Lena Dunhams moraliska ansvar

Jag tror inte att jag har skrivit något om tv-serien Girls på bloggen, inte vad jag kan minnas. Och inte för att det behövs heller ejengklien, finns en hel del andra som gör det, om man säger. Men jag måste nog skriva lite nu ändå, känner mig irriterad. Först och främst: jag tycker (som typ alla) att Girls är skitbra. Smart, roligt, klingar oftast trovärdigt. Det är en del av diskussionerna kring serien som jag irriterar mig på, att det ställs så höga moraliska krav på Lena Dunham, skaparen av Girls.

Vi är ju svältfödda på den här typen av serier: smarta och roliga med välskrivna manus OCH stora och bra kvinnoroller. Och det är därför Girls får så otroligt mycket positiv uppmärksamhet, eftersom vi har väntat på det här forever. Men i stället för att bara glädjas åt att den här sorterns serie ÄNTLIGEN är här har det börjat gnällas i vårt land. Det är som att (sjukt nog) Girls måste infria precis allt som de andra tv-serierna inte har lyckats med. Den kunde liksom ha varit lite bättre, och framför allt, sänt ut lite bättre värderingar. Det blir återigen en diskussion om konstnären, verket och moralen. Något som vi tuggat om på bloggen här och här och här.

Jag tror jag vet vad det handlar om också. Det handlar ejengklien inte om Girls, det handlar om oss svenska feminister i åldrarna 20-40 som tycker om att åka till New York. Vi vill hänga där och vara polare med Lena Dunham. Vi älskar serien och vi älskar henne. Och vi hoppas så hårt att hon ska tycka och tänka precis likadant som oss, om allt. Äntligen är serien vi väntat på här och då vill vi att den ska vara precis allt vi önskat oss. Den ska såklart också vara moraliskt och feministiskt korrekt. Men tänk om vi skulle hänga med Dunham och det skulle visa sig att vi inte tyckte lika om allt? Tänk om hon inte är en lika medveten feminist som vi hoppas? Skulle vi bli besvikna då? Skulle det göra serien sämre? Eller så är Dunham feminist, men vill ändå göra en serie där personerna, replikerna och handlingen inte alltid är "det rätta". Hon vill typ kanske göra det trovärdigt, mänskligt, relaterbart.

Kritik jag hört: sex i gränszonen, osympatiska drag hos rollfigurerna, att personer gör destruktiva saker ibland, gör fel ibland, dejtar "fel" kille, kan gå igång på machostil, att det är för få brunhyade och när de förekommer då tycker vissa att de porträtteras "fel". Och att det sedan ska användas som kritik för om serien är bra eller dålig! Som Jessika Gedin sa i Spanarna för några veckor sedan: "Lyft blicken." Det är konst! Det är inte en proposition till riksdagen. Jag blir faktiskt lite trött. Trött på den instrumentella synen på konst och kultur. Det är klart att man ska kunna diskutera och analysera saker, men vafan liksom. Det var anledningen till att jag blev tvungen att stänga av Tv-cirkeln på SVT i veckan. Bra programidé, men deras diskussioner blir ofta moralistiska och då pallar jag inte med.

Och såklart, vilket har kommit som motkritik, är det lite stört att få serier har synats så oerhört i de moraliska sömmarna som Girls. Det är inte rättvist. I serier som Sopranos och Entourage är ju liksom de tröttsamma könsrollerna och sexismen oerhört uppenbar, en del av deras själva DNA. Men har trots det sällan diskuterats. Kanske för att vi inte har låga krav, vi förväntar oss inte annat, vi tänker att "det är så" i de miljöer som skildras, att det "hör till". 

I fallet Girls har en del dragit paralleller till Seinfeld, att man inte pratar om Seinfeld på det här sättet. Och det är väl delvis sant, men samtidigt har ju den kritiska granskningen av Seinfeld (som var rätt minimal när serien var aktuell) varit ganska rejäl de senaste tio åren. Med genuskritik, etnicitetskritik, klasskritik, you name it. Att säga att Seinfeld inte blivit kritiserat öht är ju helt enkelt inte sant. 

Samtidigt har också goda sidor (om man nu ska prata om uppbygglighet i kultursammanhang) lyfts fram, som att Elaine Benes är en ovanligt stor, mångbottnad och vettig kvinnoroll i humorsammanhang. Och att hon verkligen tillåts att vara just rolig. Som manusförfattare gör Larry David det rätt ok, i det tysta skriver han en del bra och roliga roller för kvinnor. Elaine är ett exempel, Susie Greene ett annat. I Curb your enthusiasm får kvinnor vara jobbiga, grälsjuka, småsinta, roliga. Inte bara sympatiska och/eller tråkiga som suckar åt hur knasiga männen är. Tänk om Larry David och Lena Dunham skulle göra något ihop, skulle kunna bli fett.