Kulturen i Östersund

Det pratas mycket om kultur i Östersund just nu. Det började väl kanske med att kommunstyrelsens ordförande sa att kommunen avstår från att söka deltävlingar för Melodifestivalen på grund av profileringen som Vinterstaden. Jag undrar om det verkligen var så hon menade. Det låter märkligt att Vinterstaden skulle vara anledningen till att inte söka Melodifestivalen. Det ena behöver ju inte utesluta det andra, kan man tycka.

Å andra sidan tycker jag att oviljan till att ordna "Mello" inte i sig behöver betyda att en kommun säger helt nej till kultur. För på vilket sätt gynnar M-festivalen lokal kultur? Det är väl snarare på sistnämnda man borde lägga pengarna i så fall.

Kort därefter blev det klart att staden inte kommer att bygga något kulturhus. Debatten om kulturhus har pågått mer eller mindre intensivt under många år och nu blev den så klart het igen. 

Det finns röster i staden som säger att det här bekräftar att kommunen inte satsar på kultur. Jag tycker inte att oviljan till att ordna Melodifestivalen eller bygga ett kulturhus i sig är några slags "bevis" för att kommunen inte satsar på kultur. Bilden måste göras större än så. Det går att satsa på kultur på andra sätt än genom festivalen och kulturhus. Frågan blir liksom låst vid symboler. Men det bygger väl kanske på en frustration hos människor som känner sig motarbetade. Varje avslag blir ett tecken som bekräftar tesen. Det kan också leda till en polariserad debatt, att för/emot Melodifestival/kulturhus blir samma sak som att vara för/emot kultur över huvud taget. Vilket det ju så klart inte är. Själv vet jag inte riktigt var jag står i frågorna om MF och kulturhus, men tillåter mig att vara ifrågasättande.

Men vad vet jag? Kanske "skiter" kommunen i kulturen även i den större bilden. Det beror väl på vad man jämför med. Hur stor budget har kultur- och fritidsnämnden? Hur mycket lägger man på kultur varje år? Vad är mycket och lite? Hur ser det ut i jämförelse med andra kommuner i Sverige? Finns det någon kulturpolitisk tanke i Rådhuset? Sådana frågor går ju att mala hur länge som helst.

Det finns en slags trend i det här med kulturhus, "alla" städer vill ha ett. Precis som alla städer vill ha nya sportarenor. Och ja, Östersund håller på att bygga en arena för hockey och gymnastik just nu. Men jag vill inte ställa olika byggen mot varandra, att ett sporthus automatiskt ska kvittas mot ett kulturhus. Det är hela byggtrenden jag ifrågasätter. Jag tycker inte att man på instinkt ska kräva nya byggnader hela tiden, inom varken sport eller kultur. Det kan ju hända att ett kulturhus "behövs" i Östersund, men då måste det motiveras bra. Till exempel måste man prata om vad huset ska vara, vilka det ska vara till för och hur det ska användas. Varför duger inte nuvarande lokaler i staden? Kan ett kulturhus bli en koloss som dödar andra kulturella rum? Blir det mindre mångfald?

Som med alla arenor (både inom sport och kultur) finns ju risken att det blir överdimensionerade byggnader som ofta blir halvtomma vid arrangemang. Risken är också att det "bara" blir ett forum för de lokala kulturarbetarprofilerna samt kulturarbetare som kommer in utifrån på turnéer. Ett kulturhus, tycker jag, ska ju vara för alla medborgare. Det ska vara levande och välkomnande och inte en klubb för de redan invigda. Unga ska lockas in, kanske genom replokaler eller liknande. Folk som i vanliga fall känner sig utestängda från kulturen ska våga gå in dit. Är det saker man har reflekterat över?

Titta bara på teaterbesökarna i staden. När man går på föreställningar på Storsjöteatern är majoriteten av besökarna ofta samma individer och från en ganska homogen åldersgrupp, mest kvinnor och män runt 50 år och uppåt. Så är det kanske på alla teaterföreställningar i landet, men med ett kulturhus skulle inte det vara en godkänd ambition. 

Samtidigt: Det kanske skulle bli skitbra med ett kulturhus! Det är ju så svårt att veta.

"Hålan där uppe"

Jag har börjat läsa "Landet utanför" av Kristina Mattsson och ska väl skriva något om den på bloggen när jag är klar. Men innan dess kom jag att tänka på en annan sak.

