tisdag 29 januari 2013
Serier
Nu har jag till sist läst "Persepolis" av Marjane Satrapi. Bra! Har också läst "Aldrig godnatt" av Coco Moodysson. Också bra! Vet inte om jag hade så mycket mer att säga om det.
måndag 28 januari 2013
Sofia Coppolas filmer
Jag såg om "Lost in translation" för någon dag sedan och började då tänka min vanliga tanke, när det gäller Sofia Coppolas filmer. Alltså, jag blir inte klok på dem. Finns det substans eller är det bara snygga meningslösheter? Är det någon som har kunnat lista ut det? Det här är verkligen inte retoriska frågor utan uppriktiga undringar. För jag vet liksom inte vad jag ska tycka.
onsdag 23 januari 2013
Framtidsälskare
Jag lyssnade på Nya vågen i går, det handlade bland annat om ifall kulturkritiken är hotad (gäsp). Undrar hur många gånger den debatten har förts de senaste åren, förmodligen elva miljarder. Ännu tröttsammare var att höra Anders Mildner som var en av debattörerna. Han har profilerat sig som en journalist som mysskedar med internet och sociala medier, han är härligt framåtblickande. Det finns ju ett gäng sådana framtidsälskare, som är liksom helt okritiskt frälsta av det digitala. Ungefär som hur en del människor förhåller sig till Apple (kan tänka mig att det inte sällan rör sig om samma personer).
I den här debatten då: Mildner menade att kulturkritiken spelat ut sin roll. Nu kan man ju få tips på bra skivor och böcker av sina kompisar på sociala medier, och Spotify kan ge automatiserade tips om related artists liknande Amazons "de som har köpt den här boken har också köpt de här". Det var väl ungefär den torftigaste synen på kulturkritik jag har hört, ever. Som om det bara handlar om konsumentupplysning. Att få läsa en kunnig och smart kritiker skriva om en skiva, konsert, teaterpjäs, film eller bok tillför ju något. Referenser till andra verk, reflektioner, associationer, placering i ett samhälleligt sammanhang, historiska trådar, analys... Jag förstår inte hur ett "du borde köpa den här boken" kan ersätta det.
Men i framtidspositionen kan man alltid använde argumentet mot sina debattmotståndare, att "det handlar bara om att journalister och kritiker är rädda för att förlora makt och utrymme". Vilket Mildner också gjorde i Nya vågen. Oerhört tacksamt och lättsamt, men inte särskilt hederligt. Typ som att kalla någon för avundsjuk, den som blir anklagad kan inte motbevisa och ju hårdare man protesterar desto mer torskar man.
Jag var på ett föredrag av Anders Mildner en gång. Det handlade bland annat om hur sociala medier kan göra social skillnad. Och han gjorde en historisk tillbakablick, berättade om en svensk tjomme som i arbetarrörelsens namn cyklade runt till byar och städer för att väcka opinion för arbetarnas rättigheter och försöka få folk att gå med i facket. Ungefär så. Sedan drog han en parallell till Aftonbladets Vi gillar olika-grupp på Facebook och hur många som hade klickat på den. Typ, "förr i tiden fick man cykla runt för att engagera människor, nu man kan göra samma sak på sociala medier".
Då var jag bara tvungen att protestera. Det var barockt orimligt att jämföra arbetarrörelsen, som engagerat hundratusentals människor i flera decennier och uträttat så mycket politiskt, med nätkampanjer som folk glömmer bort två veckor efter att de klickat gilla.
I den här debatten då: Mildner menade att kulturkritiken spelat ut sin roll. Nu kan man ju få tips på bra skivor och böcker av sina kompisar på sociala medier, och Spotify kan ge automatiserade tips om related artists liknande Amazons "de som har köpt den här boken har också köpt de här". Det var väl ungefär den torftigaste synen på kulturkritik jag har hört, ever. Som om det bara handlar om konsumentupplysning. Att få läsa en kunnig och smart kritiker skriva om en skiva, konsert, teaterpjäs, film eller bok tillför ju något. Referenser till andra verk, reflektioner, associationer, placering i ett samhälleligt sammanhang, historiska trådar, analys... Jag förstår inte hur ett "du borde köpa den här boken" kan ersätta det.
Men i framtidspositionen kan man alltid använde argumentet mot sina debattmotståndare, att "det handlar bara om att journalister och kritiker är rädda för att förlora makt och utrymme". Vilket Mildner också gjorde i Nya vågen. Oerhört tacksamt och lättsamt, men inte särskilt hederligt. Typ som att kalla någon för avundsjuk, den som blir anklagad kan inte motbevisa och ju hårdare man protesterar desto mer torskar man.
Jag var på ett föredrag av Anders Mildner en gång. Det handlade bland annat om hur sociala medier kan göra social skillnad. Och han gjorde en historisk tillbakablick, berättade om en svensk tjomme som i arbetarrörelsens namn cyklade runt till byar och städer för att väcka opinion för arbetarnas rättigheter och försöka få folk att gå med i facket. Ungefär så. Sedan drog han en parallell till Aftonbladets Vi gillar olika-grupp på Facebook och hur många som hade klickat på den. Typ, "förr i tiden fick man cykla runt för att engagera människor, nu man kan göra samma sak på sociala medier".
Då var jag bara tvungen att protestera. Det var barockt orimligt att jämföra arbetarrörelsen, som engagerat hundratusentals människor i flera decennier och uträttat så mycket politiskt, med nätkampanjer som folk glömmer bort två veckor efter att de klickat gilla.
Absurt
Jag och A. var ute och tog varsin drink för några veckor sedan. Hon drack en som hette Blåbär (tror jag), jag tog en Strawberry daiquiri. Vi började prata om vad ordet "daiquiri" kom ifrån, eftersom A. kan spanska frågade jag henne om det betyder något. Nej, inte vad hon visste. Visst, vi hade kunnat kolla det direkt på en smartassphone, men ibland är det kul att prata med varandra.
Så då frågade vi bartendern om han hade någon aning. Han sa att namnet hade med Ernest Hemingway att göra. Ja ja, okej, sa vi, men nu heter ju drinken varken "Ernest", "Hemingway" eller "Ernest Hemingway" utan "Daiquiri". Är det namnet på en bar, kanske på en plats? frågade vi, försökte hjälpa honom på traven. Han visste inte. Men han var toksäker på att det hade med Hemingway att göra. Vi blev inte tillfredsställda av det svaret.
