Bachelor no. 2

Jag har blivit dålig på att lyssna på hela album från början till slut. Istället jobbar jag nuförtin mest med det som sexistiskt och föraktfullt kallas för "tjejlyssning". Det betyder att man lyssnar på enstaka favoritlåtar om och om igen eftersom man gillar dem så mycket. Under sommaren har jag tjejlyssnat på en hel del bitar. Några av de som gått allra varmast är Jane Wiedlin "Rush hour", Wham "Freedom", Bangles "If she knew what she wants" och Hi-Fives "Bad connection" (ja, Yazoo-cover). Jag kanske överdriver, men det KÄNNS som att jag lyssnat på dem över 100 gånger. Och är fortfarande inte less.

Men igår lyssnade jag igenom ett helt album och inte på språng i lurar utan i hemmet från högtalare. Det var en gammal trotjänare - "Bachelor no. 2" av Aimee Mann, från 1999. Jag vet att många förknippar den skivan med filmen "Magnolia", men jag vet inte för egen del. Antingen såg jag filmen långt före jag hörde skivan eller tvärtom. De är hursom helt separata för mig i mitt huve. Och jag märkte att jag fortfarande tycker om albumet mycket. Det är en trygg skiva att slänga på när jag inte längre orkar med Burzum, Aphex Twin eller The Game. När jag bara vill ha trygg och "vanlig" (i alla fall i ett modernt, västerländskt perspektiv) musik. Nu låter det kanske som att skivan är tråkig, och visst, den ligger på gränsen. Men balanserar rätt och blir svinbra. Egentligen måste nästan den där genren, om vi nu väljer att kalla den singer/songwriter, vara den svåraste genren att verka i. Just på grund av tråkighetsfällan som alltid lurar. Då är det mer safe och fegt att spela hardcorepunk. Energi kan ju vara ett effektivt sätt att dölja tråkighet på.

Jag har inte lyssnat på något annat album med Aimee Mann. Inte för att "Bachelor no. 2" är dålig, tvärtom, som jag tidigare skrivit är den jättebra. Men jag tror bara att den är allt jag behöver med henne. Formen hon jobbar med känns liksom fulländad på skivan, förstår inte hur hon skulle kunna göra "sin grej" bättre. Om hon inte börjar med något helt annat musikaliskt uttryck, men det tror jag ligger långt borta.

Hon har en härligt bitter ton i texterna. Hon är som en riktig surgubbe, fast tjej. Alla människor har liksom låga egoistiska motiv bakom allt de gör och livet är meningslöst och vi ska dö. Sådär. Hon står en bit bort och betraktar cyniskt det löjliga skådespelet som livet är. Det kanske låter skittrist, vem vill hänga med en surpuppa liksom? Jag vill! I alla fall ibland. Den där som sitter och röker på festen och säger dräpande oneliners. Kanske med ett litet leende i mungipan ibland.

Sen är det ju coolt att hon är gift med Michael Penn också!