Till slut kom det ändå många röster som ifrågasatte "den ensamma galningen"-teorin. Skönt. Jag har verkligen svårt för "den ensamma galningen" som gör något hemskt som "inte går att förklara". Äsch, det går alltid att förklara. Till och med när någon börjar veva med ett järnspett mot helt slumpmässiga människor. Då kan det vara en psykos, han vet inte vad han gör eller vem han är. Det finns bara en känsla av förvirring, aggressivitet och att känna sig hotad. Och mot psykoser har vi medicin och människor med kunskap som läkare och psykologer.
I Norge är det ju en man som har vetat precis vad han har gjort. Hur vidriga dåden än är finns det en tydlig logik i dem. Om man hatar att det kommer flyktingar och andra invandrare till Norge, om man nu gör det, då är det rimligt att se regeringen och regeringspartiet som ytterst ansvariga. Och att då spränga regeringsbyggnader och skjuta medlemmar i partiets ungdomsförbund ett fasansfullt, men fullt logiskt, sätt att utkräva ansvar. Det är uppenbara politiska terrordåd, INTE en galning som agerat slumpmässigt. Att han, som det verkar, gjort det ensam upphäver inte terrorelementet, vilket vissa verkar tro. Själv kände han sig säkert inte ensam. Även om han möjligen var en isolerad man IRL (som man säger nuförtiden) tyckte han sig troligen ha stöd i ryggen och uppbackning från människor på de sajter, bloggar och forum där han vistades.
Nu är hans namn och bild överallt. Det brukar svenska (kanske även norska?) vara sparsamma med, särskilt innan någon är dömd. Han greps iofs på bar gärning och har erkänt. Är dock ännu inte häktad vilket medier har påstått hela helgen trots att häktningsförhandlingarna är idag (måndag). Motivering för namn- och bildpublicering brukar, som jag fattat det, användas vid efterlysningar, uppenbar skuld och det minst sagt godtyckliga "allmänintresset". För egen del skiter jag fullständigt i hans namn och bild, jag vill bara se gärningsmannen gripen. Även om vissa säkert tycker att han ska lynchas på något torg så har han ändå förmodligen familj och släkt runt sig som kommer vara stigmatiserade för alltid och säkert måste flytta till typ Samoa nu.
* * * * *
Idag lyssnade jag på Lars Ohlys sommarprogram. Jag har alltid haft svårt för Ohly, vet inte riktigt varför. Men hans program tilltalade mig mycket. Han hade stuvat om lite och började med att prata känslofyllt om det som hänt i Norge och sedan fortsatte det i fin stil. Bra, Lars!
måndag 25 juli 2011
söndag 24 juli 2011
Hamngatan
Jag lyssnar för tillfället väldigt lite på ny musik har jag märkt. På senaste tiden har det mest blivit poppig new wave från 80-talet och mainstreampop. Det har funkat rätt bra, tycker jag. Den mesta ny musik jag hör rör mig inte i ryggen. Självklart så finns det säkert hur mycket som är bra som helst, men även om jag fick det serverat på fat är jag just nu inte intresserad. Jag har ingen lust. Och det mesta jag hör i P3 och de band som tidningen Sonic skriver om, nej. Tänk bara på de här flanellskjortebanden som bor i Brooklyn. Jag orkar verkligen inte med dem. Fleet Foxes till exempel. De kanske inte bor i Brooklyn, men isåfall önskar de fan det. I själen är de djävulskt Brooklyn.
Och varför sitter karlfan och är sådär härligt nöjd över hur dålig ny musik är? undrar ni ju såklart. Vart är han på väg? Jo, i fredags hörde jag något nytt som jag verkligen tyckte om! Såg Luleå-bandet Hamngatan spela på Trästock i Skellefteå. Det var första gången jag hörde deras musik över huvud taget. Mycket bra! Åtminstone live. Hoppas verkligen de kan få ner det där de hade live i sina inspelningar. Det var så himla svängigt. Mycket tack vare de dubbla trummisarna, men också genom stabilt basspel och fin rytmik i gitarrspelet. De båda gitarristerna harvade nästan aldrig på ackord, istället var det massa slingor och riff precis hela tiden. Och det var fint för bredden i ljudet att de hade en keyboardist som även sjöng ibland. Det kan göra så jävla mycket när det kommer in en kvinnoröst i allt det manliga. Eller handlar kanske snarare bara om att rösterna ska vara olika varandra. Ljudbilden breddas så väldigt bara genom en så enkel grej. Det var också befriande att se hennes dans, hon röjde stenhårt.
