Jag kom att tänka på det i dag. Fan, Maria Sveland har ju blivit ett fenomen. Det är jag säkert inte först om att tänka, men skit samma, jag tänkte det för första gången i dag. Hon är liksom inte bara en person, inte bara en skribent och debattör, hon har blivit mer än så, ett fenomen, en symbol. Eller, visst? Någon man kan lägga sina föreställningar på, vare sig de är positiva, negativa eller neutrala. Någon man kan fylla med det innehåll som passar en själv. Det är alltid intressant när det där händer, det är ju inte alla offentliga personer som blir symboler på det sättet.
Det har ju varit mycket runt henne på sistone. I förra veckan verkar det ha varit en mycket bisarr "debatt", på Gräv 2013, alltså det årliga seminariet som hålls av Föreningen grävande journalister. Maria Sveland har själv skrivit om det här. Jag skulle gärna läsa om "debatten" från någon annans perspektiv också, någon annan av deltagarna. Det kanske finns, jag har inte sökt runt. Men mest av allt skulle jag nog vilja se en film av det, för att bilda mig en egen uppfattning. Hursom, det verkar ha varit en hätsk och märklig stämning.
Efter det har Aftonbladets Gossen Ruda, Johan Hakelius, skrivit en krönika om Sveland, där han menar att man i Sverige i dag "inte får" kritisera henne, angående bemötandet av hennes nya bok "Hatet". Jag håller väl inte riktigt med om det, tycker att Martin Jönsson på Svenskan svarar Hakelius på ett ganska sakligt och snyggt sätt.
Ett tydligt sätt på vilket Sveland har blivit en symbol är ju att ett ställningstagande för/emot henne ofta tolkas som ett ställningstagande för/emot något mer. Personligen tycker jag inte om att det har blivit så, jag vill att det ska vara mer nyanserat, men eftersom offentliga/mediala debatter ofta blir polariserade, och kanske särskilt runt frågor som till exempel feminism eftersom det brukar involvera starka känslor, så kan det bli två läger. Jag upplever att det har blivit lite så. Om du gillar mediepersonen Sveland, då är du feminist, om du är feminist, då gillar du Sveland, om du inte gillar mediepersonen Sveland, då är du antifeminist, om du är antifeminist, då gillar du inte Sveland. Jag överdriver kanske en del, men det är en hårddragen tolkning av klimatet.
Nå. Sveland. Jag känner inte henne personligen. Har bara småpratat med
henne lite kort en gång. Då verkade hon väldigt sympatisk. Men jag har
alltså ingen bild av privatpersonen. Däremot har jag fått någon slags
bild av mediepersonen. Jag har läst Bitterfittan, jag har läst artiklar som hon har skrivit, hört radioprogram som hon har gjort, hört intervjuer och
debatter där hon har medverkat. Såg henne medverka i det uppmärksammade Uppdrag granskning-programmet, där hon berättade om de vidriga hot och det sexistiska hat som hon utsätts för. Och det här gör polariseringen större, svårigheterna att nyansera större. Jag vill ju backa Sveland fullt ut när det gäller hoten, samtidigt vill jag kunna kritisera hennes idéinnehåll när jag så har lust. Att hålla två spår i huvudet är jättelätt, det är i ett offentligt samtal det kan bli svårt, man tvingas in i ett läger.
