Hamngatan

Jag lyssnar för tillfället väldigt lite på ny musik har jag märkt. På senaste tiden har det mest blivit poppig new wave från 80-talet och mainstreampop. Det har funkat rätt bra, tycker jag. Den mesta ny musik jag hör rör mig inte i ryggen. Självklart så finns det säkert hur mycket som är bra som helst, men även om jag fick det serverat på fat är jag just nu inte intresserad. Jag har ingen lust. Och det mesta jag hör i P3 och de band som tidningen Sonic skriver om, nej. Tänk bara på de här flanellskjortebanden som bor i Brooklyn. Jag orkar verkligen inte med dem. Fleet Foxes till exempel. De kanske inte bor i Brooklyn, men isåfall önskar de fan det. I själen är de djävulskt Brooklyn.

Och varför sitter karlfan och är sådär härligt nöjd över hur dålig ny musik är? undrar ni ju såklart. Vart är han på väg? Jo, i fredags hörde jag något nytt som jag verkligen tyckte om! Såg Luleå-bandet Hamngatan spela på Trästock i Skellefteå. Det var första gången jag hörde deras musik över huvud taget. Mycket bra! Åtminstone live. Hoppas verkligen de kan få ner det där de hade live i sina inspelningar. Det var så himla svängigt. Mycket tack vare de dubbla trummisarna, men också genom stabilt basspel och fin rytmik i gitarrspelet. De båda gitarristerna harvade nästan aldrig på ackord, istället var det massa slingor och riff precis hela tiden. Och det var fint för bredden i ljudet att de hade en keyboardist som även sjöng ibland. Det kan göra så jävla mycket när det kommer in en kvinnoröst i allt det manliga. Eller handlar kanske snarare bara om att rösterna ska vara olika varandra. Ljudbilden breddas så väldigt bara genom en så enkel grej. Det var också befriande att se hennes dans, hon röjde stenhårt.

Överhuvudtaget var det en spelning som kändes självklar. Inte bara att musikerna spelade och sjöng bra och hade lyckats få sina bitar att sitta ihop utan det där lite mera flummiga. Som att de verkligen var närvarande och att även vi i publiken var det. Alla jag pratade med efteråt hade tyckt spelningen var grym, det tyder ju på nånting. Att meningarna inte var delade. Musiken då? Det var väl nån slags afropop, kanske. Jag märker hur det låter, som att jag inte alls vet vad jag pratar om. Jag tänkte lite på Vampire Weekend, men det är också mest för att jag har dålig koll och greppar efter halmstrån. Det jag vill säga är att: Hamngatan låter inte rålikt Vampire Weekend, men på grund av mina begränsade referensramar var det VW jag kom att tänka på. Och så fanns det något typiskt luleåskt också, speciellt i sången och sångmelodierna. Tidiga Bear Quartet hade det, Fireside och Him Kerosene också. Det har något att göra med tonföljderna och hur man dröjer kvar på vissa stavelser. Jag kan inte sätta fingret på det, skulle behöva en musikskoleutbildning för det, men jag vet precis när jag hör det. Ett melodispråk som jag typ bara hört hos band från Luleå. Rätt coolt ändå.

Hamngatan, jag hittade en låt här. Jag är nästan säker på att de körde den på konserten. Kan ha fel dock, det var ju första gången jag hörde dem.