Överhuvudtaget var det en spelning som kändes självklar. Inte bara att musikerna spelade och sjöng bra och hade lyckats få sina bitar att sitta ihop utan det där lite mera flummiga. Som att de verkligen var närvarande och att även vi i publiken var det. Alla jag pratade med efteråt hade tyckt spelningen var grym, det tyder ju på nånting. Att meningarna inte var delade. Musiken då? Det var väl nån slags afropop, kanske. Jag märker hur det låter, som att jag inte alls vet vad jag pratar om. Jag tänkte lite på Vampire Weekend, men det är också mest för att jag har dålig koll och greppar efter halmstrån. Det jag vill säga är att: Hamngatan låter inte rålikt Vampire Weekend, men på grund av mina begränsade referensramar var det VW jag kom att tänka på. Och så fanns det något typiskt luleåskt också, speciellt i sången och sångmelodierna. Tidiga Bear Quartet hade det, Fireside och Him Kerosene också. Det har något att göra med tonföljderna och hur man dröjer kvar på vissa stavelser. Jag kan inte sätta fingret på det, skulle behöva en musikskoleutbildning för det, men jag vet precis när jag hör det. Ett melodispråk som jag typ bara hört hos band från Luleå. Rätt coolt ändå.
Hamngatan, jag hittade en låt här. Jag är nästan säker på att de körde den på konserten. Kan ha fel dock, det var ju första gången jag hörde dem.
Och varför sitter karlfan och är sådär härligt nöjd över hur dålig ny musik är? undrar ni ju såklart. Vart är han på väg? Jo, i fredags hörde jag något nytt som jag verkligen tyckte om! Såg Luleå-bandet Hamngatan spela på Trästock i Skellefteå. Det var första gången jag hörde deras musik över huvud taget. Mycket bra! Åtminstone live. Hoppas verkligen de kan få ner det där de hade live i sina inspelningar. Det var så himla svängigt. Mycket tack vare de dubbla trummisarna, men också genom stabilt basspel och fin rytmik i gitarrspelet. De båda gitarristerna harvade nästan aldrig på ackord, istället var det massa slingor och riff precis hela tiden. Och det var fint för bredden i ljudet att de hade en keyboardist som även sjöng ibland. Det kan göra så jävla mycket när det kommer in en kvinnoröst i allt det manliga. Eller handlar kanske snarare bara om att rösterna ska vara olika varandra. Ljudbilden breddas så väldigt bara genom en så enkel grej. Det var också befriande att se hennes dans, hon röjde stenhårt.
Överhuvudtaget var det en spelning som kändes självklar. Inte bara att musikerna spelade och sjöng bra och hade lyckats få sina bitar att sitta ihop utan det där lite mera flummiga. Som att de verkligen var närvarande och att även vi i publiken var det. Alla jag pratade med efteråt hade tyckt spelningen var grym, det tyder ju på nånting. Att meningarna inte var delade. Musiken då? Det var väl nån slags afropop, kanske. Jag märker hur det låter, som att jag inte alls vet vad jag pratar om. Jag tänkte lite på Vampire Weekend, men det är också mest för att jag har dålig koll och greppar efter halmstrån. Det jag vill säga är att: Hamngatan låter inte rålikt Vampire Weekend, men på grund av mina begränsade referensramar var det VW jag kom att tänka på. Och så fanns det något typiskt luleåskt också, speciellt i sången och sångmelodierna. Tidiga Bear Quartet hade det, Fireside och Him Kerosene också. Det har något att göra med tonföljderna och hur man dröjer kvar på vissa stavelser. Jag kan inte sätta fingret på det, skulle behöva en musikskoleutbildning för det, men jag vet precis när jag hör det. Ett melodispråk som jag typ bara hört hos band från Luleå. Rätt coolt ändå.
Hamngatan, jag hittade en låt här. Jag är nästan säker på att de körde den på konserten. Kan ha fel dock, det var ju första gången jag hörde dem.
söndag 17 juli 2011
Provins
Jag läser i senaste numret av Provins, norrländsk litterär tidskrift. Mycket go läsning. Där finns bland annat en mejlväxling mellan Anders Johansson och Nikanor Teratologen, en intervju med Ola Nilsson, en text om Dansbanan i Täfteå, en utskrift av telefonsamtalet mellan Tomas Izaias Englund och Thomas Olsgården och texter av två till mig bekanta personer.