Jag har länge känt mig kluven inför Sveland som skribent och debattör, ibland blivit irriterad. Inte för att hon är feminist såklart, utan för att jag tycker att hon slarvar rätt ofta, i texter hon skriver, och i debatter där hon medverkar. Att hon kan gå på känslan i stället för med sakliga argument, en "vi vet ju alla hur det är med patriarkatet så därför behöver jag inte använda några exempel"-ton, kan använda sin personliga livserfarenhet (av bland annat familjeliv) som bevis för hur alla andra har det, ta till förenklingar, raljera, dra svepande generaliseringar utan att backa med fakta. Ett ohederligt debatterande, inte jämt, men ibland. Vilket jag tycker är supersynd eftersom jag tänker att vi delar många grundvärderingar. Dessutom, det är inte som att det saknas fakta och belägg för att backa upp orättvisan mellan könen. Därför känns det liksom trist att hon inte alltid använder dem. En gång såg jag henne i en tv-debatt, den gången kom hon väl påläst och hade massa fakta att göra sina argument tyngre med. Då ägde hon ju.
måndag 11 mars 2013
söndag 10 mars 2013
Tetra III
Min kompis E. skickade en länk till mig och tyckte att jag skulle skriva lite mer om tetror. Jag skrev två inlägg om det för ett tag sedan (här och här), jag lackade ur på den höga mjölk- och filtetran. Länken som E. skickade handlade om att Ica börjat sälja mjölk under eget märke. Och glädjande för mig (och landets reumatiker) har de valt att använda den låga tetran, med alla sina fördelar. Gott så.
Samtidigt vill jag bara understryka att jag känner mig skeptisk till Icas och Konsums egna lågprismärken i allmänhet, kanske särskilt till mjölk i synnerhet. När mat är väldigt billigt, då vet man är det är något jävulskap i bakgrunden. Och jag skulle verkligen vilja att svenska mjölkbönder fick bra betalt för sin mjölk (eller ja, att typ alla bönder överallt fick vettigt betalt för det de producerar). Tror inte att matvarukedjornas egna märken underlättar för det direkt.
Samtidigt vill jag bara understryka att jag känner mig skeptisk till Icas och Konsums egna lågprismärken i allmänhet, kanske särskilt till mjölk i synnerhet. När mat är väldigt billigt, då vet man är det är något jävulskap i bakgrunden. Och jag skulle verkligen vilja att svenska mjölkbönder fick bra betalt för sin mjölk (eller ja, att typ alla bönder överallt fick vettigt betalt för det de producerar). Tror inte att matvarukedjornas egna märken underlättar för det direkt.
Lena Dunhams moraliska ansvar
Jag tror inte att jag har skrivit något om tv-serien Girls på bloggen, inte vad jag kan minnas. Och inte för att det behövs heller ejengklien, finns en hel del andra som gör det, om man säger. Men jag måste nog skriva lite nu ändå, känner mig irriterad. Först och främst: jag tycker (som typ alla) att Girls är skitbra. Smart, roligt, klingar oftast trovärdigt. Det är en del av diskussionerna kring serien som jag irriterar mig på, att det ställs så höga moraliska krav på Lena Dunham, skaparen av Girls.
Vi är ju svältfödda på den här typen av serier: smarta och roliga med välskrivna manus OCH stora och bra kvinnoroller. Och det är därför Girls får så otroligt mycket positiv uppmärksamhet, eftersom vi har väntat på det här forever. Men i stället för att bara glädjas åt att den här sorterns serie ÄNTLIGEN är här har det börjat gnällas i vårt land. Det är som att (sjukt nog) Girls måste infria precis allt som de andra tv-serierna inte har lyckats med. Den kunde liksom ha varit lite bättre, och framför allt, sänt ut lite bättre värderingar. Det blir återigen en diskussion om konstnären, verket och moralen. Något som vi tuggat om på bloggen här och här och här.
Jag tror jag vet vad det handlar om också. Det handlar ejengklien inte om Girls, det handlar om oss svenska feminister i åldrarna 20-40 som tycker om att åka till New York. Vi vill hänga där och vara polare med Lena Dunham. Vi älskar serien och vi älskar henne. Och vi hoppas så hårt att hon ska tycka och tänka precis likadant som oss, om allt. Äntligen är serien vi väntat på här och då vill vi att den ska vara precis allt vi önskat oss. Den ska såklart också vara moraliskt och feministiskt korrekt. Men tänk om vi skulle hänga med Dunham och det skulle visa sig att vi inte tyckte lika om allt? Tänk om hon inte är en lika medveten feminist som vi hoppas? Skulle vi bli besvikna då? Skulle det göra serien sämre? Eller så är Dunham feminist, men vill ändå göra en serie där personerna, replikerna och handlingen inte alltid är "det rätta". Hon vill typ kanske göra det trovärdigt, mänskligt, relaterbart.