Så jag kollade till slut på telefonen och enligt Wikipedia fick drinken sitt namn efter ett samhälle på Kuba som heter Daiquiri (som även delar namnet med ett gruvföretag). Jag sa det till Anna och bartendern och han ba, "nja, fast det har ju med Hemingway att göra". Han fortsatte att tjata om det. Det var nästan som en Beckett-scen, det blev ingen dialog, han ville köra en absurd monolog. Det spelade ingen roll vad vi sa. Och det var inte bara att han skulle ha rätt, utan också som att han verkligen inte kunde förstå oss. Svårt att förklara. Jag är fortfarande förvirrad.
Så då frågade vi bartendern om han hade någon aning. Han sa att namnet hade med Ernest Hemingway att göra. Ja ja, okej, sa vi, men nu heter ju drinken varken "Ernest", "Hemingway" eller "Ernest Hemingway" utan "Daiquiri". Är det namnet på en bar, kanske på en plats? frågade vi, försökte hjälpa honom på traven. Han visste inte. Men han var toksäker på att det hade med Hemingway att göra. Vi blev inte tillfredsställda av det svaret.
Så jag kollade till slut på telefonen och enligt Wikipedia fick drinken sitt namn efter ett samhälle på Kuba som heter Daiquiri (som även delar namnet med ett gruvföretag). Jag sa det till Anna och bartendern och han ba, "nja, fast det har ju med Hemingway att göra". Han fortsatte att tjata om det. Det var nästan som en Beckett-scen, det blev ingen dialog, han ville köra en absurd monolog. Det spelade ingen roll vad vi sa. Och det var inte bara att han skulle ha rätt, utan också som att han verkligen inte kunde förstå oss. Svårt att förklara. Jag är fortfarande förvirrad.
torsdag 17 januari 2013
Taylor Swift
Taylor Swift är ju så oerhört mega i USA så det går inte att förstå. Många grejer som är mega där blir ju mega i Sverige, men inte allt. Taylor Swift är en av de grejerna. Över huvud taget har saker från det moderna Nashville haft svårt att sätta sig i Sverige, vare sig det är mer åt countryhållet eller mer pop, som Swiftan. Jag vet inte varför, men det verkar inte riktigt tala till den svenska folksjälen. Nu på sistone har det hänt saker, Swiftan och Lady Antebellum m fl har spelats ganska mycket i P4 och i och med TS:s mer poppiga låtar på senaste skivan, som hon gjort med Max Martin och Shellback, har hon fått speltid i P3. Men man kan fortfarande prata med någon vän och säga "Taylor Swift" och den säger "vem?". Hon har blivit större i Sverige, absolut, men långt, långt ifrån USA-mega.
Som sagt, hon gör inte country, men är ändå inkluderad i Nashvilles musikscen och blir nominerad till priser, och uppträder, på amerikanska countrygalan. Det är i den myllan hon har sina rötter ändå, på något sätt. Och möjligen, möjligen, lät hon mer country i början, jag vet inte. Jag har inte lyssnat så mycket alls på hennes tre första skivor, bara snappat upp vissa låtar under åren som jag har gillat: "Breathe", "Love story", "Back to december"...
Det var när jag hörde "We are never ever getting back together" som jag kände att jag var tvungen att ta itu med hennes musik mer ordentligt. Så jag köpte senaste albumet "Red" och det är den skiva jag lyssnat överlägset mest på de senaste månaderna. En väldigt bra skiva. Trots att den har hela 16 låtar är det egentligen bara två som inte riktigt håller måttet, fjantiga "Stay" och söliga "Sad beautiful tragic". Det finns saker som irriterar, som att hon ofta återanvänder grepp i låtskrivandet och har någon slags klok uggla-ton i texterna (trots att hon bara är 23), men för mig är det överkomligt. Och jag gillar verkligen de tre spår som hon har gjort med Max Martin och Shellback, men produktionsmässigt känns de inte som en del av helheten. Men man köper det pga bra låtar.
För mig finns det något väldigt tilltalande i hennes berättande stil, i de stora känslorna hon använder. Det får mig att tänka på Belinda Carlisle, vissa grejer med Roxette och The Corrs, delvis Madonna kanske, "Need you know" med Lady Antebellum, "Hold on" med Wilson Phillips... Den lätt vemodiga, kommersiella popen, varav mycket kom på 80-talet och tidigt 90, där det finns en nostalgisk känsla som aldrig blir "tyck synd om mig" eller bitter. Ett slags syskon till new wave-kvinnorna fast utan den punkiga udden. Och jag tror inte att det är en slump att det är många kvinnor inblandade i den här sortens "livsbejakande" musik, det finns ett könsrollselement. Att det inte ansetts ok för kvinnor att göra känslomässiga låtar som drar åt "sitta med gitarr och tycka synd om sig själv" och det självhatiska, bittra, cyniska. Det har ansetts okvinnligt, det är liksom alldeles för patetiskt när en tjej gör så. Precis som att det inte är särskilt accepterat för en man att göra ultrakänslosam, utlevande och trängtande Belinda Carlisle-pop.
Det finns ju såklart undantag. Aimee Mann t ex är väl bland de mest bittra och cyniska låtskrivare som finns. Och som tur är känns det som att den här gränsen upplöses mer och mer. Jag tänker på artister som Lykke Li och El Perro Del Mar som inte har några problem med att framställa sig som deppiga och självömkande. Jag har verkligen inget generellt emot det som anses vara "tyck synd om mig"-musik, tvärtom, men jag tänker bara att det finns ett tydligt könsrollselement i att män varit överrepresenterade i den genren historiskt. Och att kvinnorna fått ta andra vägar. Att göra musik som kan vara tragisk, men som ändå på något sätt ser framåt eller åtminstone är i nuet.
Men det finns en rolig twist på det, i Taylor Swifts texter, som jag tänkt mycket på. Hon har själv sagt i intervjuer att hon ofta har en självbiografisk kärna i sina låtar, och där återkommer hon ofta till temat "du saknar mig", vilket ändå känns som en ganska outforskad del av kärlekstexter (det brukar vara tvärtom). Att hon sjunger om hur personen det tagit slut med förmodligen tänker mycket på henne, saknar henne, ångrar sig. Visst finns "jag saknar dig" med också, men faktumet att hon ofta tar in det andra perspektivet är intressant. Självupptaget, kaxigt, en försvarsmekanism - och ganska så originellt.
