"Norrland" av Po Tidholm

Jaha, nu har jag till sist läst "Norrland" av Po Tidholm och tänkte försöka skriva något om den. Känns svårt. Jag kan i alla fall börja med att länka till en grej jag skrev för länge sedan, den sammanfattar rätt mycket av det Tidholm skriver om. Hans bok är alltså en samling av tidigare publicerade texter, drygt hälften är tagna från Dagens Nyheter. 

Jag är rätt tveksam till begreppet "Norrland" och jag brukar ofta tjata om att jag är det. Det har blivit en käpphäst, jag börjar bli less på mig själv. Precis som Po Tidholm ser jag det som maktens namn på Sveriges norra halva. Men inte bara det, jag ser det som okunskapens och fördomens namn. Min känsla är att majoriteten av alla som använder begreppen "Norrland" och "norrlänning" inte har en aning om vad fan de pratar om. Det är personer som inte skulle kunna nämna namnet på ett enda norrländskt landskap och som blandar ihop Örnsköldsvik och Östersund. Och som inte ens skäms för det. I Sverige är det totalt socialt accepterat att inte veta någonting om Norrland. Men att inte veta var Bondegatan ligger är ju ultrapinsamt. Något som också manifesteras i Po Tidholms bok, i reportaget "Historien om de samiska jeansen” där miljön ”Jänsmässholmen i norra Jämtland” i ett huj byts till ”kontoret på Kungsholmen” (att nämna staden verkar inte nödvändigt).

Just därför, att "Norrland" är maktens och okunskapens ord, har jag svårt att förstå varför Po Tidholm är så förtjust i att använda det. Särskilt eftersom han vill utgöra en motmakt och sprida kunskap. Han verkar förstå begreppets problematik, men tycker ändå att det har ett berättigande. I en intervju jag hörde med honom talade han dessutom om att det vore positivt ifall unga människor från Lappland, Norrbotten, Västerbotten, Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Härjedalen, Hälsingland och Gästrikland kände en "norrländsk identitet". Och det ryggade jag instinktivt tillbaka för. Men han har ju en poäng också. Att det kanske krävs en gemensam identitet och en kraftsamling av människorna i de norrländska landskapen för att något ska hända, för att rättvisa ska skipas. Det finns ju onekligen en viss gemensam erfarenhet, en viss gemensam historia. Då blir "Norrland" ett begrepp att samlas kring.

Jag är inte riktigt konsekvent själv heller, gud nej. Även om jag aldrig kallar mig själv för "norrlänning" (möjligen "östersundare" eller "jämte") känner jag ändå en större samhörighet med människor från Norrlandslandskapen än någon från typ Blekinge eller Sörmland. Tänker liksom att de "vet hur det är", vad det nu är. Att man liksom inte fått så mycket gratis. Jag är också avundsjuk på, och känner mig underlägsen gentemot, människor som vuxit upp norr om mig, jag tycker de är tuffare. Ju längre upp, desto bättre. Och inlandet är mäktigare än kusten. Vid kusten finns det hav och städer, det är mycket lättare där, mer sellout. Samhörigheten gäller liksom både fysiska personer jag känner OCH på ett abstrakt plan. Ibland är den enkelriktad. Jag har ju träffat folk från Norrbotten som säger att Jämtland inte hör till Norrland. De vill inte vara i samma lag som mig. Det spelar ingen roll att jag har fakta på hand, att Jämtland objektivt hör till Norrland. För dem är Norrland mer en "känsla" och känslor kan man inte motbevisa. Då blir det någon slags machokukmätning, vem som är mest Norrland. Och det tycker jag är supertöntigt. Men jag kan ÄNDÅ inte låta bli att bli imponerad när jag träffar någon från till exempel Kiruna eller Tornedalen. Löjligt kanske, men så är det.

Jag tycker det finns romantiserande drag i Po Tidholms texter, att han själv vill mytologisera Norrland. När han skriver om hur det var bättre förr, om raggarnas rockabillykvällar, om naturen. I samma intervju jag nämnde tidigare berättar han att han kände sig som en "amatörnorrlänning" för att han inte bytt till vinterdäck när det var halt ute. Han vill liksom hålla liv i det där, samtidigt som han vill sprida kunskap. Även i det negativa blir det liksom romantiserande ibland, klyschigt. Han irriterar sig på hur Norrland framställs i film och tv och samtidigt vet jag inte hur många gånger han skriver om småstäder där "skyltfönster gapar tomma". Kanske är det bara en gång, men det är en gång för mycket. Även om det är sant så får man bara inte skriva just den meningen.