Kritik jag hört: sex i gränszonen, osympatiska drag hos rollfigurerna, att personer gör destruktiva saker ibland, gör fel ibland, dejtar "fel" kille, kan gå igång på machostil, att det är för få brunhyade och när de förekommer då tycker vissa att de porträtteras "fel". Och att det sedan ska användas som kritik för om serien är bra eller dålig! Som Jessika Gedin sa i Spanarna för några veckor sedan: "Lyft blicken." Det är konst! Det är inte en proposition till riksdagen. Jag blir faktiskt lite trött. Trött på den instrumentella synen på konst och kultur. Det är klart att man ska kunna diskutera och analysera saker, men vafan liksom. Det var anledningen till att jag blev tvungen att stänga av Tv-cirkeln på SVT i veckan. Bra programidé, men deras diskussioner blir ofta moralistiska och då pallar jag inte med.
Och såklart, vilket har kommit som motkritik, är det lite stört att få serier har synats så oerhört i de moraliska sömmarna som Girls. Det är inte rättvist. I serier som Sopranos och Entourage är ju liksom de tröttsamma könsrollerna och sexismen oerhört uppenbar, en del av deras själva DNA. Men har trots det sällan diskuterats. Kanske för att vi inte har låga krav, vi förväntar oss inte annat, vi tänker att "det är så" i de miljöer som skildras, att det "hör till".
I fallet Girls har en del dragit paralleller till Seinfeld, att man inte pratar om Seinfeld på det här sättet. Och det är väl delvis sant, men samtidigt har ju den kritiska granskningen av Seinfeld (som var rätt minimal när serien var aktuell) varit ganska rejäl de senaste tio åren. Med genuskritik, etnicitetskritik, klasskritik, you name it. Att säga att Seinfeld inte blivit kritiserat öht är ju helt enkelt inte sant.
Samtidigt har också goda sidor (om man nu ska prata om uppbygglighet i kultursammanhang) lyfts fram, som att Elaine Benes är en ovanligt stor, mångbottnad och vettig kvinnoroll i humorsammanhang. Och att hon verkligen tillåts att vara just rolig. Som manusförfattare gör Larry David det rätt ok, i det tysta skriver han en del bra och roliga roller för kvinnor. Elaine är ett exempel, Susie Greene ett annat. I Curb your enthusiasm får kvinnor vara jobbiga, grälsjuka, småsinta, roliga. Inte bara sympatiska och/eller tråkiga som suckar åt hur knasiga männen är. Tänk om Larry David och Lena Dunham skulle göra något ihop, skulle kunna bli fett.
Vi är ju svältfödda på den här typen av serier: smarta och roliga med välskrivna manus OCH stora och bra kvinnoroller. Och det är därför Girls får så otroligt mycket positiv uppmärksamhet, eftersom vi har väntat på det här forever. Men i stället för att bara glädjas åt att den här sorterns serie ÄNTLIGEN är här har det börjat gnällas i vårt land. Det är som att (sjukt nog) Girls måste infria precis allt som de andra tv-serierna inte har lyckats med. Den kunde liksom ha varit lite bättre, och framför allt, sänt ut lite bättre värderingar. Det blir återigen en diskussion om konstnären, verket och moralen. Något som vi tuggat om på bloggen här och här och här.
