förlängningen skulle kunna bli inlasade. Det var tråkigt, men det var som det var. Jag avtackades med tårta och chefen sa att jag hade varit en generös medarbetare, inte sen med att sprida gott mod och beröm på jobbet. Det värmde.
Efter mig kom en annan ung vikarie och tog min arbetsroll och för inte så länge sedan fick jag höra att hen hade fått det jag inte fått, vikarieförtur. Jag hade liksom missat min chans två gånger. Då slog bitterheten till, då orkade jag inte vara generös längre. Visst vill man vara glad för andras skull, man vill inte vara missunsam och småaktig, men nu gjorde det faktiskt väldigt ont. Och det är svårt att inte börja ta det personligt. Kanske finns det en anledning till att jag blev blåst två gånger: Att jag faktiskt är sämre än de andra. En förlorare. Men jag vet inte hur förhållandena var på arbetsplatsen just då, kanske var de annorlunda än när jag var där, att det fanns en större brist på personal. Det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och det finns någon slags godtycklig orättvisa i det, utan någon att skylla på. Ofta finns det några personer eller ett system som skapar orättvisa, här är det bara den godtyckliga, "gudomliga", varianten som "bara sker".
Nyligen blev jag kallad på arbetsintervju, för en projektanställning. När man kommit så långt är ju jobbet ofta nära. Det var jag och två personer till som hade blivit kallade. Jag satt och pratade med rekryteraren länge. Hen var yngre än mig. Jag satt där och försökte göra så bra intryck jag kunde och hade mössan i hand. För någon som var yngre än mig! Och då är jag ganska ung själv. Det kändes så hemskt, och jag skämdes nästan. För några dagar sedan fick jag veta att jobbet gått till en av de andra.
Och jag vet att det kunde vara värre. Jag hör rösterna i huvudet själv, ingen behöver säga det till mig. "Sluta tyck synd om dig själv. Det finns människor som har det mycket värre än du här i världen. Du har tak över huvudet och svälter inte. Ryck upp dig. Börja frilansa. Om det inte funkar får du skaffa dig ett annat jobb än journalist. Det är ingen rättighet att jobba som det." Jag vet allt det. Men jag vet också att jag vill jobba som journalist, jag vet att jag kan göra det ganska bra, jag har utbildat mig till det. Så jag vill ändå ge det en chans!
Samtidigt, det här med jobb. I allmänhet. Vad mycket det betyder. Särskilt i Sverige i dag. Det ses liksom som både en rättighet och ett tvång, på en och samma gång. Samtidigt är det ju så att vi effektiviserat samhället, vi behöver inte jobba så mycket. Och det märks i Sverige, arbetslösheten är väldigt hög. Det är tusentals människor det handlar om. Människor som rent krasst inte behövs för att samhället ska gå runt. Det är därför politikerna pratar om att "skapa jobb", vilket om man verkligen tänker på det är en helt befängd idé. Det handlar liksom inte om att arbetena ska fylla en funktion, att människorna ska göra något som verkligen behövs.
Det här har många tänkt på och skrivit om, en av dem är sociologen Roland Paulsen. Min gode vän M. har skrivit en recension av Paulsens bok "Arbetssamhället". Läs den recensionen, den sammanfattar innehållet bra. För några dagar sedan var jag dessutom och såg pjäsen "Den nya gudomliga komedin" på Turteatern i Stockholm. Pjäsen bygger bland annat på "Arbetssamhället", men också på Dantes gudomliga komedi och massa andra källor. Allt genomsyras av lekfullhet, humor, men också kritik och djup existentialism. En helt grym föreställning. Se den, om du har möjlighet.