För några veckor sedan hörde jag en intervju på P4 Jämtland med författaren Hans Jörnlind, som bor i Stockholm. Hans pappa kommer från Lillhärdal och nu har Jörnlind skrivit deckaren "Blodsband" som utspelar sig i Härjedalen. Miljömässigt inspirerades han av Lillhärdal eftersom han ville att boken skulle utspela sig i en, som han sa, "håla". Han pratade också om Lillhärdal som "där uppe", trots att han var i Östersund när han gjorde intervjun. Därifrån sett är ju Härjedalen geografiskt "där nere", men det stockholmska perspektivet kom liksom på autopilot.

Man kan ju tycka att det är småaktigt av mig att hugga på sådana här grejer, men grejen är att det är en del av ett större system. Och jag blev inte sugen på att läsa "Blodsband".

Håkan Hellström-"debatten"

För ett tag sedan var det återigen dags för en "spännande" och "givande" svensk kultur-"debatt" och den här gången handlade det om Håkan Hellström. Det började med Jens Liljestrands text om att Håkan borde skriva mer texter om vad han gör på dagarna EJENGKLIEN, annars är han ju inte sann. Sedan följde andra texter och radioprogram, här, här, här och här.

Det egentligen enda intressanta jag tar med mig från den här debatten (och som Malena Rydell är inne på) är att det verkar finnas en del kulturskribenter i Sverige som på allvar tycker att om en artist sjunger "jag" i en låttext så finns ett krav om att det ska vara självupplevt. Då måste det vara så himla ÄKTA. Att bygga upp världar där kanske vissa saker är "sanna", andra "falska" och en del kanske mittemellan för att därigenom skapa något intressant och bra verkar inte vara ett alternativ. Och det här är skribenter som varje dag omges av en massa hittepå, som skönlitteratur, och som borde vara vana vid att tänka fritt och abstrakt om konst, i stället för att läsa bokstavligt. Fascinerande!

Sedan kan ju vissa teman i Håkans och andras låttexter vara uttjatade, men det är en annan sak.

Det kunde ju ha blivit så bra

Jag slog på P3 i förmiddags och blev glatt överraskad när jag hörde att det var Hassan-special i programmet PP3. Eftersom det är 20 år sedan Hassan startade hade man bjudit in Kristian Luuk, Pontus Djanaieff, Hasse Pihl och Lasse Sundholm för att prata och minnas. Skitkul, tänkte jag. Jag lyssnade ju på Hassan när det gick på radion. Minns att jag tyckte att det var roligt redan då, men eftersom jag var så ung var det mycket som var konstigt och som gick över huvudet på mig också. 

Det var inte bara busringningar, de hade ju sketcher och gäster och massa annat med. Minns också att de spelade bra och rolig musik. Det var liksom det senaste coola blandat med alternativrock och Sunkit-musik, med mera. Man kunde få höra typ Pixies, Cardigans och "Varför är det så skönt att knulla bakifrån?". Kändes som ett fritt program, på alla sätt.

Blev i alla fall oerhört besviken på PP3-programmet. Det var ett journalistiskt haveri. När de nu hade släpat dit fyra stycken från Hassan i fucking två timmar kunde de väl ha utnyttjat möjligheten. Skitmånga chanser att fördjupa sumpades, eftersom många gånger när det spelades upp exempel på busringar så spelades det en låt direkt efteråt, när man som lyssnare så klart ville höra Hassan-folket kommentera just den ringningen, bakgrunden, kanske om det fanns någon rolig anekdot kring den och så vidare. Det var typ inget sånt! Inte ens när den jävla house-mackan var slut plockades tråden upp. Jag vet att P3 måste ha en viss mängd musik i programmen, men man måste väl fan kunna planera. 

"Rise and shine" med Cardigans spelades, säkert som en hommage från musikläggaren eftersom det var en låt som spelades jättemycket i Hassan när det begav sig. När introt går i gång hör man Kristian Luuk säga "åh!", han blir glad av att höra den. Där fanns också en given tråd att prata om efter låten, att den spelades mycket i Hassan, och vilken annan musik de hade i programmet, om de kunde påverka den själva och så vidare. Men det blev inget av det heller. 

Det kunde ju ha blivit så bra!