Jag tror jag vet vad det handlar om också. Det handlar ejengklien inte om Girls, det handlar om oss svenska feminister i åldrarna 20-40 som tycker om att åka till New York. Vi vill hänga där och vara polare med Lena Dunham. Vi älskar serien och vi älskar henne. Och vi hoppas så hårt att hon ska tycka och tänka precis likadant som oss, om allt. Äntligen är serien vi väntat på här och då vill vi att den ska vara precis allt vi önskat oss. Den ska såklart också vara moraliskt och feministiskt korrekt. Men tänk om vi skulle hänga med Dunham och det skulle visa sig att vi inte tyckte lika om allt? Tänk om hon inte är en lika medveten feminist som vi hoppas? Skulle vi bli besvikna då? Skulle det göra serien sämre? Eller så är Dunham feminist, men vill ändå göra en serie där personerna, replikerna och handlingen inte alltid är "det rätta". Hon vill typ kanske göra det trovärdigt, mänskligt, relaterbart.
Kritik jag hört: sex i gränszonen, osympatiska drag hos rollfigurerna, att personer gör destruktiva saker ibland, gör fel ibland, dejtar "fel" kille, kan gå igång på machostil, att det är för få brunhyade och när de förekommer då tycker vissa att de porträtteras "fel". Och att det sedan ska användas som kritik för om serien är bra eller dålig! Som Jessika Gedin sa i Spanarna för några veckor sedan: "Lyft blicken." Det är konst! Det är inte en proposition till riksdagen. Jag blir faktiskt lite trött. Trött på den instrumentella synen på konst och kultur. Det är klart att man ska kunna diskutera och analysera saker, men vafan liksom. Det var anledningen till att jag blev tvungen att stänga av Tv-cirkeln på SVT i veckan. Bra programidé, men deras diskussioner blir ofta moralistiska och då pallar jag inte med.
Och såklart, vilket har kommit som motkritik, är det lite stört att få serier har synats så oerhört i de moraliska sömmarna som Girls. Det är inte rättvist. I serier som Sopranos och Entourage är ju liksom de tröttsamma könsrollerna och sexismen oerhört uppenbar, en del av deras själva DNA. Men har trots det sällan diskuterats. Kanske för att vi inte har låga krav, vi förväntar oss inte annat, vi tänker att "det är så" i de miljöer som skildras, att det "hör till".
I fallet Girls har en del dragit paralleller till Seinfeld, att man inte pratar om Seinfeld på det här sättet. Och det är väl delvis sant, men samtidigt har ju den kritiska granskningen av Seinfeld (som var rätt minimal när serien var aktuell) varit ganska rejäl de senaste tio åren. Med genuskritik, etnicitetskritik, klasskritik, you name it. Att säga att Seinfeld inte blivit kritiserat öht är ju helt enkelt inte sant.
Samtidigt har också goda sidor (om man nu ska prata om uppbygglighet i kultursammanhang) lyfts fram, som att Elaine Benes är en ovanligt stor, mångbottnad och vettig kvinnoroll i humorsammanhang. Och att hon verkligen tillåts att vara just rolig. Som manusförfattare gör Larry David det rätt ok, i det tysta skriver han en del bra och roliga roller för kvinnor. Elaine är ett exempel, Susie Greene ett annat. I Curb your enthusiasm får kvinnor vara jobbiga, grälsjuka, småsinta, roliga. Inte bara sympatiska och/eller tråkiga som suckar åt hur knasiga männen är. Tänk om Larry David och Lena Dunham skulle göra något ihop, skulle kunna bli fett.
fredag 8 februari 2013
Mäns näthat mot kvinnor
För någon dag sedan tittade jag på det senaste, och omtalade, avsnittet av Uppdrag Granskning på SVT Play. Det avsnitt som handlar om mäns näthat mot kvinnor. Jag skrev om det här ämnet i våras.
