LIVET

Jag har nyligen kollat på de fem första filmerna i "Saw"-serien. Skräckisarna alltså. Inte särskilt bra. Jag vill ju bli rädd när jag kollar på skräck, men det blir jag inte av "Saw". De är mest bara äckliga. "Varför har du då sett 5 fucking filmer i serien?" är såklart den högst relevanta frågan att ställa till mig. Tja, det blev väl ett slags beroende. Jag såg den första och ville fortsätta, för att se hur det går. Jag vet inte riktigt. Man gör så mycket dumma saker. Det här var inte huvudsaken.

Huvudsaken var att mördaren i "Saw", som kallas Jigsaw, har någon slags idé om varför han kidnappar människor och tvingar dem att tortera sig själva. Det är människor som han tycker inte tar tillvara på livet. Typ. Det är någon slags moral, om än störd som fan, som ligger bakom. Och efter att ha dränkt mig i fem rullar på temat började jag tänka på mig själv, på min situation. Om Jigsaw härjade i Stockholm skulle jag nog ligga bra till att bli kidnappad. Eller, det är i sammanhanget kanske mer rimligt att säga att jag skulle ligga dåligt till. För det känns inte som att jag tar vara på livet.

Jag har ingen partner, jag har inga barn, jag har inget jobb, jag har inga drömmar. Jag har en lägenhet dock, vad det nu kan vara värt. Det känns inte som att jag gör någonting, varken för samhället eller folk i min närhet eller för mig själv. Det känns som att jag inte behövs, på alla plan. En meningslös människa. Ofta tycker jag mycket om att vara ensam, men ibland slår den andra sidan av myntet tillbaka. Och den här gången var det "Saw" (av alla jävla grejer) som utlöste det. 

Ibland tycker jag det är orättvist att det blivit såhär, för mig, i alla fall när det gäller jobb. För inte särskilt länge sedan hade jag ett arbete, där jag hoppade runt mellan olika vikariat, på samma arbetsplats. Det var ett ställe som jag trivdes väldigt bra på. Det var trevliga kollegor, jobbet var roligt och meningsfullt, jag kände att jag klarade av uppgifterna och att jag gjorde dem bra också, minst lika bra som någon annan. Både kollegor och chefer gav mig beröm. Vid ett tillfälle bytte jag avdelning och då kom en annan ung vikarie och hoppade in på platsen där jag hade varit. 

Inte långt senare visade det sig att det behövdes folk på den avdelningen och hen som ersatte mig blev "inlasad". Egentligen var det ingen riktig inlasning, för att bli det ska man ha arbetat två eller tre år på samma jobb inom en femårsperiod. Men innan dess kan man hamna på vikarieförtur. Det innebär att när man arbetat i ungefär ett år passerar man en gräns (som är på ett visst antal dagar, 300 någonting) och efter det är arbetsgivaren tvingad att ge den personen fler vikariat, om det skulle dyka upp några. Vilket det ofta gör på ett jobb eftersom folk går på föräldraledighet, tar tjänstledigt, blir sjukskrivna och så vidare. Därför är chansen ganska stor att den som gått över strecket för vikarieförtur senare blir inlasad eftersom hen har förstatjing på de vik som dyker upp och kan hoppa runt mellan dem tills man når två- eller treårsgränsen. Alltså, om det hade blivit så att jag stannat på den tidigare avdelningen hade det ju kanske blivit jag som i förlängningen fått passera vikarieförtursgränsen och inte hen som ersatte mig. Men men, jag tänkte inte så mycket på det då. Jag hade ju fortfarande jobb på stället, ett annat vikariat på en annan avdelning. 

Snart närmade sig min "deadline", jag hade jobbat på arbetsplatsen i nästan ett år. Och mina chefer var tydliga med mig, jag skulle få sluta innan dess, det fanns inget utrymme för fler vikarieförturare som i förlängningen skulle kunna bli inlasade. Det var tråkigt, men det var som det var. Jag avtackades med tårta och chefen sa att jag hade varit en generös medarbetare, inte sen med att sprida gott mod och beröm på jobbet. Det värmde. 

Efter mig kom en annan ung vikarie och tog min arbetsroll och för inte så länge sedan fick jag höra att hen hade fått det jag inte fått, vikarieförtur. Jag hade liksom missat min chans två gånger. Då slog bitterheten till, då orkade jag inte vara generös längre. Visst vill man vara glad för andras skull, man vill inte vara missunsam och småaktig, men nu gjorde det faktiskt väldigt ont. Och det är svårt att inte börja ta det personligt. Kanske finns det en anledning till att jag blev blåst två gånger: Att jag faktiskt är sämre än de andra. En förlorare. Men jag vet inte hur förhållandena var på arbetsplatsen just då, kanske var de annorlunda än när jag var där, att det fanns en större brist på personal. Det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och det finns någon slags godtycklig orättvisa i det, utan någon att skylla på. Ofta finns det några personer eller ett system som skapar orättvisa, här är det bara den godtyckliga, "gudomliga", varianten som "bara sker".

Nyligen blev jag kallad på arbetsintervju, för en projektanställning. När man kommit så långt är ju jobbet ofta nära. Det var jag och två personer till som hade blivit kallade. Jag satt och pratade med rekryteraren länge. Hen var yngre än mig. Jag satt där och försökte göra så bra intryck jag kunde och hade mössan i hand. För någon som var yngre än mig! Och då är jag ganska ung själv. Det kändes så hemskt, och jag skämdes nästan. För några dagar sedan fick jag veta att jobbet gått till en av de andra.

Och jag vet att det kunde vara värre. Jag hör rösterna i huvudet själv, ingen behöver säga det till mig. "Sluta tyck synd om dig själv. Det finns människor som har det mycket värre än du här i världen. Du har tak över huvudet och svälter inte. Ryck upp dig. Börja frilansa. Om det inte funkar får du skaffa dig ett annat jobb än journalist. Det är ingen rättighet att jobba som det." Jag vet allt det. Men jag vet också att jag vill jobba som journalist, jag vet att jag kan göra det ganska bra, jag har utbildat mig till det. Så jag vill ändå ge det en chans!

Samtidigt, det här med jobb. I allmänhet. Vad mycket det betyder. Särskilt i Sverige i dag. Det ses liksom som både en rättighet och ett tvång, på en och samma gång. Samtidigt är det ju så att vi effektiviserat samhället, vi behöver inte jobba så mycket. Och det märks i Sverige, arbetslösheten är väldigt hög. Det är tusentals människor det handlar om. Människor som rent krasst inte behövs för att samhället ska gå runt. Det är därför politikerna pratar om att "skapa jobb", vilket om man verkligen tänker på det är en helt befängd idé. Det handlar liksom inte om att arbetena ska fylla en funktion, att människorna ska göra något som verkligen behövs.

Det här har många tänkt på och skrivit om, en av dem är sociologen Roland Paulsen. Min gode vän M. har skrivit en recension av Paulsens bok "Arbetssamhället". Läs den recensionen, den sammanfattar innehållet bra. För några dagar sedan var jag dessutom och såg pjäsen "Den nya gudomliga komedin" på Turteatern i Stockholm. Pjäsen bygger bland annat på "Arbetssamhället", men också på Dantes gudomliga komedi och massa andra källor. Allt genomsyras av lekfullhet, humor, men också kritik och djup existentialism. En helt grym föreställning. Se den, om du har möjlighet.