Huvudsaken var att mördaren i "Saw", som kallas Jigsaw, har någon slags idé om varför han kidnappar människor och tvingar dem att tortera sig själva. Det är människor som han tycker inte tar tillvara på livet. Typ. Det är någon slags moral, om än störd som fan, som ligger bakom. Och efter att ha dränkt mig i fem rullar på temat började jag tänka på mig själv, på min situation. Om Jigsaw härjade i Stockholm skulle jag nog ligga bra till att bli kidnappad. Eller, det är i sammanhanget kanske mer rimligt att säga att jag skulle ligga dåligt till. För det känns inte som att jag tar vara på livet.
Jag har ingen partner, jag har inga barn, jag har inget jobb, jag har inga drömmar. Jag har en lägenhet dock, vad det nu kan vara värt. Det känns inte som att jag gör någonting, varken för samhället eller folk i min närhet eller för mig själv. Det känns som att jag inte behövs, på alla plan. En meningslös människa. Ofta tycker jag mycket om att vara ensam, men ibland slår den andra sidan av myntet tillbaka. Och den här gången var det "Saw" (av alla jävla grejer) som utlöste det.
Ibland tycker jag det är orättvist att det blivit såhär, för mig, i alla fall när det gäller jobb. För inte särskilt länge sedan hade jag ett arbete, där jag hoppade runt mellan olika vikariat, på samma arbetsplats. Det var ett ställe som jag trivdes väldigt bra på. Det var trevliga kollegor, jobbet var roligt och meningsfullt, jag kände att jag klarade av uppgifterna och att jag gjorde dem bra också, minst lika bra som någon annan. Både kollegor och chefer gav mig beröm. Vid ett tillfälle bytte jag avdelning och då kom en annan ung vikarie och hoppade in på platsen där jag hade varit.
Inte långt senare visade det sig att det behövdes folk på den avdelningen och hen som ersatte mig blev "inlasad". Egentligen var det ingen riktig inlasning, för att bli det ska man ha arbetat två eller tre år på samma jobb inom en femårsperiod. Men innan dess kan man hamna på vikarieförtur. Det innebär att när man arbetat i ungefär ett år passerar man en gräns (som är på ett visst antal dagar, 300 någonting) och efter det är arbetsgivaren tvingad att ge den personen fler vikariat, om det skulle dyka upp några. Vilket det ofta gör på ett jobb eftersom folk går på föräldraledighet, tar tjänstledigt, blir sjukskrivna och så vidare. Därför är chansen ganska stor att den som gått över strecket för vikarieförtur senare blir inlasad eftersom hen har förstatjing på de vik som dyker upp och kan hoppa runt mellan dem tills man når två- eller treårsgränsen. Alltså, om det hade blivit så att jag stannat på den tidigare avdelningen hade det ju kanske blivit jag som i förlängningen fått passera vikarieförtursgränsen och inte hen som ersatte mig. Men men, jag tänkte inte så mycket på det då. Jag hade ju fortfarande jobb på stället, ett annat vikariat på en annan avdelning.
Snart närmade sig min "deadline", jag hade jobbat på arbetsplatsen i nästan ett år. Och mina chefer var tydliga med mig, jag skulle få sluta innan dess, det fanns inget utrymme för fler vikarieförturare som i förlängningen skulle kunna bli inlasade. Det var tråkigt, men det var som det var. Jag avtackades med tårta och chefen sa att jag hade varit en generös medarbetare, inte sen med att sprida gott mod och beröm på jobbet. Det värmde.
Efter mig kom en annan ung vikarie och tog min arbetsroll och för inte så länge sedan fick jag höra att hen hade fått det jag inte fått, vikarieförtur. Jag hade liksom missat min chans två gånger. Då slog bitterheten till, då orkade jag inte vara generös längre. Visst vill man vara glad för andras skull, man vill inte vara missunsam och småaktig, men nu gjorde det faktiskt väldigt ont. Och det är svårt att inte börja ta det personligt. Kanske finns det en anledning till att jag blev blåst två gånger: Att jag faktiskt är sämre än de andra. En förlorare. Men jag vet inte hur förhållandena var på arbetsplatsen just då, kanske var de annorlunda än när jag var där, att det fanns en större brist på personal. Det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och det finns någon slags godtycklig orättvisa i det, utan någon att skylla på. Ofta finns det några personer eller ett system som skapar orättvisa, här är det bara den godtyckliga, "gudomliga", varianten som "bara sker".