När jag läste texten om Dansbanan, skriven av Madeleine Eriksson, hajade jag till vid ett stycke:
[...] för visst skulle den hippa norrländska musikfestivalen Täfteåfestivalen också funkat som kontrast, men rollerna, stereotyperna och förväntningarna skulle blivit otydliga.
I vintras publicerade Östersunds-Posten en krönika av Martin Abrahamsson i samma ämne där det bland annat stod så här:
För Täfteå är inte, som det sägs i vinjetten, främst känt för dansbanan. Fråga någon under trettio i Umeå så säger de nog lika gärna Täfteåfestivalen – en festival med punk, reggae, indie och lite lagom ungdomsfylla. Men en sådan bild av Norrland, där unga människor är kreativa och skapar något i periferin av Stockholm, till och med av Umeå, har ingen plats på tv.
Båda texterna drar också paralleller till tv-serien Ullared. Allt kanske är en slump, människor tänker oberoende samma tankar hela tiden. Och det handlar inte om särskilt långsökta kopplingar. Men jag tycker bara att cred ska ges OM läsning har gjorts.
När jag läste texten om Dansbanan, skriven av Madeleine Eriksson, hajade jag till vid ett stycke:
[...] för visst skulle den hippa norrländska musikfestivalen Täfteåfestivalen också funkat som kontrast, men rollerna, stereotyperna och förväntningarna skulle blivit otydliga.
I vintras publicerade Östersunds-Posten en krönika av Martin Abrahamsson i samma ämne där det bland annat stod så här:
För Täfteå är inte, som det sägs i vinjetten, främst känt för dansbanan. Fråga någon under trettio i Umeå så säger de nog lika gärna Täfteåfestivalen – en festival med punk, reggae, indie och lite lagom ungdomsfylla. Men en sådan bild av Norrland, där unga människor är kreativa och skapar något i periferin av Stockholm, till och med av Umeå, har ingen plats på tv.
Båda texterna drar också paralleller till tv-serien Ullared. Allt kanske är en slump, människor tänker oberoende samma tankar hela tiden. Och det handlar inte om särskilt långsökta kopplingar. Men jag tycker bara att cred ska ges OM läsning har gjorts.
Rötmånad schmötmånad
Rötmånad, vad är det för jävla hittepå ejengklien? Från en dag till en annan så blir maten dålig mycket snabbare. Läju. Konstigt att vissa grejer från typ Bondepraktikan bara accepteras sådär rakt av "in this modern age".
Det måste ju enbart handla om värmen, eller hur? Oavsett om det är juni eller augusti. Äh, jag har såklart ingen aning, ville bara få ur mig lite oresearchad ilska.
Det måste ju enbart handla om värmen, eller hur? Oavsett om det är juni eller augusti. Äh, jag har såklart ingen aning, ville bara få ur mig lite oresearchad ilska.
Umijo-bilder
Min vistelse i Västerbotten, mest Umeå, börjar - som man säger - lida mot sitt slut. Jag lägger upp några bilder som jag tagit med min mobil.
Jämtland i Västerbotten.
I Umeå delar RFSL adress med Kristdemokraterna. Gamla nyheter för Umebor såklart, men nytt för mig. Åh, vad jag skrattade!
Som chipsälskare blev jag ganska rörd av den här chipsportalen på en av Umeås mataffärer.
Jag gick förbi ett hus, "jaha, där står två människor". Men något kändes fel så jag tittade en extra gång.
Utanför Bildmuseet odlas potatis som en del av utställningen Spare Time.
Jämtland i Västerbotten.
I Umeå delar RFSL adress med Kristdemokraterna. Gamla nyheter för Umebor såklart, men nytt för mig. Åh, vad jag skrattade!
Som chipsälskare blev jag ganska rörd av den här chipsportalen på en av Umeås mataffärer.
Jag gick förbi ett hus, "jaha, där står två människor". Men något kändes fel så jag tittade en extra gång.
Utanför Bildmuseet odlas potatis som en del av utställningen Spare Time.
lördag 16 juli 2011
Navelskåderi / Grunge
För ganska länge sedan läste jag ett inlägg på Linna Johanssons blogg. Ni vet, Bleck-legenden. Hon var lite less på att tjejbloggar fick så mycket skit för att vara självupptagna och fokusera på saker som kläder och smink (om jag minns rätt). Då skrev hon något i stil med att killbloggar bara handlade om att berätta hur saker och ting ligger till. Både den kritiken och den mot tjejbloggar kändes LITE VÄL trubbig och kategorisk, men jag, personligen, tog åt mig rätt hårt.