Hursom, det var ett ruggigt bra program, tyckte jag. Lugnt, sakligt och pedagogiskt. Nyanserat, men inte spretigt. Jättebra speakerröst (eller var det röster, nu blir jag osäker på om de två reportrarna varvade) också. Otroligt effektivt grepp med att låta kvinnorna göra uppläsningar rätt in i kameran. Och väldigt starkt av alla medverkande att ställa upp, kanske särskilt starkt av den okända Julia.
Det var en liten scen i programmet som jag tyckte var extra fantastisk. Den var kort, men sa egentligen allt. Nämnda Julia hade fått veta att H&M sålde t-shirts med 2pac på, 2pac som var en dömd sexbrottsling. Julia skrev ett kritiskt inlägg om det på H&M:s Facebook-sida och ville få igång en diskussion. Men många av kommentarerna som följde var otroligt hotfulla och hatiska och riktade sig direkt mot Julia, i stället för att handla om frågan. Bland annat hade en man skrivit att han hoppades att hon skulle bli våldtagen.
Och nu kommer jag fram till scenen. En av reportrarna ringer upp mannen som skrivit kommentaren och ställer honom till svars. "Du hoppas alltså att Julia ska bli våldtagen?", frågar reportern. "Nej då", svarar mannen, "det gör jag inte, det var bara något jag skrev för att jag tyckte att hon var ute och cyklade". Och då säger genireportern "men du kan inte skriva då i stället att 'du är ute och cyklar i den här frågan' och förklara hur du ser på det?". Så klockrent.
Hursom, det var ett ruggigt bra program, tyckte jag. Lugnt, sakligt och pedagogiskt. Nyanserat, men inte spretigt. Jättebra speakerröst (eller var det röster, nu blir jag osäker på om de två reportrarna varvade) också. Otroligt effektivt grepp med att låta kvinnorna göra uppläsningar rätt in i kameran. Och väldigt starkt av alla medverkande att ställa upp, kanske särskilt starkt av den okända Julia.
Det var en liten scen i programmet som jag tyckte var extra fantastisk. Den var kort, men sa egentligen allt. Nämnda Julia hade fått veta att H&M sålde t-shirts med 2pac på, 2pac som var en dömd sexbrottsling. Julia skrev ett kritiskt inlägg om det på H&M:s Facebook-sida och ville få igång en diskussion. Men många av kommentarerna som följde var otroligt hotfulla och hatiska och riktade sig direkt mot Julia, i stället för att handla om frågan. Bland annat hade en man skrivit att han hoppades att hon skulle bli våldtagen.
Och nu kommer jag fram till scenen. En av reportrarna ringer upp mannen som skrivit kommentaren och ställer honom till svars. "Du hoppas alltså att Julia ska bli våldtagen?", frågar reportern. "Nej då", svarar mannen, "det gör jag inte, det var bara något jag skrev för att jag tyckte att hon var ute och cyklade". Och då säger genireportern "men du kan inte skriva då i stället att 'du är ute och cyklar i den här frågan' och förklara hur du ser på det?". Så klockrent.
torsdag 7 februari 2013
Sextexter
Jag lyssnade på "Ease down the road" med Bonnie 'Prince' Billy i går. Det var länge sedan sist. En bra skiva, tycker jag. Det var albumet som kom efter fantastiska "I see a darkness" som ju var en mörk historia. Sedan följde "EDTR" och den kändes jämförelsevis ganska glad. Det kändes som att Will Oldham hade blivit kär eller något. Men vad fan vet jag. En sak jag tänkte på under lyssningen var att han kan sjunga om sex så bra. Det är liksom avslappnat, rått och fint på samma gång.
she's a fine looking lady and she likes to go down on me, and I like to go down on her too
baby, why don't we feel guilty, why's it seem we're doing right, when we're doing something filthy in a rented room tonight
and I lick you dry until you're laughing, my finger is in your behind
Att skriva bra låttexter om sex är ju otroligt svårt. Kommer ni på några exempel? Artister, band eller enstaka låtar?