Ibland är det svårt att veta om han verkligen tycker det han skriver eller om han anpassar sig för att blidka Dagens Nyheter-läsarens färdiga föreställning av vad "Norrland" ska vara. Kanske både och. När han flera gånger beskriver Edsbyn som en "håla" (som ju är ett extremt negativt laddat ord) i en DN-artikel är det som att han båda pissar på samhället och tycker det är lite sådär gött med hålor. Han lägger det till och med hos ortsborna själva, "att känna stolthet över sin håla". Byn Kaxås i Jämtland beskrivs som "bortglömd". Bortglömd, av vilka? Har Kaxås någonsin varit känt, på riksplanet? 

Och ibland blir det väldigt svepande:

Människor som utbildat sig får samtidigt stora sociala behov. De vill ha möjligheter att utvecklas. De vill umgås med och vara i samma miljö som likasinnade. Egentligen är det ganska enkla behov människorna har: De vill kunna konsumera, äta god mat och roa sig. Och helst vill de möta andra människor som gör samma sak samtidigt.

På den svenska landsbygden sker saker i ett annat tempo, och ofta av en helt annan anledning än i stan. Det finns ett slags stillsamt medgivande till allt som sker. Man godtar även negativa förändringar, som vore de oundvikliga.

Gud, nu låter det som att jag sågar boken totalt. Som att jag enbart riktar in mig på detaljerna som stör och missar helheten. Det är inte rättvist av mig. Jag håller ju med om det mesta i boken. Det är bara väldigt lätt att snöa in på det som irriterar i stället för att formulera förtjänster. Till att börja med är ju Po Tidholm en av få skribenter med utrymme i riksmedier som verkligen skriver om vad som händer i norra halvan av Sverige. Han har gjort det envist, trots att intresset oftast inte varit direkt kokhett. Och han ryggar inte för problemen som finns, nackdelarna, kritiken. Man slipper den där käcka kommunpolitikerinställningen om att ”vara positiv och se framåt”. Att han kan kritiskt granska skogsbruket och vattenkraften och inte bara se det som arbetstillfällen (inte särskilt många arbetstillfällen i vår högindustriella tid, dessutom). Och att han ifrågasätter turismen som räddningen.

Mycket av texternas innehåll känner jag igen, både fakta- och tankemässigt. Det är mest en bok som ger mig vatten på min kvarn, mer än något nytt. Jag skulle vilja att de som vet mindre än jag läste den och eftersom okunskapen är monumental är det nog bra att boken levererar ett "grundtankegods". Götalänningar, svealänningar, kanske även unga norrlänningar ska läsa. Men risken är att ingen kommer göra det. Ingen bryr sig ju om Norrland, tyvärr. Solidariteten är minimal. Norrland är inte riktigt en del av Sverige, inte riktigt en del av ett "vi". När riksmedier rapporterar är det som om en korrespondent gör det från ett annat land. Orkar man ens bli arg längre? Mikael Niemi säger i det här reportaget att han mest vill skratta åt allt.

Men en del kunskapsluckor har jag såklart, en del saker i boken är nya för mig, visst hajar jag till ibland. Som av de texter som behandlar skogsbruket. Ett ämne jag inte varit särskilt insatt i och här får lära mig mycket om, till exempel hur lite gammskog det egentligen finns kvar i Sverige. Och reportagen om hur hamburgerkedjan Max blev till, vykorten från Hallens foto, resan längs Ljusnan, de inflyttande holländarna och tomtekommersen i Rovaniemi är fantastisk läsning. Historier som är intressanta oavsett var de utspelar sig. Och det kan vara ganska skönt ibland, att geografin inte alltid är i förgrunden. 

Det är väldigt mycket män. Jag undrar var kvinnorna är, var samerna är (de finns med i ett fåtal texter). I en text skriver Tidholm att han medvetet undvikit samerna. Det är för komplext att skriva om, man hamnar nästan alltid snett. Fair enough. Men kvinnorna då?

Kanske skulle nämna att bokens omslag är väldigt fint, tecknat av Dennis Eriksson. I bokens mitt finns dessutom några riktigt vackra färgfoton som höjer upplevelsen. Och innehållet känns omsorgsfullt redaktörat och det finns typ inga stavfel.  Det är en hel del stycken och liknande formuleringar som överlappar varandra texterna emellan. Vilket inte är särskilt konstigt eftersom de är publicerade under en lång tidsperiod och i flera olika tidningar. Men kanske hade några texter kunnat plockas bort för att slippa överflödighetskänslan. Samtidigt är det ingen stor grej.

Jag är rädd för att ingen kommer bry sig, även denna gång. Ändå hoppas jag att den här boken ska kunna sätta igång någonting, oklart vad.