Svenska flaggans dag

Har jobbat mycket, men i dag är jag ledig.

Kul med humor

Humor, det är kul det. Jag har tänkt mycket på humor på sistone. Det känns som att humor blir viktigare och viktigare för mig, ju äldre jag blir (inget skämt). Och att jag får mer och mer respekt för bra humor och folk som gör den. Det är jävligt svårt att göra riktigt roliga grejer. En konstform, no less.

Nyss lyssnade jag på podcasten Värvet, det var en intervju med Peter Wahlbeck. Peter Wahlbeck, en av Sveriges roligaste personer. Jag vet att många inte håller med om det. Men det här kan alla hålla med om: Peter Wahlbeck, en av Sveriges mest originella komiker. Förmodligen den mest originella. Alla som har tagit del av hans olika Für Alle-projekt vet vad jag menar. Hans hjärna liknar ingen annans. Den vrickade världen han bygger upp med karaktärer som Benny The Cat, Manolito, Tabac Man, Dragan, Sailor Karlsson. I Kalender Für Alle blev det ofta mer obehagligt än kul. I Bank Für Alle fick konspirationsteorierna flöda fritt. Och ibland skiner Wahlbecks andlighet igenom, han är ju någon slags Di Leva-typ också, mitt i allt. Mer än en komiker, en konstnär faktiskt.

Även jag som är ett fan tycker att det är ojämnt, allt är liksom inte kul. Och en del är bara sjukt, inte ens menat att vara roligt. Men jag tror inte att jag har skrattat så mycket på scenshower som när jag såg Balett Für Alle och Cabaret Für Alle.

Men har är ståuppare också, en av Sveriges roligaste. Jag vet att många inte håller med om det. Men det här kan alla hålla med om: Peter Wahlbeck, en av Sveriges mest originella ståuppare. Eller, han var i alla fall det en gång i tiden. Jag minns till exempel en gång när han var med i "Släng dig i brunnen". Han sjöng en egengjord sång om ett litet lamm som skulle slaktas. Det var liksom inte ens menat att vara roligt, eller? Just den där osäkerheten jobbar han mycket med, att man inte vet. Och Wahlbeck är ju vegetarian så det blev även en politisk laddning över det hela, och man märkte att publiken blev obekväm. Grymt! 

Wahlbeck tar ofta ut svängarna både konstnärligt och politiskt, har inga problem med att nämna vegetarianism, antikapitalism och annat i sin standup och sina andra uttrycksformer. Otroligt befriande när typ all svensk standup är ferucktansvärt tråkig (och feg). Sen verkar han i och för sig ha en del tveksamma åsikter också. 

Annan humor: Louis CK var nyligen i Sverige, uppträdde i Globen. Jag var inte där. Många pratade om det, det stod i tidningen. Jag blev nyfiken och ville kolla upp. Såg två standupshower med honom som fanns på Netflix. Ganska kul, tyckte jag, men ingen riktig skrattfest. Visst, standup blir mycket roligare live, det finns en skrattsmitta som gör mycket. Samtidigt, de som är riktigt roliga kan ju få mig att skratta högt framför datorn. Som Dylan Moran i "What it is", till exempel. 

Men visst, han var kul ibland, Louis. Fast jag blev ändå förvånad över att det var så pass många kuk- och runkskämt, hade på något sätt fått för mig att han inte körde sådana rutiner. Tokless på den humorn. Och det handlar ju såklart inte om att jag är pryd, det handlar om att det sällan blir roligt. Det är uttjatat, det är billigt. Man märker nästan hur en del ståuppkomiker blir nervösa när de inte fått några skratt på ett tag. Att det liksom syns på dem. "Ånej ånej ånej, folk skrattar inte, vad ska jag göra, okej jag gör en runkrörelse med handen, det brukar gå hem, ja, de skrattade, skönt." Och i amerikanska komedier också, typ Judd Apatow-filmer, de får inte heller nog av kukar och runkning. De verkar helt besatta av penis. De kanske borde gå till någon och prata om det.

Så långt Louis CK:s standup. Bra, men inte jag är inte superimpad. Fast jag är fortfarande sugen på att kolla in hans tv-serie. Har hört mycket gott om den av folk jag litar på, den lär jag nog gilla.