Som sagt, hon gör inte country, men är ändå inkluderad i Nashvilles musikscen och blir nominerad till priser, och uppträder, på amerikanska countrygalan. Det är i den myllan hon har sina rötter ändå, på något sätt. Och möjligen, möjligen, lät hon mer country i början, jag vet inte. Jag har inte lyssnat så mycket alls på hennes tre första skivor, bara snappat upp vissa låtar under åren som jag har gillat: "Breathe", "Love story", "Back to december"...
Det var när jag hörde "We are never ever getting back together" som jag kände att jag var tvungen att ta itu med hennes musik mer ordentligt. Så jag köpte senaste albumet "Red" och det är den skiva jag lyssnat överlägset mest på de senaste månaderna. En väldigt bra skiva. Trots att den har hela 16 låtar är det egentligen bara två som inte riktigt håller måttet, fjantiga "Stay" och söliga "Sad beautiful tragic". Det finns saker som irriterar, som att hon ofta återanvänder grepp i låtskrivandet och har någon slags klok uggla-ton i texterna (trots att hon bara är 23), men för mig är det överkomligt. Och jag gillar verkligen de tre spår som hon har gjort med Max Martin och Shellback, men produktionsmässigt känns de inte som en del av helheten. Men man köper det pga bra låtar.
För mig finns det något väldigt tilltalande i hennes berättande stil, i de stora känslorna hon använder. Det får mig att tänka på Belinda Carlisle, vissa grejer med Roxette och The Corrs, delvis Madonna kanske, "Need you know" med Lady Antebellum, "Hold on" med Wilson Phillips... Den lätt vemodiga, kommersiella popen, varav mycket kom på 80-talet och tidigt 90, där det finns en nostalgisk känsla som aldrig blir "tyck synd om mig" eller bitter. Ett slags syskon till new wave-kvinnorna fast utan den punkiga udden. Och jag tror inte att det är en slump att det är många kvinnor inblandade i den här sortens "livsbejakande" musik, det finns ett könsrollselement. Att det inte ansetts ok för kvinnor att göra känslomässiga låtar som drar åt "sitta med gitarr och tycka synd om sig själv" och det självhatiska, bittra, cyniska. Det har ansetts okvinnligt, det är liksom alldeles för patetiskt när en tjej gör så. Precis som att det inte är särskilt accepterat för en man att göra ultrakänslosam, utlevande och trängtande Belinda Carlisle-pop.
Det finns ju såklart undantag. Aimee Mann t ex är väl bland de mest bittra och cyniska låtskrivare som finns. Och som tur är känns det som att den här gränsen upplöses mer och mer. Jag tänker på artister som Lykke Li och El Perro Del Mar som inte har några problem med att framställa sig som deppiga och självömkande. Jag har verkligen inget generellt emot det som anses vara "tyck synd om mig"-musik, tvärtom, men jag tänker bara att det finns ett tydligt könsrollselement i att män varit överrepresenterade i den genren historiskt. Och att kvinnorna fått ta andra vägar. Att göra musik som kan vara tragisk, men som ändå på något sätt ser framåt eller åtminstone är i nuet.
Men det finns en rolig twist på det, i Taylor Swifts texter, som jag tänkt mycket på. Hon har själv sagt i intervjuer att hon ofta har en självbiografisk kärna i sina låtar, och där återkommer hon ofta till temat "du saknar mig", vilket ändå känns som en ganska outforskad del av kärlekstexter (det brukar vara tvärtom). Att hon sjunger om hur personen det tagit slut med förmodligen tänker mycket på henne, saknar henne, ångrar sig. Visst finns "jag saknar dig" med också, men faktumet att hon ofta tar in det andra perspektivet är intressant. Självupptaget, kaxigt, en försvarsmekanism - och ganska så originellt.
You Am I "Hourly, daily"
Jag lyssnade på en gammal favoritskiva i dag, "Hourly, daily" av You Am I (alltså, lyssnade på den fysiska cd-skivan, men den finns här också). Tänker att det är ett album som aldrig fick supermycket uppmärksamhet i Sverige så den kan väl vara värd några rader.
Minnet sviker mig ofta, men jag tror att jag köpte plattan under gymnasiet på en av de legendariska skivreorna som Åhléns och Domus i Östersund hade. Det var riktiga grisreor där man kunde hitta supermycket bra grejer för typ tjugi kroner styck. Och eftersom typen av musik man gillade inte var superpoppis i stan behövde man inte hänga på låset heller. Stod man där troget och bläddrade ett tag dök man alltid på någon guldklimp. Möjligen kan jag ha köpt albumet på någon av Skivhörnans reor, i så fall gick den nog på mer än en tjuga.
Det här är liksom en skiva som har varit med mig länge, hela mitt vuxna liv. En otroligt fin popskiva med ett band jag inte vet så mycket om, alls. De kommer från Australien och har släppt massa album, men jag har bara hört "Hourly, daily". Om man ska försöka beskriva musiken kan man ställa den mot Teenage Fanclub, som är ett ganska bra jämförelseobjekt. TFC:s musik är ju liksom så "plain", i ordets bästa bemärkelse. Om TFC har mer amerikansk powerpop i sig så är You Am I en mer brittisk variant. Mer modsiga, lite riffigt ibland, fler 7-ackord, mer brittisk snottyness, fast med en märkbar australiensisk dialekt. Och fler oväntade vändningar i ackorden och melodierna. Så där som kan vara lite störigt i början. Jag minns till exempel hur jag i början irriterade mig på Elvis Costello (som You Am I har likheter med) och hur han i mina öron alltid krånglade till det, inte alltid tog det väntade ackordet, kom med någon twist. Men sedan vande jag mig och efter ett tag lät hans musik också självklar, efter ett tag ville jag inte det på något annat sätt. Det var en vanesak, samma som med You Am I.
Och insprängt bland dängorna på "Hourly, daily" finns superfina ballader som titelspåret, "Heavy comfort", "Please don't ask me to smile" och "Who takes who home". Men huvudspåret för mig är nog ändå "If we can't get it together", ett sådant där tydligt exempel på när allt sitter ihop. Kongenialt heter det väl, känslan är samma i alla delar. Ackordföljden, mängden durackord kontra mollackord, BPM:et, texten, allt skickar ut ett budskap om vardagshopplöshet.