Det känns som att min blogg mest innehåller sammanställande av fakta och/eller att jag tycker grejer om saker på ett självsäkert sätt. I alla fall framstår det kanske för läsaren som självsäkert eftersom jag inte alltid lägger till "tycker jag" till allt jag påstår. Jag antar att det är underförstått, det här är en personlig blogg, inte en journalistisk produkt som strävar mot objektivitet. Och jag vill ju att folk ska diskutera med mig! Så även om det framstår som att jag tror att jag VET och att jag tycker RÄTT så är det såklart inte så, objektivt. Men ibland är det kul att slänga in brandfacklor för att få andra att tända till.
Om det är några egenskaper hos andra människor som jag lätt nosar mig till, och verkligen har svårt för, så är det föreläsningsiver, veta allt, inte lyssna, självgodhet och självrättfärdighet. Förmodligen hittar jag dem enkelt eftersom jag har dem själv. Försvarsmekanismen projektion har alltid varit en av mina favoriter eftersom jag tycker den är så lättapplicerad i mänsklig samvaro. Och, kanske, för att jag har den close to home.
Jag gillar ju också att ordna och reda ut saker på bloggen, sammanställa fakta på ett pedagogiskt sätt. Kanske för att jag vill lära ut och mästra, möjligen är det så. Men mest tror jag det är för min egen skull. Det är skönt och ångestdämpande. Eftersom tillvaron i stort är helt obegriplig kan det vara en, om än klen, tröst att skapa ordning i ett av hörnen i jätteslottet. "Men varför måste du göra det offentligt? Ingen annan är ju intresserad. Skriv det i en dagbok för fan!" kanske någon tycker. Samtidigt: Internet är obegränsat och ingen jävel tvingar dig att läsa det jag skriver. För mig, bara för min egen skull, tycker jag det är skönt att ibland när jag undrar över 4AD-härvan eller bokstavsvänstern, hur var det nu?, att bara kunna gå in och läsa det. Var jag än är med ett upplägg och på ett språk som är naturligt för mig eftersom det är mitt eget. Ni ser, jag kan inte låta bli att rättfärdiga mig. Försvarsmekanism in action.
* * * * *
Alldeles nyss hamnade jag i en minihärva igen. Jag var på ett popquiz där en av frågorna handlade om grungebandet Temple of the dog. Tråden fortsatte på fejjan där M. utvecklade resonemanget om vad som hände i Seattle i början av 90-talet, vilka som spelade med vilka, vad grupperna hette och så vidare. Jag har aldrig varit ett större fan av grunge, möjligen Nirvana då, men jag lockades av ämnet eftersom det fanns kopplingar som framstod som snurriga för mig och som jag ville förstå. Nu har jag försökt läsa på i ämnet.
Tydligen kan man, om man vill, börja berättelsen om Seattle-grungen med Green River. Ett band som bildades 1984. Medlemmarna varierade lite, men några som var med var Mark Arm, Steve Turner, Jeff Ament, Stone Gossard och Bruce Fairweather. De höll på till 1987 och strax därefter bildade Ament, Gossard och Fairweather Mother Love Bone tillsammans med bland andra sångaren Andrew Wood. Mark Arm och Steve Turner startade ungefär samtidigt Mudhoney.
Wood dog av en överdos 1990 innan MLB:s första album skulle släppas. Han hade bott tillsammans med Chris Cornell som var med i Soundgarden sedan flera år tillbaka. Cornell skrev några låtar till Woods minne och då startades gruppen, eller kanske snarare projektet, Temple of the dog för att spela in dem. Det blev till slut ett helt album som kom 1991.
I TOTD fanns Cornell och trummisen Matt Cameron från Soundgarden tillsammans med Ament, Gossard och en gitarrist som hette Mike McCready. De tre sistnämnda hade så smått börjat starta ett "riktigt" band och sökte efter en sångare. Enligt Wikipedia så flög Eddie Vedder upp till Seattle från Kalifornien (han kommer från San Diego) för en audition med det här bandet (som skulle bli Pearl Jam) och fick i samband med det lägga lite licks på TOTD-skivan. Pearl Jam har behållit samma sättning sedan starten förutom att de avverkat en hel del trummisar. När Soundgarden lade ner började Matt Cameron spela med Pearl Jam och har gjort så ända fram till idag.
