Bra bok

Nu innan jul någon gång var jag på en grej på ABF-huset i Stockholm. Det skulle vara ett panelsamtal om Norrland och nyhetskroken, som vi journalister brukar säga, var Po Tidholms bok (som jag har skrivit om här). Han var med, det var även Elin Berge, fotograf från Västerbotten (tror jag iaf) som bland annat har gjort utställningen/fotoboken "Drottninglandet" som blev rätt uppmärksammad för några år sedan. Drottninglandet är ju delen av södra Lappland/Västerbottens län där några samhällen är uppkallade efter gamla drottningar: Vilhelmina, Dorotea, Fredrika. Berge hade fotat thailändska kvinnor som har blivit ihop med svenska män och flyttat dit, tror det främst gäller i och kring Fredrika. Frida Hyvönen gjorde musik till utställningen om jag inte minns fel. 

Den tredje paneldeltagaren var Madeleine Eriksson, också västerbottning, som forskar i kulturgeografi på Umeå universitet. Hon var med för att hon, bland annat, skrivit en doktorsavhandling som heter "(Re)producing a periphery - Popular representations of the Swedish North" och ja, den handlar om just det. Populära representationer och stereotyper av Norrland och norrlänningar. Jag blev jävulskt peppad och tänkte köpa avhandlingen/boken efter samtalet, men då var den slut. Bummer. Men jag mejlade till Eriksson och frågade om jag kunde köpa den direkt av henne. Då skickade hon den till mig, gratis. Så snällt, så bra! 

Nu har jag läst boken och den var väl ungefär bland det bästa jag läst i fackboksväg. Eftersom jag är sjukt intresserad av ämnet har det här liksom varit drömboken jag väntat på: en bok som undersöker det jag skrivit om i Tidholm-texten och här, fast på ett systematiskt och akademiskt och bättre vis. Eriksson har delat upp sin studie i fyra: en där hon analyserar texter om de norrländska länen som publicerats i DN, en där hon går igenom filmen "Jägarna" och dessutom tar upp hur den, trots fiktion, har använts i samhällsdebatt som exempel för hur det "verkligen är", den tredje biten handlar om hur Norrland och norrlänningar framställs i reklam för Norrlandsmejerier och Norrlands Guld, och också hur kommuner försöker marknadsföra/sälja sig, fjärde avsnittet är intervjuer med personer som antingen kommer från, eller bor i, länen Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland. Samtal om geografisk identitet, kan man säga.

För det är ju så, att människor som kommer från Norrland alltid måste förhålla sig till den härskande stereotypen av regionen och de som bor där, något som inte svealänningar och götalänningar behöver. Där är alltid klichén mer geografiskt specifik: värmlänningen, smålänningen, göteborgaren. Och när jämten eller norrbottningen tvingas förhålla sig till regionsstereotypen kan den smitta av sig litegrann på identiteten, Eriksson kallar det för "internal other". Det finns motstånd, försök att ta tillbaka begreppen och ladda dem med stärkande nnehåll: människor kan kalla sig för "stolta norrlänningar", det säljs t-shirtar och pins där det står "I love Norrland". Men orden/ramarna är ju redan satta, redan bestämda av någon annan.

Som verktyg för analyserna använder Eriksson, till exempel, teorier om postkolonialism och orientalism för att visa hur Norrland och norrlänningen görs till "det andra"/"den andre", en stereotypisering som liksom både förnedrar och hyllar. Människorna är tröga, omoderna, macho - men samtidigt lugna, trygga och äkta. Regionen likställs med utflyttning, likställs med glesbygd, trots att städer som Luleå, Piteå, Skellefteå, Umeå, Sundsvall och Östersund finns. Utflyttningen drabbar främst inlandskommunerna och inte Norrland som helhet, skriver Eriksson, och även där finns det ju variationer (som hon inte tar upp). Jag tänker mig t ex att Östersund, Åre och Kiruna har det lättare än exempelvis Strömsund och Sorsele. 

Allt detta samtidigt som tidens anda gått från "Hela Sverige ska leva" till "Hela Sverige ska generera tillväxt". Det manifesteras, bland annat, löjligt tydligt genom att Glesbygdsverket lagts ner och blivit Tillväxtverket. Då kan glesbygden (när många använder ordet "glesbygd" menar de egentligen Norrland) tacksamt göras till den andre: en symbol för arbetslöshet, parasiterande, bidragstagande, det traditionella - som en total motsats till "urban tillväxt". Ett krus man kan fylla med allt man vill att "det moderna Sverige" inte ska vara.

Och myterna försöker Eriksson krossa på löpande band, eller åtminstone problematisera: majoriteten av människorna i Norrland stannar kvar, det handlar inte om en massflykt. Det handlar om unga människor i mindre kommuner som flyttar till större städer - något som sker i hela Sverige. Jag vet inte om det bor färre människor i Norrland nu jämfört med för 100, 50, 20 eller 10 år sedan. Förmodligen inte. Till exempel växer ju vissa av städerna. Det sker heller ingen massflykt av kvinnor, Eriksson kan backa upp det med fakta. Och när det gäller bilden av Norrland som ett fäste för traditionalism och intolerans visar undersökningar (av bland annat RFSL) att invandrare och homosexuella som bor i Norrland inte känner sig mer dåligt behandlade än sina likar i andra delar av landet, snarare tvärtom.

I början av boken finns ett stycke som jag tyckte var så himla bra, det är egentligen inte representativt för boken som helhet, det är liksom inte en sammanfattning eller så. Det handlar snarare om det jag skrev om här. Hur många vita svenskar har svårt att våga möta sina egna fördomar och rädslor och i stället för att försöka se sina egna mörka sidor och den strukturella samhälleliga diskrimineringen lägger allt icke önskvärt på Sverigedemokrater och "oupplysta bönder". Jag tänkte på det när "alla" skulle dela artikeln av Johannes Anyuru på Twitter och Facebook. Attityden var liksom "Läs! Det här är viktigt!", det var viktigt för andra att läsa, de som man delade artikeln till. Själv var man redan upplyst, man var "färdig". Och det trots att Anyurus hela poäng var en uppmaning till eftertanke och självrannsakan: i det vita Sverige är rasisten alltid någon annan, skriver han. Då fattar man hur djupt självbilden av det maximalt toleranta Sverige sitter.

Since the 1950s, Sweden has successfully marketed its image as a progressive and modern nation where equality persists, and racism, sexism, class boundaries and other conflicts are long gone. Yet a growing number of researchers on Swedish inequalities have started to seriously contradict these taken-for-granted facts. Research on Swedish racism shows how undesirable traits, such as sexism, racism, and dependency on welfare, are edited out of the national identity and projected onto racialized immigrants and the working class.