she's a fine looking lady and she likes to go down on me, and I like to go down on her too
baby, why don't we feel guilty, why's it seem we're doing right, when we're doing something filthy in a rented room tonight
and I lick you dry until you're laughing, my finger is in your behind
Att skriva bra låttexter om sex är ju otroligt svårt. Kommer ni på några exempel? Artister, band eller enstaka låtar?
onsdag 6 februari 2013
Defensiv allätarbingo
Jag är vegetarian och har varit det i en massa år. Det känns bra, för mig. Nuförtiden är det liksom inget jag ens tänker på. Jag skiter ärligt talat i hur andra väljer att äta och jag tar aldrig upp det i samtal, bara om någon börjar prata om ämnet eller ställer en direkt fråga. Tänk om folk efter det bara kunde säga "jaha", "där ser man" eller "grymt" och bara gå vidare. Men nej, det ska ofta ältas. Många köttitarianer verkar känna sig anklagade trots att det inte är jag som tagit upp frågan, trots att jag inte sagt något fördömande alls om deras matvanor, trots att jag inte sagt ett skit. Sorry, men då är det faktiskt ditt problem. Och jag tycker dessutom att ämnet är så ferucktansvärt jävla tråkigt. #pratainteomdet
En kompis tipsade om den här.
En kompis tipsade om den här.
Tjock-tv:s och cd-freestyles
Såg nyss en grej på Twitter. Pernilla Wahlgren skrev såhär: "Melodifestivalen på TV och jag fått den HÄR feta TV'n på mitt hotellrum...." Och så hade hon lagt upp en bild på tv:n. Sedan hade Anders Timell kommenterat genom att svara: "Haha. TjockTV" Vet inte riktigt hur jag ska tolka Wahlgrens tweet, om hon tyckte det var mäktigt att få en fet tv eller att det på något sätt skulle vara ett problem. Fast varför skulle det vara ett problem. Man kan ju se programmet lika bra på den tjocka tv:n. Timell tycker ju uppenbarligen att det är ett problem i alla fall, eller åtminstone att det är någonting att skratta åt, det är ultrapinsamt med tjock-tv. Varför är det pinsamt, varför måste han hacka ner på det.
Ibland lyssnar jag på musik i min cd-freestyle. Jag har en mobiltelefon också som har som musikspelare ibland, men vissa gånger vill jag göra det i min cd-freestyle. Det är till exempel bättre ljud och det är skönt att man kan koncentrera sig på en skiva. Jag tycker om det, helt enkelt, och ser inga skäl till varför jag inte skulle få göra det. Det känns som en oproblematisk grej, ingenting som borde störa eller irritera någon. Men ändå får jag gliringar om att jag använder stenåldersteknik, att jag bara försöker göra mig märkvärdig, att jag borde lyssna på musik på smartassphone i stället. Att det som inte är i tiden provocerar, är pinsamt. Att man borde falla in i ledet, göra som "alla andra", även när det är helt oviktiga saker, som tjock-tv:s och cd-freestyles. Det är liksom så ängsligt och intolerant och töntigt beteende.
Ibland lyssnar jag på musik i min cd-freestyle. Jag har en mobiltelefon också som har som musikspelare ibland, men vissa gånger vill jag göra det i min cd-freestyle. Det är till exempel bättre ljud och det är skönt att man kan koncentrera sig på en skiva. Jag tycker om det, helt enkelt, och ser inga skäl till varför jag inte skulle få göra det. Det känns som en oproblematisk grej, ingenting som borde störa eller irritera någon. Men ändå får jag gliringar om att jag använder stenåldersteknik, att jag bara försöker göra mig märkvärdig, att jag borde lyssna på musik på smartassphone i stället. Att det som inte är i tiden provocerar, är pinsamt. Att man borde falla in i ledet, göra som "alla andra", även när det är helt oviktiga saker, som tjock-tv:s och cd-freestyles. Det är liksom så ängsligt och intolerant och töntigt beteende.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)