Medlemmarna från Alice in chains och Nirvana verkar inte ha varit så värst involverade i den här ormgropen av band och projekt. I alla fall inte enligt vad jag hittat. Men någon annan kanske vet mer? Sedan har jag också lärt mig att Stone Temple Pilots kom från San Diego, har alltid antagit att även de var från Seattle.
Det känns som att min blogg mest innehåller sammanställande av fakta och/eller att jag tycker grejer om saker på ett självsäkert sätt. I alla fall framstår det kanske för läsaren som självsäkert eftersom jag inte alltid lägger till "tycker jag" till allt jag påstår. Jag antar att det är underförstått, det här är en personlig blogg, inte en journalistisk produkt som strävar mot objektivitet. Och jag vill ju att folk ska diskutera med mig! Så även om det framstår som att jag tror att jag VET och att jag tycker RÄTT så är det såklart inte så, objektivt. Men ibland är det kul att slänga in brandfacklor för att få andra att tända till.
Om det är några egenskaper hos andra människor som jag lätt nosar mig till, och verkligen har svårt för, så är det föreläsningsiver, veta allt, inte lyssna, självgodhet och självrättfärdighet. Förmodligen hittar jag dem enkelt eftersom jag har dem själv. Försvarsmekanismen projektion har alltid varit en av mina favoriter eftersom jag tycker den är så lättapplicerad i mänsklig samvaro. Och, kanske, för att jag har den close to home.
Jag gillar ju också att ordna och reda ut saker på bloggen, sammanställa fakta på ett pedagogiskt sätt. Kanske för att jag vill lära ut och mästra, möjligen är det så. Men mest tror jag det är för min egen skull. Det är skönt och ångestdämpande. Eftersom tillvaron i stort är helt obegriplig kan det vara en, om än klen, tröst att skapa ordning i ett av hörnen i jätteslottet. "Men varför måste du göra det offentligt? Ingen annan är ju intresserad. Skriv det i en dagbok för fan!" kanske någon tycker. Samtidigt: Internet är obegränsat och ingen jävel tvingar dig att läsa det jag skriver. För mig, bara för min egen skull, tycker jag det är skönt att ibland när jag undrar över 4AD-härvan eller bokstavsvänstern, hur var det nu?, att bara kunna gå in och läsa det. Var jag än är med ett upplägg och på ett språk som är naturligt för mig eftersom det är mitt eget. Ni ser, jag kan inte låta bli att rättfärdiga mig. Försvarsmekanism in action.
* * * * *
Alldeles nyss hamnade jag i en minihärva igen. Jag var på ett popquiz där en av frågorna handlade om grungebandet Temple of the dog. Tråden fortsatte på fejjan där M. utvecklade resonemanget om vad som hände i Seattle i början av 90-talet, vilka som spelade med vilka, vad grupperna hette och så vidare. Jag har aldrig varit ett större fan av grunge, möjligen Nirvana då, men jag lockades av ämnet eftersom det fanns kopplingar som framstod som snurriga för mig och som jag ville förstå. Nu har jag försökt läsa på i ämnet.
Tydligen kan man, om man vill, börja berättelsen om Seattle-grungen med Green River. Ett band som bildades 1984. Medlemmarna varierade lite, men några som var med var Mark Arm, Steve Turner, Jeff Ament, Stone Gossard och Bruce Fairweather. De höll på till 1987 och strax därefter bildade Ament, Gossard och Fairweather Mother Love Bone tillsammans med bland andra sångaren Andrew Wood. Mark Arm och Steve Turner startade ungefär samtidigt Mudhoney.
Wood dog av en överdos 1990 innan MLB:s första album skulle släppas. Han hade bott tillsammans med Chris Cornell som var med i Soundgarden sedan flera år tillbaka. Cornell skrev några låtar till Woods minne och då startades gruppen, eller kanske snarare projektet, Temple of the dog för att spela in dem. Det blev till slut ett helt album som kom 1991.