Minnet sviker mig ofta, men jag tror att jag köpte plattan under gymnasiet på en av de legendariska skivreorna som Åhléns och Domus i Östersund hade. Det var riktiga grisreor där man kunde hitta supermycket bra grejer för typ tjugi kroner styck. Och eftersom typen av musik man gillade inte var superpoppis i stan behövde man inte hänga på låset heller. Stod man där troget och bläddrade ett tag dök man alltid på någon guldklimp. Möjligen kan jag ha köpt albumet på någon av Skivhörnans reor, i så fall gick den nog på mer än en tjuga.
Det här är liksom en skiva som har varit med mig länge, hela mitt vuxna liv. En otroligt fin popskiva med ett band jag inte vet så mycket om, alls. De kommer från Australien och har släppt massa album, men jag har bara hört "Hourly, daily". Om man ska försöka beskriva musiken kan man ställa den mot Teenage Fanclub, som är ett ganska bra jämförelseobjekt. TFC:s musik är ju liksom så "plain", i ordets bästa bemärkelse. Om TFC har mer amerikansk powerpop i sig så är You Am I en mer brittisk variant. Mer modsiga, lite riffigt ibland, fler 7-ackord, mer brittisk snottyness, fast med en märkbar australiensisk dialekt. Och fler oväntade vändningar i ackorden och melodierna. Så där som kan vara lite störigt i början. Jag minns till exempel hur jag i början irriterade mig på Elvis Costello (som You Am I har likheter med) och hur han i mina öron alltid krånglade till det, inte alltid tog det väntade ackordet, kom med någon twist. Men sedan vande jag mig och efter ett tag lät hans musik också självklar, efter ett tag ville jag inte det på något annat sätt. Det var en vanesak, samma som med You Am I.
Och insprängt bland dängorna på "Hourly, daily" finns superfina ballader som titelspåret, "Heavy comfort", "Please don't ask me to smile" och "Who takes who home". Men huvudspåret för mig är nog ändå "If we can't get it together", ett sådant där tydligt exempel på när allt sitter ihop. Kongenialt heter det väl, känslan är samma i alla delar. Ackordföljden, mängden durackord kontra mollackord, BPM:et, texten, allt skickar ut ett budskap om vardagshopplöshet.
Pompeji
Jag läste precis "Pompeji" av Maja Lundgren, för andra gången. Åh, den är så rolig, och så smart. Apropå Lundgren skrev jag lite om "Myggor och tigrar" för länge sedan, det kan man läsa här. Eller ja, det handlade inte bara om den.
Det finns mycket man skulle kunna citera ur "Pompeji", jag blev mest sugen på ett stycke om kärlek. På något sätt känns det som ett syskon till Georg Simmel-citatet jag la upp på bloggen här. Simmels bit handlar ju egentligen mest om svartsjuka, men de delar samma känsla, tycker jag. Samma luttrade inställning. Att det här med kärlek, det är åt helvete!
Kärleken är inte rolig. Den är fruktansvärd, den är en usel plåga för människan under sol och måne. För knappt har två människor "fått" varandra, om de nu ens har den "turen", förrän de ska börja "lära känna" varandra, och då börjar ett besvär, ja ett enormt trassel helt enkelt. Det är som om man skulle gå vilse i någon annans psyke, och låta någon annan traska omkring i sitt eget. Då gäller det att ha mjuka fina fötter, för - ja herregud, vilken plåga. Och om det sen handlar om att lösgöra sig från en annan person, vilket då ibland blir oundvikligt eftersom människan är en varelse som det är omöjligt att begripa sig på, då gör det så ont att det egentligen är ett under att människor ger sig in i det från början. Att riva av plåster är ingenting mot att riva av en blues eller människa. Det säger jag er, älskade läsare, om ni kan undvika kärleken, så gör det.
Det finns mycket man skulle kunna citera ur "Pompeji", jag blev mest sugen på ett stycke om kärlek. På något sätt känns det som ett syskon till Georg Simmel-citatet jag la upp på bloggen här. Simmels bit handlar ju egentligen mest om svartsjuka, men de delar samma känsla, tycker jag. Samma luttrade inställning. Att det här med kärlek, det är åt helvete!
Kärleken är inte rolig. Den är fruktansvärd, den är en usel plåga för människan under sol och måne. För knappt har två människor "fått" varandra, om de nu ens har den "turen", förrän de ska börja "lära känna" varandra, och då börjar ett besvär, ja ett enormt trassel helt enkelt. Det är som om man skulle gå vilse i någon annans psyke, och låta någon annan traska omkring i sitt eget. Då gäller det att ha mjuka fina fötter, för - ja herregud, vilken plåga. Och om det sen handlar om att lösgöra sig från en annan person, vilket då ibland blir oundvikligt eftersom människan är en varelse som det är omöjligt att begripa sig på, då gör det så ont att det egentligen är ett under att människor ger sig in i det från början. Att riva av plåster är ingenting mot att riva av en blues eller människa. Det säger jag er, älskade läsare, om ni kan undvika kärleken, så gör det.
måndag 14 januari 2013
Akayism
När jag nyligen var hemma hos J. och H. såg jag ett akayism-klistermärke, eller om det var en bild av ett akayism-klistermärke, jag minns inte. Hade liksom glömt det där och kastades tillbaka. Minns ni Akay och akayism? Hen/det var stort när jag gick gymnasiet, tror jag. Att det var någon gammal graffitimålare som börjat med sin egen ism. Man såg de där klistermärkena överallt. Och Loesje! A4-posters som folk, oklart vilka, klistrade upp på elskåp och så. Samhällskritiska budskap undertecknade av den där mystiska Loesje. Och Banksy var poppis. Det här med politisk gatukonst verkar ha varit hett under andra halvan av 90-talet, eller när det nu var. Mitt minne är verkligen inte bra.
