Jag känner mig hängig, vet inte om det beror på mig själv eller allt annat. Svårt att skilja på. Men suktar liksom efter saker: energi, ömhet, samtal. Blir mest att man hänger på sociala medier. Där är folk engagerade, jävlar vad folk är engagerade, men det är liksom så automatiserat, oreflekterat, aldrig riktigt intellektuellt. "Engagemang." Massa åsikter som hänger löst. Kolla, jag är med i gruppen som är emot att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen nästa val. Kolla, jag gillar gruppen Vita kränkta män och skrattar åt idioterna som citeras där. Kolla, jag delade en artikel där nån skrev nåt bra. Och alltid för människor som tycker samma sak. Man visar för varandra hur fin man är, hur rätt man har, man dunkar rygg. Det är mestadels vita svenskar, som sällan möter "den andre", vare sig det är någon som röstar på Sverigedemokraterna eller kommer från ett annat land. Eller för all del, sig själv.
Känner du några människor som kommer från ett annat land än Sverige, eller som har föräldrar som gör det? Möter du mest bara människor som på de flesta sätt är lika dig själv? Är hudfärgen det första du ser hos en främling? Bemöter du människor olika beroende på hur de ser ut? Blir du mer skraj om en ung brunhyad kille går på nattbussen än om en ung vithyad kille gör det? Isåfall, varför? Vågar du tänka på det, ifrågasätta dig själv? Vill du inte bo i ett område eller en stadsdel där det bor många människor som flyttat eller flytt till Sverige från andra länder? Isåfall, varför? Vilka fördomar har du? Vilka rädslor har du? Det blir inget gjort, ingen ordentlig förändring, om du inte, på riktigt, vågar möta dig själv. Fast du kanske tänker att du är helt perfekt, helt tolerant, helt opåverkad av samhällelig struktur. Och om du är det, stort jävla grattis. Annars kanske det finns saker du sopar under mattan. Som Kjell Höglund sjöng: att ta sig själv på blodigt allvar är det svåraste av allt. Men det är ju lättare att bara klicka gilla på Facebook och strunta i att tänka på det.
Jag försöker att tänka på det och det är förjävla jobbigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar