Taylor Swift

Taylor Swift är ju så oerhört mega i USA så det går inte att förstå. Många grejer som är mega där blir ju mega i Sverige, men inte allt. Taylor Swift är en av de grejerna. Över huvud taget har saker från det moderna Nashville haft svårt att sätta sig i Sverige, vare sig det är mer åt countryhållet eller mer pop, som Swiftan. Jag vet inte varför, men det verkar inte riktigt tala till den svenska folksjälen. Nu på sistone har det hänt saker, Swiftan och Lady Antebellum m fl har spelats ganska mycket i P4 och i och med TS:s mer poppiga låtar på senaste skivan, som hon gjort med Max Martin och Shellback, har hon fått speltid i P3. Men man kan fortfarande prata med någon vän och säga "Taylor Swift" och den säger "vem?". Hon har blivit större i Sverige, absolut, men långt, långt ifrån USA-mega. 

Som sagt, hon gör inte country, men är ändå inkluderad i Nashvilles musikscen och blir nominerad till priser, och uppträder, på amerikanska countrygalan. Det är i den myllan hon har sina rötter ändå, på något sätt. Och möjligen, möjligen, lät hon mer country i början, jag vet inte. Jag har inte lyssnat så mycket alls på hennes tre första skivor, bara snappat upp vissa låtar under åren som jag har gillat: "Breathe", "Love story", "Back to december"... 

Det var när jag hörde "We are never ever getting back together" som jag kände att jag var tvungen att ta itu med hennes musik mer ordentligt. Så jag köpte senaste albumet "Red" och det är den skiva jag lyssnat överlägset mest på de senaste månaderna. En väldigt bra skiva. Trots att den har hela 16 låtar är det egentligen bara två som inte riktigt håller måttet, fjantiga "Stay" och söliga "Sad beautiful tragic". Det finns saker som irriterar, som att hon ofta återanvänder grepp i låtskrivandet och har någon slags klok uggla-ton i texterna (trots att hon bara är 23), men för mig är det överkomligt. Och jag gillar verkligen de tre spår som hon har gjort med Max Martin och Shellback, men produktionsmässigt känns de inte som en del av helheten. Men man köper det pga bra låtar.

För mig finns det något väldigt tilltalande i hennes berättande stil, i de stora känslorna hon använder. Det får mig att tänka på Belinda Carlisle, vissa grejer med Roxette och The Corrs, delvis Madonna kanske, "Need you know" med Lady Antebellum, "Hold on" med Wilson Phillips... Den lätt vemodiga, kommersiella popen, varav mycket kom på 80-talet och tidigt 90, där det finns en nostalgisk känsla som aldrig blir "tyck synd om mig" eller bitter. Ett slags syskon till new wave-kvinnorna fast utan den punkiga udden. Och jag tror inte att det är en slump att det är många kvinnor inblandade i den här sortens "livsbejakande" musik, det finns ett könsrollselement. Att det inte ansetts ok för kvinnor att göra känslomässiga låtar som drar åt "sitta med gitarr och tycka synd om sig själv" och det självhatiska, bittra, cyniska. Det har ansetts okvinnligt, det är liksom alldeles för patetiskt när en tjej gör så. Precis som att det inte är särskilt accepterat för en man att göra ultrakänslosam, utlevande och trängtande Belinda Carlisle-pop. 

Det finns ju såklart undantag. Aimee Mann t ex är väl bland de mest bittra och cyniska låtskrivare som finns. Och som tur är känns det som att den här gränsen upplöses mer och mer. Jag tänker på artister som Lykke Li och El Perro Del Mar som inte har några problem med att framställa sig som deppiga och självömkande. Jag har verkligen inget generellt emot det som anses vara "tyck synd om mig"-musik, tvärtom, men jag tänker bara att det finns ett tydligt könsrollselement i att män varit överrepresenterade i den genren historiskt. Och att kvinnorna fått ta andra vägar. Att göra musik som kan vara tragisk, men som ändå på något sätt ser framåt eller åtminstone är i nuet.

Men det finns en rolig twist på det, i Taylor Swifts texter, som jag tänkt mycket på. Hon har själv sagt i intervjuer att hon ofta har en självbiografisk kärna i sina låtar, och där återkommer hon ofta till temat "du saknar mig", vilket ändå känns som en ganska outforskad del av kärlekstexter (det brukar vara tvärtom). Att hon sjunger om hur personen det tagit slut med förmodligen tänker mycket på henne, saknar henne, ångrar sig. Visst finns "jag saknar dig" med också, men faktumet att hon ofta tar in det andra perspektivet är intressant. Självupptaget, kaxigt, en försvarsmekanism - och ganska så originellt.