Dylan Moran
Det här med ståuppkomik är ju väldigt svårt, ofta blir det mycket sådär gäspigt provocerande, mycket knulla, mycket kukskämt plus politiskt inkorrekta grejer med flit för att chockera. Antingen det eller helt enkelt mesigt och tråkigt. Men en del är roligt. Jag gillar irländaren Dylan Moran, brukar kolla på hans ståuppshower på Youtube ibland, särskilt What it is. Har inte sett någon av tv-serierna han varit med i, men de ska visst vara rätt roliga också. För några år sedan intervjuade jag Dylan Moran, det var kul. Han verkade extremt trevlig.
tisdag 8 januari 2013
Popstäder
Jag tycker att vi ska prata lite om svenska städer och vad som utmärker (eller kanske mer utmärkte) deras musikliv. Och då tänker jag att vi koncentrerar oss på det som hänt under 90- och 00-talen, främst inriktat på "alternativ" pop och rock. Jag skriver några rader om några städer, spetsar till det rejält så att vi får fart och kommer igång. Sedan kan ni kommentera, göra tillägg och invändningar. Det blir väl kul.
Luleå - Hårdingarna (Bear Quartet, Fireside, Breach, Him Kerosene m fl)
Den nordligaste svenska staden med ett på riksplanet känt musikliv under 90-talet. Kanske just på grund av den "isoleringen", eller vad man nu vill kalla det, en tydlig "vi gör vad vi vill och skiter i allt"-framtoning. Konstnärliga män som samtidigt verkade fångna i diskursen om någon slags stereotyp norrbottnisk man. Texterna kunde vara blottande, visa på svaghet, men för att uppväga det: höljet hårt, inte röra en min, slå på disten.
Skellefteå - Drömmarna (Wannadies, This Perfect Day, Hardy Nilsson m fl)
Stor skillnad mot Luleå, i Skellefteå ville många av de alternativa banden skriva hits. Man ville bli störst i världen, spela på stora scener, upp i himlen. Pär Wiksten i Wannadies sa i nån intervju att "antingen kunde man spela hockey eller spela musik" och även om det såklart är en förenkling så säger den ganska mycket om mentaliteten. Man skulle till USA, antingen NHL eller Billboard. Hardy Nilsson sjöng om Amerika, Garp gjorde det också. Och Wannadies sjöng "Might be stars".
Umeå - De duktiga (Refused, Isolation Years, Perishers, Deportees, Komeda m fl)
Det verkar finnas ett starkt lutherskt ideal bland många band och artister i Umeå. Man ska vara duktig på att lira, samspelt, seriös. Musiken ses nästan som ett arbete och det arbetet ska utföras väl. En seriositet som väl togs till sin absoluta spets med hc:n och straight edge: total skärpning. Man hade oerhört svårt att tänka sig ett band som Isolation Years drängfulla på scen. Den tanken kändes inte alls omöjlig med Luleå-banden.
Östersund - Snällisarna (Hello Saferide, Vapnet, Autisterna, Penny Century m fl)
Texterna må ibland vara hårda, men de band och artister från Östersund som låtit tala om sig det senaste decenniet är väl kanske det närmsta Sverige kommit en DIY-twee-scen. Även om en stor skillnad mot de tre ovan nämnda städerna är att ingen av de riksbekanta akterna bodde kvar i Östersund när de började göra väsen av sig. Så att tala om en scen är kanske ljug, men det finns ju ändå likheter. Snäll musik, textfokus, 60-talsinfluenser, icketvånget att vara duktig på sitt instrument.
Göteborg - Överklassarna (Union Carbide, Stonefunkers, Broder Daniel, Bad Cash Quartet m fl)
Jag har liksom aldrig förstått det där, varför så många av de kända popparna och rockarna i Göteborg verkar komma från övre medelklass eller överklass. Särskilt när Göteborg traditionellt framställts som en arbetarstad. Kanske är det just precis därför. Aldrig har jag läst så mycket om pappor med statusjobb, och privatskolor, i popartiklar som när det handlat om gäng från Göteborg. Men det har ju burit frukt, särskilt med BD och de som följde: den här frustrerade existentialismen som kan följa på välstånd.
UPPDATERING:
Jag och J. började prata om ämnet och försökte komma på fler svenska städer med någon slags tydlig musikalisk profil/identitet. Det var svårt. Den enda stad vi egentligen fick fram något matnyttigt om var Växjö. Så jag lägger till den.
Växjö - De teatrala (The Ark, The Mo, Melody Club m fl)
Precis som i Skellefteå ville Växjö-poparna skriva hits och vara rockstjärnor, men de tog det liksom ett steg till. Om Ske-å är ett skrovmål är Växjö extra allt och plusmeny. Här är jante än mer minimerad och det är glamrock, musikalinfluenser, Jesuskomplex, knasiga kläder och frisyrer som 70-talet ringde om och ville ha tillbaka. För mig har det alltid verkat som att Växjö-poparna är glada människor som tycker det är kul att hålla på med musik.
Luleå - Hårdingarna (Bear Quartet, Fireside, Breach, Him Kerosene m fl)
Den nordligaste svenska staden med ett på riksplanet känt musikliv under 90-talet. Kanske just på grund av den "isoleringen", eller vad man nu vill kalla det, en tydlig "vi gör vad vi vill och skiter i allt"-framtoning. Konstnärliga män som samtidigt verkade fångna i diskursen om någon slags stereotyp norrbottnisk man. Texterna kunde vara blottande, visa på svaghet, men för att uppväga det: höljet hårt, inte röra en min, slå på disten.
Skellefteå - Drömmarna (Wannadies, This Perfect Day, Hardy Nilsson m fl)
Stor skillnad mot Luleå, i Skellefteå ville många av de alternativa banden skriva hits. Man ville bli störst i världen, spela på stora scener, upp i himlen. Pär Wiksten i Wannadies sa i nån intervju att "antingen kunde man spela hockey eller spela musik" och även om det såklart är en förenkling så säger den ganska mycket om mentaliteten. Man skulle till USA, antingen NHL eller Billboard. Hardy Nilsson sjöng om Amerika, Garp gjorde det också. Och Wannadies sjöng "Might be stars".
Umeå - De duktiga (Refused, Isolation Years, Perishers, Deportees, Komeda m fl)
Det verkar finnas ett starkt lutherskt ideal bland många band och artister i Umeå. Man ska vara duktig på att lira, samspelt, seriös. Musiken ses nästan som ett arbete och det arbetet ska utföras väl. En seriositet som väl togs till sin absoluta spets med hc:n och straight edge: total skärpning. Man hade oerhört svårt att tänka sig ett band som Isolation Years drängfulla på scen. Den tanken kändes inte alls omöjlig med Luleå-banden.