I TOTD fanns Cornell och trummisen Matt Cameron från Soundgarden tillsammans med Ament, Gossard och en gitarrist som hette Mike McCready. De tre sistnämnda hade så smått börjat starta ett "riktigt" band och sökte efter en sångare. Enligt Wikipedia så flög Eddie Vedder upp till Seattle från Kalifornien (han kommer från San Diego) för en audition med det här bandet (som skulle bli Pearl Jam) och fick i samband med det lägga lite licks på TOTD-skivan. Pearl Jam har behållit samma sättning sedan starten förutom att de avverkat en hel del trummisar. När Soundgarden lade ner började Matt Cameron spela med Pearl Jam och har gjort så ända fram till idag.
Medlemmarna från Alice in chains och Nirvana verkar inte ha varit så värst involverade i den här ormgropen av band och projekt. I alla fall inte enligt vad jag hittat. Men någon annan kanske vet mer? Sedan har jag också lärt mig att Stone Temple Pilots kom från San Diego, har alltid antagit att även de var från Seattle.
lördag 9 juli 2011
Humor utan grund
Det går en del tecknat för vuxna på tv, till exempel South Park, Family guy och American dad. Jag har tittat mycket på alla tre och nästan varje gång jag tittar blir jag besviken. Ett tag för länge sedan trodde jag att jag gillade South Park, men den tiden är borta nu.
Det jag tycker de här tre serierna har gemensamt är att de inte bottnar i någonting. Jag saknar en tydlig avsändare: personlighet, hjärta, värderingar, you name it. Humorn är slumpmässig, utan linje, ligger bara och flyter ovanpå. Den är meningslös.
Det vore en annan sak om det handlade om sjuk humor, som Monty Python. Den är ju, som namnet säger, menad att vara sjuk och meningslös. De tre serierna jag nämner verkar ha ambitionen att relatera till det som händer i vår värld, ändå känns de meningslösa. Och därmed värdelösa. Vissa verkar anse att de är "politiska" och "smarta". Jag tycker bara de är beskäftiga.
Och framför allt: Jag skrattar inte!!!
* * * * *
För kanske en vecka sedan hörde jag en låt på P4 Västerbotten. Versen var inget vidare, den påminde om versen i låten "Video killed the radio star", en låt som jag alltid ogillat. Men jag tyckte om refrängen eftersom den lät som powerpop från 80-talet. Då menar jag inte powerpop med killar och gitarrer som Big Star och Teenage Fanclub utan pop med POWER som Belinda Carlisle. Musik som gör sig bra på en klippa vid havet, med vinden i håret och näven i luften. Efteråt sa programledaren att det var The Corrs!
En annan låt av samma typ som jag fastnat för på sistone är den här, "Breathe" med Swiftan.
Det jag tycker de här tre serierna har gemensamt är att de inte bottnar i någonting. Jag saknar en tydlig avsändare: personlighet, hjärta, värderingar, you name it. Humorn är slumpmässig, utan linje, ligger bara och flyter ovanpå. Den är meningslös.
Det vore en annan sak om det handlade om sjuk humor, som Monty Python. Den är ju, som namnet säger, menad att vara sjuk och meningslös. De tre serierna jag nämner verkar ha ambitionen att relatera till det som händer i vår värld, ändå känns de meningslösa. Och därmed värdelösa. Vissa verkar anse att de är "politiska" och "smarta". Jag tycker bara de är beskäftiga.
Och framför allt: Jag skrattar inte!!!
* * * * *
För kanske en vecka sedan hörde jag en låt på P4 Västerbotten. Versen var inget vidare, den påminde om versen i låten "Video killed the radio star", en låt som jag alltid ogillat. Men jag tyckte om refrängen eftersom den lät som powerpop från 80-talet. Då menar jag inte powerpop med killar och gitarrer som Big Star och Teenage Fanclub utan pop med POWER som Belinda Carlisle. Musik som gör sig bra på en klippa vid havet, med vinden i håret och näven i luften. Efteråt sa programledaren att det var The Corrs!
En annan låt av samma typ som jag fastnat för på sistone är den här, "Breathe" med Swiftan.
måndag 4 juli 2011
Jämtland i Västerbotten
I dag var jag på en utflykt längs Vindelälven. Härligt, det enda som störde var en enorm tröttma. Första gången jag såg dessa bygder, det var väldigt fint, typ lika fint som i Jämtland! Extra roligt var att jag passerade en plats som hette Jämtland, tog till och med kort på vägskylten. Men nu har jag glömt min mobil/USB-sladd nånstansch så jag kan inte ladda upp bilden för er. Ni får helt enkelt tro på mitt ord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)