Metadebattinlägg

Jag var och drack öl med några vänner i förra veckan och vi pratade om ditt och datt. En grej som var aktuell då var det som på Twitter kallades för #tintingate (ständigt dessa gates...). Och jag sa: "Orkar vi prata om det här med Tintin?" Och alla bara: "NEEEJ!" För det var så vi kände. Vi var redan less på ämnet och debatten kändes sådär töntig som bara en twittersk debatt kan göra. Men sedan pratade vi lite grann om det i alla fall.

Det handlade ju alltså om att DN hade haft en artikel där de intervjuade Behrang Miri som leder arbetet med utvecklingen av Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, i Stockholm. I intervjun sa Miri att seriealbumen med Tintin hade tagits bort från biblioteket Tiotretton i Kulturhuset, ett bibliotek som vänder sig till barn och ungdomar. Anledningen, enligt Miri, var att böckerna har rasistiska inslag. Den som läser DN-artikeln kan få intrycket av att Tintin har tagits bort helt från huset, vilket inte stämmer. Böckerna fanns kvar på Serieteket som ligger i samma byggnad.

Jag som själv har läst Tintin asmycket vet ju såklart att det som Miri säger stämmer. Och det här är inget nytt direkt. Att Tintin i Kongo är rasistisk har det rått konsensus om i flera decennier. "Alla" vet det. Vi vet också att Tintin i Sovjet ger en bild av ryssar som tokiga bombkastare, att Tintin i Amerika porträtterar nordamerikanska indianer som idioter och de vita amerikanerna som antingen gangsters eller hänsynslösa kapitalister och att det finns uppenbart antisemitiska inslag i en tidig version av Den mystiska stjärnan. Det är ju särskilt de tidigaste albumen som är mest stötande. Hergé blev mer upplyst ju äldre han blev, verkar det som. Och det här har det skrivits mycket om! De osmakliga bilderna som sänds ut i en del Tintin-album, historiska kopplingar till tiden och platsen serierna skapades på och också Hergés personliga liv och ideologi. Eller brist på ideologi, kanske man ska säga. Oftast får man bilden av honom som en person som bara ville göra sina serier och att han anpassade sig till det som var normen just då, för att blidka makten och majoriteten. En fegis skulle man kunna säga, om man vill. Det här var en parentes.

DN satte den här grejen på framsidan av tidningen (var det rimlig nyhetsvärdering?) och sedan tog det fart som fan på de så kallade sociala medierna, med vilket man väl oftast menar Facebook och Twitter. Jag märkte det själv, det skrevs och retweetades något jävulskt. Och upprördheten var enorm! Folk var fullkomligt rasande! Jag tror till och med att orimligt starka ord som "bokbål" och "censur" nämndes. Rör inte vår Tintin! Jag hade verkligen svårt att relatera till denna otroliga ilska, ta inte i så ni spricker liksom. Eftersom reaktionen var så fruktansvärt stark undrade jag om en del hade tagit borttagandet av Tintin personligt? Typ, "jag tycker Tintin är jättebra, jag läste Tintin när jag var liten och jag har minsann inte blivit rasist". Sedan fanns det också några som höll med Behrang Miri, men enligt vad jag kunde bedöma var de avsevärt färre i antal.

Senare under samma dag var det såklart flera medier som rapporterade om den här nyheten i DN:s kölvatten, och jag antar att flera kryddade den med tillägget att det hade lett till "starka reaktioner på de sociala medierna". För så brukar det gå till nämligen, att man gärna brukar vilja nämna det. Den massiva kritiken mot Behrang Miris beslut ledde sedan till att han och Kulturhuset backade och tog tillbaka Tintin till Tiotretton. Så då var allt bra, eller? Nja, det kändes ju inte riktigt så.

Seriealbumen fanns hela tiden kvar på Serieteket, som ligger alldeles bredvid Tiotretton. Skillnaden är att Serieteket vänder sig till vuxna. Det var alltså inte så att böckerna skulle försvinna helt från Kulturhuset. Dessutom kan det ju finnas en poäng i att små barn, med föräldrar från afrikanska länder, som sitter och bläddrar i serierna inte ska behöva se hur ”de” porträtteras i Tintin i Kongo. Jag vet inte om just det albumet fanns på Tiotretton, det är inte så viktigt egentligen, jag använder det mer som ett exempel. Och visst, då kanske argumentet kommer, ”men då ska man väl inte stanna där, då ska man väl rensa ut allt det 'dåliga' isåfall, och vad blir kvar då?” Jo visst, men serier är ett väldigt direkt medium, det är bilder som går direkt in. Det finns en POÄNG där som åtminstone är värd att diskutera på ett vettigt sätt. En kan till exempel tänka in sig själv i situationen: Jag är ett barn som har flyttat/flytt till ett nytt land (eller växer upp i ett land som mina föräldrar flyttat till) och går till bibblan för att läsa serier, och där kan jag se riktiga skitbilder av "mig". Jag vet inte hur jag skulle kunna förstå det, som barn, och hur jag skulle se på landet jag bor i. Jag skulle nog definitivt behöva prata med någon vuxen om det. Det kanske inte är superviktigt att alla tiders rasistiska kultur måste vara tillgänglig för alla överallt.