Östersund - Snällisarna (Hello Saferide, Vapnet, Autisterna, Penny Century m fl)
Texterna må ibland vara hårda, men de band och artister från Östersund som låtit tala om sig det senaste decenniet är väl kanske det närmsta Sverige kommit en DIY-twee-scen. Även om en stor skillnad mot de tre ovan nämnda städerna är att ingen av de riksbekanta akterna bodde kvar i Östersund när de började göra väsen av sig. Så att tala om en scen är kanske ljug, men det finns ju ändå likheter. Snäll musik, textfokus, 60-talsinfluenser, icketvånget att vara duktig på sitt instrument.
Göteborg - Överklassarna (Union Carbide, Stonefunkers, Broder Daniel, Bad Cash Quartet m fl)
Jag har liksom aldrig förstått det där, varför så många av de kända popparna och rockarna i Göteborg verkar komma från övre medelklass eller överklass. Särskilt när Göteborg traditionellt framställts som en arbetarstad. Kanske är det just precis därför. Aldrig har jag läst så mycket om pappor med statusjobb, och privatskolor, i popartiklar som när det handlat om gäng från Göteborg. Men det har ju burit frukt, särskilt med BD och de som följde: den här frustrerade existentialismen som kan följa på välstånd.
UPPDATERING:
Jag och J. började prata om ämnet och försökte komma på fler svenska städer med någon slags tydlig musikalisk profil/identitet. Det var svårt. Den enda stad vi egentligen fick fram något matnyttigt om var Växjö. Så jag lägger till den.
Växjö - De teatrala (The Ark, The Mo, Melody Club m fl)
Precis som i Skellefteå ville Växjö-poparna skriva hits och vara rockstjärnor, men de tog det liksom ett steg till. Om Ske-å är ett skrovmål är Växjö extra allt och plusmeny. Här är jante än mer minimerad och det är glamrock, musikalinfluenser, Jesuskomplex, knasiga kläder och frisyrer som 70-talet ringde om och ville ha tillbaka. För mig har det alltid verkat som att Växjö-poparna är glada människor som tycker det är kul att hålla på med musik.
måndag 7 januari 2013
Bra bok
Nu innan jul någon gång var jag på en grej på ABF-huset i Stockholm. Det skulle vara ett panelsamtal om Norrland och nyhetskroken, som vi journalister brukar säga, var Po Tidholms bok (som jag har skrivit om här). Han var med, det var även Elin Berge, fotograf från Västerbotten (tror jag iaf) som bland annat har gjort utställningen/fotoboken "Drottninglandet" som blev rätt uppmärksammad för några år sedan. Drottninglandet är ju delen av södra Lappland/Västerbottens län där några samhällen är uppkallade efter gamla drottningar: Vilhelmina, Dorotea, Fredrika. Berge hade fotat thailändska kvinnor som har blivit ihop med svenska män och flyttat dit, tror det främst gäller i och kring Fredrika. Frida Hyvönen gjorde musik till utställningen om jag inte minns fel.
Den tredje paneldeltagaren var Madeleine Eriksson, också västerbottning, som forskar i kulturgeografi på Umeå universitet. Hon var med för att hon, bland annat, skrivit en doktorsavhandling som heter "(Re)producing a periphery - Popular representations of the Swedish North" och ja, den handlar om just det. Populära representationer och stereotyper av Norrland och norrlänningar. Jag blev jävulskt peppad och tänkte köpa avhandlingen/boken efter samtalet, men då var den slut. Bummer. Men jag mejlade till Eriksson och frågade om jag kunde köpa den direkt av henne. Då skickade hon den till mig, gratis. Så snällt, så bra!
Nu har jag läst boken och den var väl ungefär bland det bästa jag läst i fackboksväg. Eftersom jag är sjukt intresserad av ämnet har det här liksom varit drömboken jag väntat på: en bok som undersöker det jag skrivit om i Tidholm-texten och här, fast på ett systematiskt och akademiskt och bättre vis. Eriksson har delat upp sin studie i fyra: en där hon analyserar texter om de norrländska länen som publicerats i DN, en där hon går igenom filmen "Jägarna" och dessutom tar upp hur den, trots fiktion, har använts i samhällsdebatt som exempel för hur det "verkligen är", den tredje biten handlar om hur Norrland och norrlänningar framställs i reklam för Norrlandsmejerier och Norrlands Guld, och också hur kommuner försöker marknadsföra/sälja sig, fjärde avsnittet är intervjuer med personer som antingen kommer från, eller bor i, länen Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland. Samtal om geografisk identitet, kan man säga.
För det är ju så, att människor som kommer från Norrland alltid måste förhålla sig till den härskande stereotypen av regionen och de som bor där, något som inte svealänningar och götalänningar behöver. Där är alltid klichén mer geografiskt specifik: värmlänningen, smålänningen, göteborgaren. Och när jämten eller norrbottningen tvingas förhålla sig till regionsstereotypen kan den smitta av sig litegrann på identiteten, Eriksson kallar det för "internal other". Det finns motstånd, försök att ta tillbaka begreppen och ladda dem med stärkande nnehåll: människor kan kalla sig för "stolta norrlänningar", det säljs t-shirtar och pins där det står "I love Norrland". Men orden/ramarna är ju redan satta, redan bestämda av någon annan.
Som verktyg för analyserna använder Eriksson, till exempel, teorier om postkolonialism och orientalism för att visa hur Norrland och norrlänningen görs till "det andra"/"den andre", en stereotypisering som liksom både förnedrar och hyllar. Människorna är tröga, omoderna, macho - men samtidigt lugna, trygga och äkta. Regionen likställs med utflyttning, likställs med glesbygd, trots att städer som Luleå, Piteå, Skellefteå, Umeå, Sundsvall och Östersund finns. Utflyttningen drabbar främst inlandskommunerna och inte Norrland som helhet, skriver Eriksson, och även där finns det ju variationer (som hon inte tar upp). Jag tänker mig t ex att Östersund, Åre och Kiruna har det lättare än exempelvis Strömsund och Sorsele.
Allt detta samtidigt som tidens anda gått från "Hela Sverige ska leva" till "Hela Sverige ska generera tillväxt". Det manifesteras, bland annat, löjligt tydligt genom att Glesbygdsverket lagts ner och blivit Tillväxtverket. Då kan glesbygden (när många använder ordet "glesbygd" menar de egentligen Norrland) tacksamt göras till den andre: en symbol för arbetslöshet, parasiterande, bidragstagande, det traditionella - som en total motsats till "urban tillväxt". Ett krus man kan fylla med allt man vill att "det moderna Sverige" inte ska vara.
Och myterna försöker Eriksson krossa på löpande band, eller åtminstone problematisera: majoriteten av människorna i Norrland stannar kvar, det handlar inte om en massflykt. Det handlar om unga människor i mindre kommuner som flyttar till större städer - något som sker i hela Sverige. Jag vet inte om det bor färre människor i Norrland nu jämfört med för 100, 50, 20 eller 10 år sedan. Förmodligen inte. Till exempel växer ju vissa av städerna. Det sker heller ingen massflykt av kvinnor, Eriksson kan backa upp det med fakta. Och när det gäller bilden av Norrland som ett fäste för traditionalism och intolerans visar undersökningar (av bland annat RFSL) att invandrare och homosexuella som bor i Norrland inte känner sig mer dåligt behandlade än sina likar i andra delar av landet, snarare tvärtom.
I början av boken finns ett stycke som jag tyckte var så himla bra, det är egentligen inte representativt för boken som helhet, det är liksom inte en sammanfattning eller så. Det handlar snarare om det jag skrev om här. Hur många vita svenskar har svårt att våga möta sina egna fördomar och rädslor och i stället för att försöka se sina egna mörka sidor och den strukturella samhälleliga diskrimineringen lägger allt icke önskvärt på Sverigedemokrater och "oupplysta bönder". Jag tänkte på det när "alla" skulle dela artikeln av Johannes Anyuru på Twitter och Facebook. Attityden var liksom "Läs! Det här är viktigt!", det var viktigt för andra att läsa, de som man delade artikeln till. Själv var man redan upplyst, man var "färdig". Och det trots att Anyurus hela poäng var en uppmaning till eftertanke och självrannsakan: i det vita Sverige är rasisten alltid någon annan, skriver han. Då fattar man hur djupt självbilden av det maximalt toleranta Sverige sitter.
Since the 1950s, Sweden has successfully marketed its image as a progressive and modern nation where equality persists, and racism, sexism, class boundaries and other conflicts are long gone. Yet a growing number of researchers on Swedish inequalities have started to seriously contradict these taken-for-granted facts. Research on Swedish racism shows how undesirable traits, such as sexism, racism, and dependency on welfare, are edited out of the national identity and projected onto racialized immigrants and the working class.
Den tredje paneldeltagaren var Madeleine Eriksson, också västerbottning, som forskar i kulturgeografi på Umeå universitet. Hon var med för att hon, bland annat, skrivit en doktorsavhandling som heter "(Re)producing a periphery - Popular representations of the Swedish North" och ja, den handlar om just det. Populära representationer och stereotyper av Norrland och norrlänningar. Jag blev jävulskt peppad och tänkte köpa avhandlingen/boken efter samtalet, men då var den slut. Bummer. Men jag mejlade till Eriksson och frågade om jag kunde köpa den direkt av henne. Då skickade hon den till mig, gratis. Så snällt, så bra!
Nu har jag läst boken och den var väl ungefär bland det bästa jag läst i fackboksväg. Eftersom jag är sjukt intresserad av ämnet har det här liksom varit drömboken jag väntat på: en bok som undersöker det jag skrivit om i Tidholm-texten och här, fast på ett systematiskt och akademiskt och bättre vis. Eriksson har delat upp sin studie i fyra: en där hon analyserar texter om de norrländska länen som publicerats i DN, en där hon går igenom filmen "Jägarna" och dessutom tar upp hur den, trots fiktion, har använts i samhällsdebatt som exempel för hur det "verkligen är", den tredje biten handlar om hur Norrland och norrlänningar framställs i reklam för Norrlandsmejerier och Norrlands Guld, och också hur kommuner försöker marknadsföra/sälja sig, fjärde avsnittet är intervjuer med personer som antingen kommer från, eller bor i, länen Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland. Samtal om geografisk identitet, kan man säga.
För det är ju så, att människor som kommer från Norrland alltid måste förhålla sig till den härskande stereotypen av regionen och de som bor där, något som inte svealänningar och götalänningar behöver. Där är alltid klichén mer geografiskt specifik: värmlänningen, smålänningen, göteborgaren. Och när jämten eller norrbottningen tvingas förhålla sig till regionsstereotypen kan den smitta av sig litegrann på identiteten, Eriksson kallar det för "internal other". Det finns motstånd, försök att ta tillbaka begreppen och ladda dem med stärkande nnehåll: människor kan kalla sig för "stolta norrlänningar", det säljs t-shirtar och pins där det står "I love Norrland". Men orden/ramarna är ju redan satta, redan bestämda av någon annan.
Som verktyg för analyserna använder Eriksson, till exempel, teorier om postkolonialism och orientalism för att visa hur Norrland och norrlänningen görs till "det andra"/"den andre", en stereotypisering som liksom både förnedrar och hyllar. Människorna är tröga, omoderna, macho - men samtidigt lugna, trygga och äkta. Regionen likställs med utflyttning, likställs med glesbygd, trots att städer som Luleå, Piteå, Skellefteå, Umeå, Sundsvall och Östersund finns. Utflyttningen drabbar främst inlandskommunerna och inte Norrland som helhet, skriver Eriksson, och även där finns det ju variationer (som hon inte tar upp). Jag tänker mig t ex att Östersund, Åre och Kiruna har det lättare än exempelvis Strömsund och Sorsele.
Allt detta samtidigt som tidens anda gått från "Hela Sverige ska leva" till "Hela Sverige ska generera tillväxt". Det manifesteras, bland annat, löjligt tydligt genom att Glesbygdsverket lagts ner och blivit Tillväxtverket. Då kan glesbygden (när många använder ordet "glesbygd" menar de egentligen Norrland) tacksamt göras till den andre: en symbol för arbetslöshet, parasiterande, bidragstagande, det traditionella - som en total motsats till "urban tillväxt". Ett krus man kan fylla med allt man vill att "det moderna Sverige" inte ska vara.
