Manligt och kvinnligt

Det här inlägget ska handla om "manligt och kvinnligt"-humorn. Och att den - trots allt - är den absolut bästa humorn. Pga tokrolig och så är det ju så lätt o kännaijense!

Närå, det ska inte handla om det. Jag tänkte mer på hur orden "manlig" och "kvinnlig" används. Först och främst är de adjektiv, vilket ju till exempel märks på den typiska -lig-ändelsen. Men, och jag vet inte när det här började, så används orden också som något slags halvsubstantiv och det stör mig.

Som adjektiv kan man till exempel säga "hon är kvinnlig" och "han är manlig" (eller tvärtom) och då använder man det för att en person beter sig som en traditionell/stereotyp kvinna respektive man, vad det nu är. Den kvinnliga kanske sitter och klappar gulliga katter hela dagarna medan den manliga slåss med tungga svärd. Det är ju vaga, och rätt störiga, begrepp ideologiskt, men språkligt är funktionen tydlig.

Och nu kommer jag till den andra betydelsen, halvsubstantivet. Som dekalen jag såg i dag på baksidan av en taxibil, "vi söker kvinnliga förare". Vilket ju, som alla förstår, betyder att de söker kvinnor, inte att de söker kvinnliga personer. Ni är med mig? Jag vet inte riktigt hur man ska komma åt det här eftersom det numera är så etablerat i språket. Men för att vara lite konstruktiv, de kunde väl ha skrivit "vi söker kvinnor som förare", eller? 

Jag vet att det finns tusen andra exempel på det här (när orden "kvinnlig" och "manlig" används som halvsubstantiv i stället för som adjektiv) och att fenomenet inte är nytt på något sätt. Påstår inte att jag kommer med någon nydanande spaning eller så! Ville bara få det ur mig.

En helt annan språkspaning (också gammal) är den om engelskans aunt, uncle, grandma och grandpa och varför en inte separerar släktingarna på mammans och pappans sida.  Det här har gjort mig tokig en och annan gång i mitt liv. Det är ju så dumt!