Det är också viktigt att skriva att Behrang Miris beslut inte handlade om någon censur, som de mest upprörda verkade hävda. Det hade varit censur om Sveriges riksdag hade bestämt att alla Tintin-album skulle förbjudas, att inga bibliotek skulle få ha dem och att inga människor fick äga dem. DET är censur. Här handlade det om en enskild chef på ett enskilt bibliotek som gjorde ett urvalsbeslut, vilket är hans jobb. Han gjorde det på ideologiska/moraliska grunder och visst, det kan man diskutera, men att göra urval är hans jobb. Tiotretton kan omöjligen ha alla böcker som finns i världen.

Ungefär samma sak hände ju när Henrik Zipsane, chefen för Jamtli (länsmuseet i Östersund) valde att inte låta Lars Vilks ställa ut där. Anledningen var uttalanden som Vilks hade gjort i samband med att han skulle till en antimuslimsk konferens i USA och Zipsane tyckte att de rimmade illa med de humanistiska värderingar som Jamtli beslutat att ha. Om du klickar på länken kan du höra honom berätta om det. Han är ytterst ansvarig för den konst som visas på Jamtli och han tog därför ett utgivarbeslut, baserat på museets ideologiska/moraliska policy. Och visst, det kan man också diskutera. Men kom fan inte och prata om censur! Det är ohederligt. Det går inte att säga att Vilks yttrandefrihet är kränkt, han kan ju fortfarande tycka precis vad han vill (och skriva det på sin blogg om han känner för det). Men det betyder inte att Jamtli måste visa konst som går stick i stäv med deras policy. Inte konstigare än att en tidning inte publicerar alla texter och insändare som kommer in. Det handlar om urval och ansvar.

Vem pratar om #tintingate nu förresten? Någon? Känns inte så,  nu är det nya, heta ämnen på gång, till exempel Ikea:s katalog i Saudiarabien, där Ikea bland annat hade retuscherat bort en kvinna. Anledningen var väl att slippa stöta sig med regimen i landet. Händelseförloppet blev exakt detsamma som när det gäller Tintin. 1. Nyheten kommer. 2. Folk reagerar: WÖÖÖ! 3. De ansvariga backar. En nyhet som möjligen hade kunnat vara ett frö till vettiga debatter, om till exempel hur kvinnor egentligen har det i Saudiarabien (och i andra länder med för den delen) och hur mycket moraliskt ansvar företag ska ta i sin verksamhet. Väldigt intressanta frågor som vi förmodligen inte kommer komma fram till eftersom allt fastnar i den här gate-logiken. Och, ett sidospår: Jag kanske är cynisk, men hur förbannat naiva är människor? Fattar man inte att företag i första hand vill tjäna pengar och struntar rätt så mycket i resten? Vakna upp och lukta på kaffet, liksom. Och hur mycket skulle regimen i Saudiarabien bry sig om Ikea "sa till på skarpen"? Jag bjuder på många retoriska frågor nu!

Samma logik har det varit när Jens Ganman kommenterade Liv Strömquists utseende i en recension eller när Stina Wirsén kom med sin film Liten skär och alla små brokiga. Det känns som att det finns tusen exempel till. En kvinna som heter Brit Stakston skrev om det här på SVT Debatts hemsida. Jag håller kanske inte med om allt, men jag tyckte hon satte fingret på en del grejer ganska bra. Är det bra och rimligt att en grej som Twitter har så mycket inflytande över medierapporteringen som det faktiskt har?

Ibland tycker jag att nyheten som det blir en "gate" av är en skitgrej i sig, ibland tycker jag att det bara är den efterföljande debatten som är dålig. Eller, jag vet inte, kanske är nyheten viktig och relevant, men skitdebatten liksom smutsar av sig så att ALLT blir skit. Det känns som att många debatter som förs i dag inte bottnar på marken, i verkligheten. Att det pratas om saker som inte spelar så stor roll och som de flesta människor inte bryr sig i. Jag kan nästan bli konspiratorisk: Vem tjänar på att vissa nyheter, på ett godtyckligt sätt, blir stora diskussionsfrågor och tar upp vår tid och skymmer sikten för de stora problemen och de riktiga bad guys? Och nästa vecka är det något nytt gate, helt separat från det som var veckan innan. Det blir så fragmentariskt, det blir svårt att greppa verkligheten. Jag vet inte, borde vi prata om fattigdom, orättvisor, krig, ojämlikhet. Kanske till och med GÖRA något. 

Twitter är hursomhelst ett skitmedium för debatt, vilket till stor del beror på formen i sig. Hur vettigt kan det bli på 140 tecken? Då är det typ bättre att bara skriva könsvitsar som Peter Apelgren, då kanske någon blir glad i alla fall. Men jag läste faktiskt en intressant grej på Twitter, av Marit Bergman, apropå det här med att göra verklighetskollar och inte få för sig att det som diskuteras på nätet är det som "alla" pratar om. Hon hade frågat personalen på förskolan där hennes barn går om många av föräldrarna hade diskuterat Stina Wirséns film med dem. Av en skanning på nätet skulle en ju kunna få intrycket av att ALLA på gator och torg snackade om detta. På Bergmans förskola går det barn med föräldrar från 16 olika länder, så det var en bra spridning. Men personalen hade inte hört ett pip. Och visst, det säger inte allt, men det kanske säger något.

Samtidigt blir jag så otroligt less och fylld av självhat för att jag tar upp min tid med att analysera detta! Å andra sidan går det väl inte att kritisera något utan att nämna det.