Nyligen blev jag kallad på arbetsintervju, för en projektanställning. När man kommit så långt är ju jobbet ofta nära. Det var jag och två personer till som hade blivit kallade. Jag satt och pratade med rekryteraren länge. Hen var yngre än mig. Jag satt där och försökte göra så bra intryck jag kunde och hade mössan i hand. För någon som var yngre än mig! Och då är jag ganska ung själv. Det kändes så hemskt, och jag skämdes nästan. För några dagar sedan fick jag veta att jobbet gått till en av de andra.
Och jag vet att det kunde vara värre. Jag hör rösterna i huvudet själv, ingen behöver säga det till mig. "Sluta tyck synd om dig själv. Det finns människor som har det mycket värre än du här i världen. Du har tak över huvudet och svälter inte. Ryck upp dig. Börja frilansa. Om det inte funkar får du skaffa dig ett annat jobb än journalist. Det är ingen rättighet att jobba som det." Jag vet allt det. Men jag vet också att jag vill jobba som journalist, jag vet att jag kan göra det ganska bra, jag har utbildat mig till det. Så jag vill ändå ge det en chans!
Samtidigt, det här med jobb. I allmänhet. Vad mycket det betyder. Särskilt i Sverige i dag. Det ses liksom som både en rättighet och ett tvång, på en och samma gång. Samtidigt är det ju så att vi effektiviserat samhället, vi behöver inte jobba så mycket. Och det märks i Sverige, arbetslösheten är väldigt hög. Det är tusentals människor det handlar om. Människor som rent krasst inte behövs för att samhället ska gå runt. Det är därför politikerna pratar om att "skapa jobb", vilket om man verkligen tänker på det är en helt befängd idé. Det handlar liksom inte om att arbetena ska fylla en funktion, att människorna ska göra något som verkligen behövs.
Det här har många tänkt på och skrivit om, en av dem är sociologen Roland Paulsen. Min gode vän M. har skrivit en recension av Paulsens bok "Arbetssamhället". Läs den recensionen, den sammanfattar innehållet bra. För några dagar sedan var jag dessutom och såg pjäsen "Den nya gudomliga komedin" på Turteatern i Stockholm. Pjäsen bygger bland annat på "Arbetssamhället", men också på Dantes gudomliga komedi och massa andra källor. Allt genomsyras av lekfullhet, humor, men också kritik och djup existentialism. En helt grym föreställning. Se den, om du har möjlighet.
Porr
Jag såg dokumentären "Inside Deep Throat" för några dagar sedan, dokumentären som handlar om den amerikanska 70-talsporrfilmen "Deep Throat". Och den var väl ganska intressant. Den fokuserar liksom på fenomenet "Deep Throat", hur en billig porrfilm kunde bli så populär, varför mainstreammedia skrev om den, hur politiker försökte förbjuda den, att maffian stod för filmens distribution och fick en stor del av intäkterna, vad som hände med människorna som gjorde filmen och så vidare. En dokumentär som inte var särskilt kritisk mot varken filmen i sig eller porr i stort. Det störde mig inte så mycket, det var liksom inte filmens syfte att vara ett debattinlägg, mer en skildring av ett skeende.
Men den kommer även in på det amerikanska samhällets syn på sex och pornografi, en syn som skiljer sig ganska mycket från den svenska. Inget nyhet direkt, att det är skillnad, men det är ändå fascinerande, tycker jag. Hur porren, åtminstone då, av många amerikaner sågs som en progressiv kraft för att normalisera nakenhet och sex. Den strömningen har ju funnits i Sverige också, men har inte varit i närheten lika stark. I USA ses Hugh Hefner och Larry Flynt som frihetskämpar (även om vissa amerikaner såklart kritiserar dem också), det är svårt att se att samma sak skulle kunna hända i Sverige med Berth Milton och Carl Serung. Och det beror ju på att sex är så otroligt mycket mer kontroversiellt i USA, på grund av starka kristna, konservativa och reaktionära krafter.