Min kompis M. tipsade mig om en annan amerikansk ståuppare, Mitch Hedberg. Förmodligen är han superkänd, men jag visste inte vem det var i alla fall. Nu har jag kollat några klipp på tuben och jag gillar det verkligen! Känns som att han hade en originell stil, kör liksom inga längre stories, bara fyndiga oneliners. Ibland är de så fyndiga att jag nästan inte hänger med, där blir ju språket en barriär också. Men man märker att ibland fattar inte ens den amerikanska publiken poängen. Skönt också att han har fantasi nog att inte köra köns-, sex- och runkskämt. Typ inga svordomar ens. Jag läste lite om Hedberg på Wikipedia, verkar ha varit en skör man. Hade scenskräck och stora drogproblem. Dog ung.

Män som är rädda för kvinnor

Ibland träffar jag män som är rädda för kvinnor. Det hände kanske oftare när jag (och männen det gäller) var yngre, men det händer fortfarande. Vet inte hur vanligt det är, förhoppningsvis ovanligt, men förmodligen ganska vanligt. Att en del män inte ser kvinnor som människor utan som något konstigt. Man kan befinna sig i ett rum med män, sedan kommer det in en kvinna och männen vet inte hur de ska bete sig. Hejar kanske, men blir obekväma, kan inte prata med henne, vara social, bemöta. Kanske närmar de sig henne under kvällen, när det är fest, när de är fulla, för att ragga. Att en kvinna inte är en person man kan föra ett normalt samtal med eller vara vän med, utan bara en sexuell motpart. De har aldrig umgåtts med kvinnor på något annat sätt och därmed blivit puckade. Det är deppigt. 

Parentes: Jag pratade med A. i dag, hon sa att när hon var ung var hon rädd för killar. Såg på killar som om de var väsen, del av en mystisk grupp. Så det där finns åt båda håll.

För någon dag sedan hittade jag boken "Vad varje ung man bör veta" i bokhyllan, en bok som tidningen Darling gav ut 1999. En bok som var en slags förlängning av frågespalten "Fråga Darling" som var ett återkommande inslag i tidningen. Och jag läste den nyss för att se om den håller. Jag skulle säga att den gör det. Känns fortfarande aktuell. Ibland kan det bli lite svepande, typ "tjejer gillar det här" eller "tjejer gillar inte det här", men oftast inte. Darling var ju så bra på det där, att mänskliggöra tjejer och kvinnor. Att inte göra det till en mystisk befolkningsgrupp. En del tjejer gillar det här, andra gillar det inte, det handlar om enskilda människor. Typ så. Och tilltalet var väldigt rakt, ofta humoristiskt, ibland feministiskt, sällan kvävande moralistiskt. Dessutom märkte man att skribenterna var olika, hade olika sätt att skriva på och olika åsikter. Och det var både kvinnor och män som skrev. Men allt sammantaget blev det ändå helgjutet: Darling var en rolig, puckad, smart och tänkande kompis.

Hur tjejer vill ha sex är nog en av de svåraste frågorna att besvara i hela världen. Det är ungefär som att fråga: "Vilken mat tycker tjejer bäst om?" Alla har sin egen smak och sin egen bestämda uppfattning om vad som är gott och skönt. Tjejer består inte av en enda sort. Vi är inte främmande varelser från en annan planet. Vi är från jorden precis som ni och det går bra att fråga oss som individer vad vi tycker om och vad vi inte gillar.

Om jag förstått rätt skapades Darling för att personerna bakom ville göra en tidning som de själva skulle vilja läsa. Som de tyckte saknades. Och som, i första hand, vände sig till tjejer och unga kvinnor. Det kan man förstå, att de ville göra det. Eftersom många tidningar som vände sig till tjejer var ruskigt jävla dåliga (förmodligen är det så fortfarande) och mest handlade om hur man skulle göra för att behaga killar. De var liksom förnedrande, för båda könen. 

Hursom, när något är riktigt jävla bra spelar inte kategorier någon roll. Och eftersom Darling var fantastisk läste jag och mina killkompisar den trots att det var en "tjejtidning". Bra grejer spränger alltid sådana där gränser. Nu när jag läser "Vad en ung man bör veta" kan jag tycka att en del grejer är banala, självklara. Men det är ju inte för mig den är skriven, den är skriven för tonårskillar. Och då är det bra med raka puckar, något tydligt som får en att öppna ögonen. Sedan kan finliret komma efterhand.