Och myterna försöker Eriksson krossa på löpande band, eller åtminstone problematisera: majoriteten av människorna i Norrland stannar kvar, det handlar inte om en massflykt. Det handlar om unga människor i mindre kommuner som flyttar till större städer - något som sker i hela Sverige. Jag vet inte om det bor färre människor i Norrland nu jämfört med för 100, 50, 20 eller 10 år sedan. Förmodligen inte. Till exempel växer ju vissa av städerna. Det sker heller ingen massflykt av kvinnor, Eriksson kan backa upp det med fakta. Och när det gäller bilden av Norrland som ett fäste för traditionalism och intolerans visar undersökningar (av bland annat RFSL) att invandrare och homosexuella som bor i Norrland inte känner sig mer dåligt behandlade än sina likar i andra delar av landet, snarare tvärtom.
I början av boken finns ett stycke som jag tyckte var så himla bra, det är egentligen inte representativt för boken som helhet, det är liksom inte en sammanfattning eller så. Det handlar snarare om det jag skrev om här. Hur många vita svenskar har svårt att våga möta sina egna fördomar och rädslor och i stället för att försöka se sina egna mörka sidor och den strukturella samhälleliga diskrimineringen lägger allt icke önskvärt på Sverigedemokrater och "oupplysta bönder". Jag tänkte på det när "alla" skulle dela artikeln av Johannes Anyuru på Twitter och Facebook. Attityden var liksom "Läs! Det här är viktigt!", det var viktigt för andra att läsa, de som man delade artikeln till. Själv var man redan upplyst, man var "färdig". Och det trots att Anyurus hela poäng var en uppmaning till eftertanke och självrannsakan: i det vita Sverige är rasisten alltid någon annan, skriver han. Då fattar man hur djupt självbilden av det maximalt toleranta Sverige sitter.
Since the 1950s, Sweden has successfully marketed its image as a progressive and modern nation where equality persists, and racism, sexism, class boundaries and other conflicts are long gone. Yet a growing number of researchers on Swedish inequalities have started to seriously contradict these taken-for-granted facts. Research on Swedish racism shows how undesirable traits, such as sexism, racism, and dependency on welfare, are edited out of the national identity and projected onto racialized immigrants and the working class.
lördag 5 januari 2013
Kändisar äter mat och pratar om sig själva
Jag är verkligen inte den första som gör den här spaningen, men känner att jag behöver rasa av mig lite. För nu måste trenden med tv-program där idén är "kändisar äter mat tillsammans och pratar om sig själva" fan få ett slut. Jag är så fruktansvärt spyless. Stjärnorna på slottet, Sommarpratarna, Så mycket bättre...
Senast i raden är en serie med Mia Skäringer som ska gå på TV4. Jag såg en trailer nyligen och det verkar vara som vanligt: ett gäng kändisar träffas och äter mat, myser, skrattar och pratar om sig själva. Kan även tänka mig att de kommer berätta något "mörkt", typ om en traumatisk händelse i barndomen, om nån man kände som dog, kanske haft problem med spriten. Dramaturgin kräver det. De andra kändisarna börjar gråta och då blir det närbild. Tittarna gråter också. Det är bra tv.
Senast i raden är en serie med Mia Skäringer som ska gå på TV4. Jag såg en trailer nyligen och det verkar vara som vanligt: ett gäng kändisar träffas och äter mat, myser, skrattar och pratar om sig själva. Kan även tänka mig att de kommer berätta något "mörkt", typ om en traumatisk händelse i barndomen, om nån man kände som dog, kanske haft problem med spriten. Dramaturgin kräver det. De andra kändisarna börjar gråta och då blir det närbild. Tittarna gråter också. Det är bra tv.
fredag 4 januari 2013
Den försåtliga allsången
Mattias Alkberg har gjort en ny låt, "Skända flaggan" heter den. Eller ja, Mattias Alkberg Begravning om man ska vara petnoga. Låten fanns här förut, men är nu borttagen. Anyhoo, i andra refrängen sjunger Matti "jag skriver kuken på svenska flaggan". Jag vet inte om det betyder att han, privatpersonen Mattias Alkberg, gör det, bildligt. Eller om han spelar rollen av en person som gör det. Kanske både och. Det kan hända att låten har ett budskap, eller snarare flera. Det är en ganska svårtolkad text. Flera olika perspektiv kommer till tals. I början verkar berättaren vara en kung. Plus att allt såklart också refererar till Carl Johan de Geers tavla.
Men det var inte det jag skulle skriva om ejengklien. "Skända flaggan" är framför allt en väldigt svängig låt med catchy melodi. Den är lätt att få på hjärnan, en låt man ibland börjar nynna och sjunga på. Vilket jag gjorde i går när jag var på mataffären. Plötsligt insåg jag vid pastahyllan att jag gick runt och sjöng "jag skriver kuken på svenska flaggan" rätt högt, bland massa folk. Liksom både könsord och en handling som av en del kan ses som kontroversiell. Grejen var ju att jag inte gjorde det för att provocera eller uppvigla. Jag började bara omedvetet sjunga på en svängig låt, tänkte inte riktigt på innehållet och slogs sedan av det i efterhand. Den försåtliga allsången. Lyssnaren görs liksom till "medbrottsling", det är ett ganska roligt låtskrivargrepp.
Alkberg gjorde ju något liknande med "Fyllskalle", en trallvänlig refräng där man tvingades in i en roll om man sjöng med. Den som sjung ne, hen e ne.
Men det var inte det jag skulle skriva om ejengklien. "Skända flaggan" är framför allt en väldigt svängig låt med catchy melodi. Den är lätt att få på hjärnan, en låt man ibland börjar nynna och sjunga på. Vilket jag gjorde i går när jag var på mataffären. Plötsligt insåg jag vid pastahyllan att jag gick runt och sjöng "jag skriver kuken på svenska flaggan" rätt högt, bland massa folk. Liksom både könsord och en handling som av en del kan ses som kontroversiell. Grejen var ju att jag inte gjorde det för att provocera eller uppvigla. Jag började bara omedvetet sjunga på en svängig låt, tänkte inte riktigt på innehållet och slogs sedan av det i efterhand. Den försåtliga allsången. Lyssnaren görs liksom till "medbrottsling", det är ett ganska roligt låtskrivargrepp.
Alkberg gjorde ju något liknande med "Fyllskalle", en trallvänlig refräng där man tvingades in i en roll om man sjöng med. Den som sjung ne, hen e ne.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)