Därför blev det lite märkligt att feministiska och högerkristna liksom hamnade på samma sida i sitt motstånd mot porren, även om deras bevekelsegrunder var olika. På grund av det blev det mycket lättare för porrförespråkare att avfärda den feministiska kritiken, man kunde kalla kritikerna för "pryda" och "sexrädda" och därmed försöka stänga diskussionen. Vilket ju ofta fungerade ganska bra eftersom debatten var polariserad. Var man emot porr var man automatiskt ickeprogressiv. Då spelade det liksom ingen roll att det fanns skarpa hjärnor som Susan Brownmiller som yttrade kritik som vi svenskar mycket väl känner igen. I "Inside Deep Throat" finns det ett fantastiskt litet klipp från ett tv-program på 70-talet när SB formligen äger sönder Hugh Hefner i en debatt.
I Sverige är det, upplever jag i alla fall, den feministiska porrkritiken som är normen, och inte den sexualfientliga. Där det handlar om det cyniskt kapitalistiska i att göra pengar på kvinnors kroppar, att tillfredsställa den manliga tittaren, utlevande av kvinnoförakt, utnyttja kvinnors låga självkänsla och drogberoende, inslag av trafficking och så vidare. Självklara tankegångar här, men som har haft svårare att göra sig hörda i USA, åtminstone på 70-talet.
Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget, ville nog mest bara lufta vad som kom upp efter att ha sett "Inside Deep Throat".
Men den kommer även in på det amerikanska samhällets syn på sex och pornografi, en syn som skiljer sig ganska mycket från den svenska. Inget nyhet direkt, att det är skillnad, men det är ändå fascinerande, tycker jag. Hur porren, åtminstone då, av många amerikaner sågs som en progressiv kraft för att normalisera nakenhet och sex. Den strömningen har ju funnits i Sverige också, men har inte varit i närheten lika stark. I USA ses Hugh Hefner och Larry Flynt som frihetskämpar (även om vissa amerikaner såklart kritiserar dem också), det är svårt att se att samma sak skulle kunna hända i Sverige med Berth Milton och Carl Serung. Och det beror ju på att sex är så otroligt mycket mer kontroversiellt i USA, på grund av starka kristna, konservativa och reaktionära krafter.
Därför blev det lite märkligt att feministiska och högerkristna liksom hamnade på samma sida i sitt motstånd mot porren, även om deras bevekelsegrunder var olika. På grund av det blev det mycket lättare för porrförespråkare att avfärda den feministiska kritiken, man kunde kalla kritikerna för "pryda" och "sexrädda" och därmed försöka stänga diskussionen. Vilket ju ofta fungerade ganska bra eftersom debatten var polariserad. Var man emot porr var man automatiskt ickeprogressiv. Då spelade det liksom ingen roll att det fanns skarpa hjärnor som Susan Brownmiller som yttrade kritik som vi svenskar mycket väl känner igen. I "Inside Deep Throat" finns det ett fantastiskt litet klipp från ett tv-program på 70-talet när SB formligen äger sönder Hugh Hefner i en debatt.
I Sverige är det, upplever jag i alla fall, den feministiska porrkritiken som är normen, och inte den sexualfientliga. Där det handlar om det cyniskt kapitalistiska i att göra pengar på kvinnors kroppar, att tillfredsställa den manliga tittaren, utlevande av kvinnoförakt, utnyttja kvinnors låga självkänsla och drogberoende, inslag av trafficking och så vidare. Självklara tankegångar här, men som har haft svårare att göra sig hörda i USA, åtminstone på 70-talet.
Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget, ville nog mest bara lufta vad som kom upp efter att ha sett "Inside Deep Throat".
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)