Framtidsälskare

Jag lyssnade på Nya vågen i går, det handlade bland annat om ifall kulturkritiken är hotad (gäsp). Undrar hur många gånger den debatten har förts de senaste åren, förmodligen elva miljarder. Ännu tröttsammare var att höra Anders Mildner som var en av debattörerna. Han har profilerat sig som en journalist som mysskedar med internet och sociala medier, han är härligt framåtblickande. Det finns ju ett gäng sådana framtidsälskare, som är liksom helt okritiskt frälsta av det digitala. Ungefär som hur en del människor förhåller sig till Apple (kan tänka mig att det inte sällan rör sig om samma personer). 

I den här debatten då: Mildner menade att kulturkritiken spelat ut sin roll. Nu kan man ju få tips på bra skivor och böcker av sina kompisar på sociala medier, och Spotify kan ge automatiserade tips om related artists liknande Amazons "de som har köpt den här boken har också köpt de här". Det var väl ungefär den torftigaste synen på kulturkritik jag har hört, ever. Som om det bara handlar om konsumentupplysning. Att få läsa en kunnig och smart kritiker skriva om en skiva, konsert, teaterpjäs, film eller bok tillför ju något. Referenser till andra verk, reflektioner, associationer, placering i ett samhälleligt sammanhang, historiska trådar, analys... Jag förstår inte hur ett "du borde köpa den här boken" kan ersätta det. 

Men i framtidspositionen kan man alltid använde argumentet mot sina debattmotståndare, att "det handlar bara om att journalister och kritiker är rädda för att förlora makt och utrymme". Vilket Mildner också gjorde i Nya vågen. Oerhört tacksamt och lättsamt, men inte särskilt hederligt. Typ som att kalla någon för avundsjuk, den som blir anklagad kan inte motbevisa och ju hårdare man protesterar desto mer torskar man.

Jag var på ett föredrag av Anders Mildner en gång. Det handlade bland annat om hur sociala medier kan göra social skillnad. Och han gjorde en historisk tillbakablick, berättade om en svensk tjomme som i arbetarrörelsens namn cyklade runt till byar och städer för att väcka opinion för arbetarnas rättigheter och försöka få folk att gå med i facket. Ungefär så. Sedan drog han en parallell till Aftonbladets Vi gillar olika-grupp på Facebook och hur många som hade klickat på den. Typ, "förr i tiden fick man cykla runt för att engagera människor, nu man kan göra samma sak på sociala medier". 

Då var jag bara tvungen att protestera. Det var barockt orimligt att jämföra arbetarrörelsen, som engagerat hundratusentals människor i flera decennier och uträttat så mycket politiskt, med nätkampanjer som folk glömmer bort två veckor efter att de klickat gilla.